En kulturpolitik värd namnet

Men varför ska jag vara tyst. Men varför ska blomman vara röd. Men varför. Varför ska jag lyssna. Vad vill du. Vad heter du. Var kommer du ifrån. Hur sa? Skog. Lägda. Jag säger lägda, det är en slags äng, på norrländska, men inte nödvändigtvis med blommor, meadow, men utan dagg eller ens grönt gräs, men inte en åker, inte nyplöjd. Lägda. Den doftar vår, på våren, sommar annars, eller vinter. Det är den doften, av gammalt blött fjolårsgräs, som är själva våren - för mig. Man återvänder ständigt, dit, där man lärt sig känna igen skiftningar i ljuset, krusningar i vinden, dofter, smaker, ord. Där vars man lärt sig läsa. Vars. Lägda. Meadow, äng, sommaräng, sommarblommor, midsommar, midsommarblommor, midsommarblomster. Mig, jag, min, ser, hör, smakar. Språket återanvänder mig. Jag är språket och blir till genom det och skapar det och återanvänds när det återskapar mig. Jag är lägdan, inte ängen. En plats i språket där jag blir tydlig för mig själv och andra.
Vad ska vi med översättningar till. Vi har ju böcker. Vad ska en översättning till ett okänt asiatiskt språk tjäna till. Varför. Vad vill du. Vem. Var kommer du ifrån.
Hur sa?
Det finns en gammal modell för kommunikation som heter sändare - mottagare. Den fungerar för att beskriva mobiltelefoni. Och då kan man kalla eventuella störningar för brus. Bruset försvårar eller omöjliggör kommunikationen. Vars nagerst, hade man kunnat fråga på norrländska.
Är det därför vi behöver översättningar, för att eliminera bruset.
Böcker - för att informera, kommunicera, bryta igenom bruset.
Litteratur för att berätta, visa, beskriva, överrösta bruset.
Men litteratur är inte en kanal för att skicka meddelanden. Inte ett bredband, eller en radiovåg eller en foton som rusar fram i fiberoptisk kabel.
Ett samtal mellan kulturer. Vad är det. Ett kulturutbyte. Ett möte. Meeting. Dialogue. Utbyte. Meadow. 
Men varför ska jag vara tyst. Varför är den röd, hur vet du det, vem sa så, vad heter du, när, varför.
Litteraturen är själva bruset.
Det är där vi finner varandra. Det är till bruset vi flyr när dagen är slut. När vi längtar efter livet är det brus vi längtar efter. Inte snabba otvetydiga meddelanden.
Något att förundras över.
Och först när svaret kommer vet vi. Först när det studsar tillbaka. Utan litteraturen är vi som blinda fladdermöss i ett stort upplyst rum. Och marknaden och politiken ger oss mer ljus. Ännu mer ljus. Jättemycket ljus.
När det är bruset vi behöver. Och först när det når oss, på tillbakavägen, det outgrundliga, genom rymder som på en gång är mätbara och ogripbara, kvantfysiskt obeskrivliga, kaosartat mättade, oändligt omfångsrika. Först då vet vi att vi egentligen är fladdermöss.
Ett eko från en oändligt rik omvärld. Det är där vi blir till.
Så ge oss en kulturpolitik värd namnet nu.
Börja med att ge oss tillbaka översättarstödet, själva lägdan, alltså.

Mats Söderlund, förbundsordförande