Pågående

Belarus (Vitryssland)
I december 2006 bjöd Sveriges Författarförbund, i samarbete med Svenska institutet och Sveriges ambassad Sektionskontoret i Minsk, in fem författare tillika företrädare för det officiella vitryska författarförbundet till Stockholm. Besöket ledde till stor medial uppmärksamhet med intervjuer i såväl tidningspress (SvD) som etermedia (Kulturnyheterna, Kulturnytt) och avslutades med uppläsningar och författarseminarium på Författarnas Hus den 5 december. Från Vitryssland deltog Ales Pasjkjevtij, Uladzimer Arlou, Valiantsina Aksak, Uladzimer Padhol och Barys Patrovitj.

I syfte att ytterligare stärka banden mellan svenska och vitryska författare och översättare arrangerades två månader därpå (februari 2007) ett särskilt översättarseminarium där såväl svenskstudenter som författare från Vitryssland under två hela dagar fick arbeta tillsammans med svenska översättare och författare och vice versa. På grund av bristen av översättare direkt från vitryska - de översättningar av vitrysk litteratur som hittills hade publicerats på svenska, t.ex. Vasil Bykovs [sic!] "Grustaget" (1991, sv. övers. Staffan Skott), hade uteslutande gjorts från ryska - deltog översättare från närliggande språk, förutom ryska även polska och ukrainska. Med gott resultat.

Seminariet hölls på Östersjöns Författar- och Översättarcentrum (ÖFÖC) i Visby. Utöver studenter från svenskcentret i Minsk deltog: Lavon Barszczeuski (föreläsare vitryska språkets historia), Lars Kleberg (föreläsare översättarteori), Astrid Trotzig (författare), Barys Pjatrovitj (författare), Dmitri Plax (sakkunnig), Ann Wikström (översättare), Nils Håkansson (översättare), Tomas Håkanson (översättare), Kajsa Lindsten Öberg (översättare) samt Henrik C Enbohm (SFF) och Daniel Gustafsson (Svenska institutet).

Detta - tillsammans med SFFs deltagande under de årliga litteraturdagarna i Minsk och Pinsk 2007 - blev upptakten till det fortsatt nära idé- och erfarenhetsutbyte mellan SFF och det vitryska författarförbundet som alltjämt pågår. På svensk mark har det bl.a. resulterat i ett antal författar- och diskussionsaftnar på Författarnas hus mellan vitryska och svenska författare och översättare men även fristående uppläsningar och seminarier utanför Författarförbundets lokaler samt under WALTIC. I oktober 2008 bjöd Sveriges Författarförbund, tillsammans med Rámus och Ruin förlag, exempelvis in till samtal under rubriken "Belarus: okänd frontlinje i okänd kulturkamp - om den vitryska kulturens roll i det europeiska politiska landskapet" i Internationella Bibliotekets aula, Odengatan 59 i Stockholm. Seminariet sökte bl.a. svar på frågor som: "Vilka är lägren i den politiska kampen om den vitryska kulturens essens?", "Vilken roll spelar Ryssland och vilken påverkan finns från det sovjetiska arvet?" och "Har vi i väst förutsättningarna att förstå situationen i dagens Vitryssland?" Samma månad gav Ruin förlag ut romanen "Veteranen" av den tidigare nämnde Vasil Bykau (1924-2003), och Rámus kortprosasamlingen "Fresker" av Barys Pjatrovitj.
Under seminariet deltog Martin Uggla, ordförande i Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter i Östeuropa, Dmitri Plax, journalist och författare samt SFFs internationella sekreterare, Henrik C Enbohm. Moderator var Harald Hultqvist. Kvällen öppnades med ett anförande av Barys Pjatrovitj, som även läste sina texter på Teater Giljotin dagen därpå, då i samarbete med Tidskriften 00TAL.

I maj 2009 avreser ännu en författardelegation till Vitryssland för att delta under årets upplaga av de svenska litteraturdagar som varje år anordnas av fotografen Maria Söderberg. För tredje året i rad även med representation från SFFs internationella verksamhet (2007: Henrik C. Enbohm, 2008: Ingela Bendt, 2009: Henrik C. Enbohm) i syfte att både vårda och utöka det nätverk och de kontakter som knutits mellan svenska och vitryska litteraturskapare.

Han kämpar för det fria ordet (SvD 2006-12-05)

Georgien
Sveriges Författarförbund stod för litteraturdelen under ett kulturellt utbytesprojekt i georgiska Tbilisi i april 2005. Medverkande svenska författare var Torbjörn Elensky, Malin Lindroth och Niklas Qvarnström. Projektet stöddes av Svenska institutet och genomfördes i samarbete med Nätverkstan i Göteborg. Under år 2009 kommer Nätverkstan att knyta ytterligare tvärkulturella kontakter med Georgien genom ett förnyat besök i huvudstaden. SFF följer utvecklingen av detta förnyade initiativ med intresse för att om möjligt delta i ett senare skede av projektet.

Parallellt med Nätverkstans projekt har SFFs Barn- och Ungdomsboksförfattarsektion (BUS) påbörjat en fortsättning av 2008 års indiska utbytesprojekt under rubriken "Children’s Books Together". Denna gång är det georgiska och svenska barnboksförfattare och illustratörer som möts för att samarbeta kring gemensamma bokprojekt. Mer info väntas inom kort.

För mer information om SFFs internationella verksamhet, kontakta Henrik C Enbohm på hce@sff.info eller 08-545 132 08.

Skriv innan putsen torkar
Ett samtal om språk, litteratur och längtan i Marc Chagalls land
 
Vitryssland, landet som fött storheter som Golda Meir*, Marc Chagall och Ryszard Kapuściński**, är en av Centraleuropas yngsta nationer. Men begrepp som språk och nation går inte alltid hand i hand i denna "Europas sista diktatur". Idag blir författare som skriver på vitryska ständigt hindrade från att läsa upp sina texter och deras böcker stryks från litteraturlistorna på landets skolor. Henrik C. Enbohm har talat med Barys Pjatrovitj, författare och redaktör för Dziejaslou ("Verb"), landets enda oberoende litteraturtidskrift på vitryska. 

Storheter som Golda Meir, Marc Chagall och Ryszard Kapuściński till trots, i bästa fall känner de flesta av oss bara till namnet på en vitrysk person, landets politiska ledare Aljaksandr Lukasjenka. Det är en smula orättvist, men kanske inte så konstigt. Från att sedan medeltiden ha varit en autonom del av storfurstendömet Litauen till att senare uppslukas av det väldiga Sovjetunionen tillhör det självständiga Vitryssland en av Centraleuropas yngsta nationer. Som språk sträcker sig däremot vitryskan avsevärt mycket längre tillbaks än så och har, tvärtemot vad man kanske tror, mer gemensamt med ukrainskan och polskan än med ryskan. Kanske är också detta en del av förklaringen till varför just språket tycks äga en sådan oppositionell sprängkraft som det gör enligt den starkt russifierade president Lukasjenkas totalitära regim.
   Första gången jag träffar Barys Pjatrovitj är för snart två år sedan. Vi står i ett ännu inte helt upplyst rum på Författarnas internationella gästhem i Stockholm. Artighetsfraser via tolk växlar munnar och ett varmt leende bryter snart fram under den välansade mustaschen. Sedan dess har tiden gått, och i höst utges för första gången ett urval av Barys Pjatrovitjs karaktäristiska kortprosatexter på svenska ["Fresker", sv. övers. Dmitri Plax]. Liksom tidigare vill han hellre prata om litteratur än om de systematiska och ofta godtyckliga oförätter som äger rum i dagens Vitryssland. Drömmen om ett fritt Vitryssland går å andra sidan inte att ta miste på.

Dina texter spänner mellan det fantastiska och det vardagliga på ett sätt som ibland kan påminna om en nutida variant av din landsman Marc Chagalls motiv. Ser du själv dina texter som sprungna ur en specifikt vitrysk mentalitet och föreställningsvärld, eller är du av en annan uppfattning?
Vitryssland är ett mystiskt land, här utspelas allt i spannet mellan sömn och vaka, mellan det fantastiska och det reella, vilket återspeglas väldigt fint i Marc Chagalls bilder. Detta har en motsvarighet också i det gränstillstånd som för nuvarande präglar mitt hemland: mellan Europa och Asien, mellan demokrati och diktatur... Det är ett land bestående av skog, sjöar och träskmarker; en landsbygd vars arkitektur utgörs av låga trähus, som står kvar ett tag och sedan försvinner; det är ett land av fantasmagoriska legender och myter som återberättas från generation till generation. På ett sätt är det likt Latinamerika, på ett annat sätt - Japan.
   Allt detta påverkar säkert ens författarskap, men förutom den vitryska naturen och folkloren har jag personligen påverkats av författare som Kafka och Ryūnosuke Akutagawa, Gogol och Daniil Charms... och givetvis av konstnärerna Bosch och Chagall.

Du kallar dina texter för fresker, en metod inom renässansmåleriet där pulvriserade färgpigment blandas med vatten och målas direkt på nylagd kalkputs. Hur skulle du själv definiera en litterär fresk à la Barys Pjatrovitj utifrån ett dylikt hantverk? 
Var och en av mina fresker skrivs under en enda "sittning" vid skrivbordet. I själva verket skriver jag dem utan att lyfta pennan från pappret, precis så som freskomålarna utförde sina fresker - medan kalkputsen ännu är färsk. Texterna rättar jag inte, utan låter dem förbli exakt så som de skrevs ner eftersom jag anser det omöjligt att träda in i samma stämning två gånger. Några har jag i huvudet länge innan jag sätter mig för att skriva ned dem medan andra tillkommer i ett enda svep, ungefär som när man tar diktamen - man hinner bara anteckna utan att veta i vilken punkt skrivandet ska sluta, liksom man tidigare inte heller visste hur det skulle börja...

Mellan Stockholm och Minsk är det knappt 70 mil. Ändå är det många i Sverige som alltjämt inte är medvetna om att det existerar en vitrysk kulturell och litterär särart utan istället tror att Vitryssland endast är ännu en i raden av republiker i det väldiga Ryssland. Tror du att värnandet av det vitryska språket kan spela en roll i hur omvärlden ser på landet?
Utan språket finns ingen kultur, inget folk, inget land... Om vi själva inte respekterar vårt språk, vårt modersmål, hur kan då omvärlden respektera oss? Dessvärre är inte våra politiker av samma uppfattning. Vitryssland framställs inte som vitryssarnas land med en unik kultur utan framstår för många idag endast som ett svart hål i mitten av Centraleuropa, och som den sista diktaturen...
   Problemet består också i att landet förlorade sitt namn i slutet av 1920-talet - "Litva", storfurstendömet Litauen. Man hade känt till oss under det här namnet i flera århundraden, också i Sverige. Vi var kända som en mäktig stat vid sidan av det moskovitiska Ryssland, en stat där vitryskan länge var officiellt statsspråk. Å andra sidan, om svenskarna i likhet med de flesta andra länder valde att kalla oss för Belarus istället för Vitryssland, så kanske associationerna till Ryssland skulle försvinna.

När jag senast träffade dig på plats i Minsk våren 2007 upplevde jag många gånger hur närvarande staten egentligen är i det så kallade offentliga rummet. Författare vars texter i själva verket inte framstår som särskilt politiska eller regimkritiska beläggs med uppläsningsförbud, man infiltrerar publika framträdanden och försöker på olika sätt kväsa misshagliga ämnen och yttrandeformer bland konstnärer och universitetsstudenter och så vidare. Jag tolkar det som en ganska ängslig form av rädsla från statens sida. Vad är man egentligen rädd för?
Tack, du beskriver tendensen mycket träffande. Det är svårt för en utomstående att uppfatta det eftersom denna rädsla samtidigt inte är förenlig med någon som helst logik, men allt det som är vitryskspråkigt anses vara oppositionellt. Därför har staten bildat ett ryskspråkigt författarförbund som motvikt till det vitryskspråkiga författarförbundet, detta trots att många av medlemmarna i sistnämnda författarförbund, i vilket jag själv ingår, skriver på olika språk - ryska, ukrainska, polska. Något som å andra sidan inte hindrar vårt gemensamma arbete.
   Men av det skälet hindrar man vitryskspråkiga författare från att möta sina läsare, och deras verk - även klassiker - stryks från skolornas litteraturlistor. Kriteriet för att detta sker är varken politiskt eller regimkritiskt motiverat från statens sida. Så med andra ord lever vi som erövrade - erövrade inifrån, och det är svårt att bekämpa denna erövring eftersom vi delvis har oss själva att skylla för det vi har. Varje folk har det öde som det förtjänar. Men man kan ju undra hur den vitryska staten kan motarbeta det vitryska språket, det språk som gav upphov till landets eget namn. Ingen annanstans i världen skulle väl presidenten och alla hans fullmäktiga understryka denna likgiltighet inför det egna språket genom att avsiktligt sanktionera grannlandets språk? Jag skulle vilja påstå att man gör det för att bevara sin makt, för att man i det egna språket ser ett hot mot sitt eget berättigande... Det finns inga liknande exempel någon annanstans i världen. Fast jag skulle föredra att inte vara unik på just det sättet.

Jag tycker mig se en försiktig hoppfullhet i många av dina texter. Trots allt. Var kommer din egen drivkraft ifrån?
Tyvärr skriver jag mycket lite. För det mesta korta texter. Å ena sidan tar arbetet väldigt mycket tid. Å den andra är jag av åsikten att - fast jag kanske har fel - tiden för stora texter och "storstilade rundmålningar" av typen Krig och fred är förbi. I vår rastlösa samtid får människan allt mindre tid för läsning, och få är de som kan ägna flera dagar eller veckor till att läsa en stor roman. Jag tror att den samtida livsstilen fordrar ett koncentrerat och kortfattat skrivande, så att det blir trångt för ord, men rymligt för tankar, som Tjechov uttryckte det.

Finns det någonting som du särskilt ser fram emot, både för egen del och för samtida vitrysk litteratur?
Jag önskar att vitrysk litteratur blev mer känd ute i världen. Utan omsvep skulle jag vilja påstå att jag ser den samtida vitryska litteraturen som en av de mest intressanta i Östeuropa, och samtidigt en av de minst kända. Vi har en massa intressanta författare, särskilt bland de unga. Och kanske är det inte konstigt, utan snarare självklart: levande litteratur uppstår i områden där det råder konflikt, där man måste motstå det onda, i stunder av prövningar. Men för att nå ut måste vår litteratur översättas till andra språk, till de stora språken. Förut kände man till den vitryska litteraturen, exempelvis Vasil Bykau och Svetlana Aleksievitj, genom ryskan. Idag ser situationen annorlunda ut. 
   Mina egna förväntningar är kopplade till viljan till förändringar i mitt land. Jag längtar efter att totalitarismens ohygglighet, försummad och glömd över i stort sett hela världen, äntligen ska släppa greppet om mitt land. Det demokratiska Vitryssland längtar efter det demokratiska Europa. Det är där vi hör hemma.

Henrik C. Enbohm

[Denna intervju har tidigare publicerats i Tidskriften 00TAL. Här obetydligt reviderad]

* Israels "järnlady" Golda Meir (1898-1978) föddes i Kiev av vitryska föräldrar och spenderade sina första uppväxtår i staden Pinsk i nuvarande Vitryssland. I början av 1900-talet hörde dock såväl Kiev som Pinsk till dåvarande Tsarryssland.
** Författaren och journalisten Ryszard Kapuściński (1932-2007) växte upp i Pinsk under den tid mellan första och andra världskriget då staden tillhörde Polen.