Skrot-Nisse och jag

Små barn vill inte läsa berättelser om andra små barn. Huruvida Samuel Johnsons mer än tvåhundra år gamla sentens rymmer ens ett litet uns av sanning är egentligen inte särskilt intressant. Vad som däremot är intressant vore att bringa klarhet inte enbart i vilken sorts berättelser barn spontant föredrar utan vilka mekanismer som kan anses styra deras val.

Ta min egen generation till exempel, de så kallade 70-talisterna. Sällan har väl barnkulturmarknaden i lika hög grad som nu varit koncentrerad till fenomen som får en hel generation att åsidosätta varje rationell tanke och med rusiga blickar springa direkt in i det nostalgifluffiga kuddrum med produkter från vår egen barndomstid - Barbapapa, Fem myror ..., Loranga, Masarin och Dartanjang, smurfarna etc. - som tycks utlova att allas vår svunna barndom åter är inom räckhåll och att vi nu har en unik möjlighet att, så att säga, gå i barndom tillsammans med våra egna barn.
På ett psykologiskt plan är detta beteende naturligtvis fullt förståeligt, och mitt ärende är inte att belägga det med någon som helst skam. Jag hör själv till dem som oförskräckt inhandlat Jan Lööfs Skrot-Nisse (1976) inför någon av mina gudsöners födelsedagar och som, inte utan viss förtjusning, väljer att dröja kvar en extra stund framför smurfhyllan i de sällsynta fall jag besöker en leksaksaffär.

Men för att alltså återgå till frågan, vem är det egentligen som bör välja vad barn ska läsa? Och vilka bakomliggande kriterier och värderingar är det som ska avgöra? Frågeställningen, det ska medges, är förstås inte alldeles ny. Men ständigt lika aktuell. Inte blott för mig och mina barbapapaälskande generationskamrater.

LAGOM TILL bokens egen bemärkelsedag (Världsbokdagen den 23 april) har vi därför valt att göra ett temanummer som diskuterar just barn- och bilderbokslitteraturens vara och icke-vara. Hur kommer det sig till exempel att man i Danmark verkar ha en helt annan syn på bilderbokens moral än vi har i Sverige? Ska den ens ha en tydlig moral? Vilka frågor och samtidsfenomen är det som bör speglas inom barn- och bilderbokslitteraturen och vilka bör tvärtom helst lysa med sin frånvaro? Vad tycker föräldrarna? Förlagen? Och vad tycker författarna?

DET HÄR numret är dessutom åtta sidor tjockare än genomsnittligt. Också detta som en hälsning till boken själv på dess Dag. Läs därför gärna om Göran Lundins möte med en av det jordbävningsdrabbade Haitis mest framstående författare eller passa på och bli påminda om hur det kändes att ännu vara opublicerad och enbart hänvisad till det skira hoppet att "en vacker dag kanske ...".
Och där måste vi sätta punkt. Återstår så bara för mig att önska er alla trevlig läsning!

HENRIK C. ENBOHM
redaktör