Varje månad lyfter Minerva fram en av sektionens medlemmar under rubriken ”Månadens medlem”. Klicka här för att besöka arkivet och läsa tidigare intervjuer.
Juni: Magnus Bärtås
Fotograf: Kalle Assbring
Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Mitt intresse rör sig i ett överlappande fält mellan bildkonst och litteratur. Förutom egna böcker och texter till mina filmer skriver jag essäböcker tillsammans med min kollega Fredrik Ekman. Jag har läst litteraturvetenskap, varit verksam som illustratör och sedan början av 1990-talet är jag bildkonstnär. Nästa år har jag en separatutställning på Göteborgs konsthall. Jag är också professor i konst på Konstfack. 2010 lade jag fram min avhandling vid Göteborgs universitet i konstnärlig forskning: ”You Told Me – work stories and video essays” som behandlar berättarformer i konsten med fokus på videoessäns form.
Vad utmärker dina böcker?
Mina och Fredrik Ekmans böcker är en form av hybridböcker som rör sig mellan essä och reportage. Det finns en grundläggande form i essän, själva samtalet, som är en utgångspunkt för vårt skrivande då vi driver texten framåt genom våra samtal som bygger på våra resor, vårt källmaterial och våra reflektioner kring ämnet. Det finns alltså inget ”jag” i böckerna utan ett ”vi”, vilket betyder en helt annan form av subjektivitet – som en fantomskapelse mellan oss.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Jag har svårt att säga att någon bok har större betydelse. I och med att jag skriver dessa böcker tillsammans med en vän är de en del av vår gemensamma historia. Jag vill inte rangordna ”barnen”, det skulle kännas orättvist. De tre böcker vi har skrivit bildar en lös trilogi som fått helt olika spridning – från den smala (men omfångsrika) ”Innanför cirkeln” (2005) till ”Alla monster måste dö” (2011), som blev läst på ett helt annat sätt än de tidigare böckerna och nyligen kommit ut på engelska.
Varför skriver du sakprosa?
På engelskan används ibland begreppet parafact för något som ter sig som fiktion men som tillhör verkligheten. Parafakter är inte så sällsynta, vi kan lätt finna dem bara vi anlägger ett visst perspektiv på tillvaron. Ett exempel är Jose´M Delgados forskning vid Yale på 1950-talet (som vi skriver om i ”Orienterarsjukan”). Delgado uppfann den så kallade stimoceivern som var ett instrument för tvåvägskommunikation med hjärnan. Med den påstod sig Delgado kunna påverka både människors beteende och känsloliv, till och med kunna stimulera känslor av lust och kärlek.
När vi kommer över en historisk parafakt uppfylls vi av en känsla av att historien rymmer oerhörda händelser och följaktligen att det i livet och tillvaron finns både enorm grymhet och enorma möjligheter. Men det handlar förstås inte bara om att skapa sig en blick och finna saker i verkligheten, utan om att arrangera dem, förbinda dem, ge dem ett sammanhang, också ett politiskt sammanhang. Och det är det som är det intressanta i den sakprosa jag intresserar mig för: hur olika totalt skilda aspekter av verkligheten kan kombineras eller flätas samman till en berättelse som inte åtskiljer konstnärliga, vetenskapliga eller politiska perspektiv.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Skrivandet av sakprosa eller essä utgår i grunden från samma hantverk som i fiktionsskrivande. Jag har inspirerats av litterär kanon, kanske framför allt Franz Kafka och Marguerite Duras. Under de intensiva skrivperioderna, då jag mest läser den sakprosa som krävs för projektet, brukar jag friska upp mitt läsande och min språkkänsla med helt andra texter, gärna vad som helst av Erik Beckman eller Ida Börjel. När vi skriver reportageliknande delar i våra essäer så brukar jag omläsa den del i Bruce Chatwins ”Vad gör jag här?” som handlar om båtfärden på Volga. Chatwins sätt att skapa förflyttningar är ren njutning. Ett udda akademiskt arbete som jag vill framhålla, och som varit både väldigt förbryllande och inspirerande (inte minst i sättet att använda bilder) är Klaus Theweleits avhandling ”Mansfantasier” – en studie i nazism och fascism med utgångspunkt i de tyska frikårsmännens brevskrivande före andra världskriget.
Vad skriver du på just nu?
Jag skriver en text för en film som handlar om en judisk man i Tokyo som är förlagan till karaktären Johnnie Walker i Haruki Murakamis ”Kafka på stranden”. Tillsammans med Fredrik Ekman skriver jag en biografi över Gabriele D’Annunzio, italiensk poet och stridsflygare. D’Annunzio kan sägas vara den förste konstnär som härskat över en egen stat. Fascismens rottrådar kan ledas till den platsen – Fiume, som idag kallas Rijeka och ligger i Kroatien.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Halva min tid är jag på Konstfack och under resten av tiden är jag antagligen i min ateljé eller på resande fot för research eller utställningar. Jag och Fredrik gör i varje bokprojekt ett antal resor och efter att ha rest och läst träffas vi under en veckas tid (alltid på Sigtunastiftelsen) och går igenom materialet samtidigt som vi försöker vaska fram det väsentliga. Sedan måste kvällar och ibland nätter användas för att planera, läsa studenters texter och sköta korrespondens. Jag har knappast några andra intressen eller hobbyer förutom mitt arbete.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Både i mitt eget skrivande och det gemensamma handlar det mycket om dels arkivforskning och dels hantering av litteratur som anknyter. I projekten med Fredrik har vi oftast ett enormt stort material att utgå ifrån och brukar därför dela upp källorna, annars skulle vi aldrig hinna processa materialet. Vår utgångspunkt kan kallas mikrohistorisk: vi utgår oftast från personer, fenomen eller historiska händelser som av olika skäl befinner sig i marginalen och som vi försöker skriva fram, synliggöra och länka till mer välkänd historia. Utgångspunkten är en enkel fråga: ”Varför känner vi inte till det här?” Alltså en viss upprördhet och förvåning över att detta fantastiska som vi kommit över aldrig har nått, eller har raderats ut ur, ett allmänt medvetande, när det i våra ögon borde vara av avgörande betydelse. Vi är mest kunniga på film, konst och litteratur men har sällan den exakta fackkunskap som våra undersökningar kräver och måste därför börja från grunden och läsa in oss på ett väldigt stort material.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Sakprosa är ett väldigt brett begrepp. Men jag tycker att det ges ut väldigt mycket intressant sakprosa i Sverige och att vi kan tacka många mindre förlag för det, såsom Glänta, Ersatz, Axl books och Molin & Sorgenfrei, för att ta några exempel.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Anne Carsons ”Nox”, inte den boken med den erfarenheten men en liknande bok. Det är en dödsruna över hennes bror och består av anteckningar, familjefotografier, och fragment ur ordböcker med semantiska utläggningar. Carsons arbeten rör sig mellan poesi och sakprosa, en poetisk saklighet.