Jag läser alla mina recensioner. De flesta av dem påverkar mig på något vis. Som social och ekonomisk varelse vill jag gärna att böckerna jag skrivit ska göra mig både omtyckt och rik. Jag vill vara med på topplistor, få priser och dagdrömmer ibland om att stora pressbilder av mitt ansikte pryder kultursidorna. Men som författare – alltså den person som sitter för sig själv år efter år och skriver böckerna, ord efter ord, mening efter mening – ger mig de flesta omdömen av det jag skrivit, vare sig det är hyllningar eller sågningar, just ingenting. Nästan alla recensioner, hur kloka och analyserande de än är, lämnar min skrivande person likgiltig. Jag läser anmälan, rycker på axlarna och arbetar vidare.
Men så händer det vid sällsynta tillfällen att det blir annorlunda. Då kan det finnas vissa formuleringar, ett resonemang eller en särskilt brännande blick som riktas mot min text och rubbar något djupt inom mig.
Jag får en glimt av något svårfångat, upplever att jag blir sedd. Inte vilken del av mig som helst utan den mest ömtåliga biten, den jag inte vågar visa någon annan och som jag ständigt gjort allt för att dölja och skydda, men genom hela mitt skrivande liv ändå försökt visa upp och gestalta. Paradoxen jag som författare ideligen dras med, att vilja vara synlig och osynlig på samma gång, upplöses och jag upplever för en kort sekund litteraturens intimaste ögonblick: älskogen mellan läsare och författare. Jag får syn på mitt skrivande på ett vis jag inte hade kunnat göra utan mötet med en läsare.
Författarens utsatthet i dessa sammanhang är välkänd, men på något vis tycks den professionella läsarens sårbara position vara undervärderad i vårt offentliga kulturella samtal. Kritikern blottar sällan strupen.
När jag gick på skrivarskola pågick växelspelet mellan läsande och skrivande mest hela dagarna, vi befann oss på en plats där det inte fanns några incitament för att upprätthålla en dikotomi. Samtalen rörde visserligen inte färdiga böcker utan texter i process, men jag kan sakna en liknande nerv inom kulturjournalistiken. För det går kanske inte att göra en läsning riktigt på djupet om man inte samtidigt blottlägger sårbarheten i sin egen blick.
Så snarare än att låta sprickan växa genom att sälja författarnas skapande med ännu fler topplistor, smileys och betygskategorier kan det vara värt att satsa ordentligt med resurser på en fördjupning av kritiken, främst genom att väsentligt förbättra villkoren för den professionella läsaren. En sådan satsning skulle författarkåren inte rycka på axlarna åt, den satsningen kunde vara läkande.
Gunnar Ardelius
Ordförande