Digitala skydd - i lag och praktik

Det har dykt upp frågor om vad som avses med tekniska skyddsåtgärder i det upphovsrättsliga sammanhanget och de kan vara värda att besvara. I och med lagändringen som genomfördes i Sverige genom det så kallade Infosoc-direktivet finns det sedan 1 juli 2005 bestämmelser inskrivna i upphovsrättslagen (URL) om tekniska skyddsåtgärder. Bakgrunden till detta är den digitala tekniken som ju möjliggjort att man snabbt, billigt och enkelt kan åstadkomma en identisk kopia av ett upphovsrättsligt skyddat verk som sedan kan överföras till ett stort antal mottagare.
Den digitala tekniken gör det möjligt att nyttja verk genom nya plattformar samt sprida dem till en större krets. Samtidigt innebär det problem när det kommer till att bibehålla kontrollen över ett skapat verk. Det blir således lättare att utnyttja ett verk utan att, i sedvanlig ordning, inhämta upphovsmannens tillstånd i enlighet med gällande upphovsrättslig lagstiftning.

Detta har framförallt framkommit i den debatt om fildelning som pågår och som främst förts inom musiksidan. Utvecklingen på Internet och dylikt har medfört att så kallade digital rights management systems (DRM) utvecklats i syfte att skydda verk. Industrin och upphovsmännen har således försökt skapa ett ändamålsenligt skydd genom att använda sig av olika tekniska skyddsåtgärder som står till buds.

I 52 § URL definieras tekniska skyddsåtgärder på följande sätt: »varje meningsfull teknik, anordning eller komponent som har utformats för att vid normalt bruk hindra eller begränsa exemplarframställning eller tillgängliggörande för allmänheten av ett upphovsrättsligt skyddat verk utan samtycke från upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare«.
Genom att tekniska skyddsåtgärder nu skrivits in i lagen kan upphovsmannen alltså tillskapa sig ett skydd mot olovliga nyttjanden, eftersom det i praktiken blir olovligt att ta del av verket ifråga om inte ett tillstånd inhämtats från den rättmätige upphovsmannen eller rättsinnehavaren.

Många av våra medlemmar har från motpartens håll hört att deras produkt, till exempel en ljudbok, kommer att levereras med ett kopieringsskydd eller liknande. En del motparter presenterar varierande lösningar på hur en teknisk skyddsåtgärd är avsedd att fungera i praktiken. Vissa tar även sitt ansvar utifall kopieringsskyddet knäcks eller om de levererat en produkt i avsaknad av tillräckliga skyddsåtgärder. Framförallt är det viktigt att motparten, till exempel förlaget, ser till att agera genom att söka påtala intrånget gentemot en intrångsgörare och vidta åtgärder för att söka stävja de negativa skadeverkningar intrånget har på den gemensamma produkten.

I sammanhanget är det således viktigt att återigen understryka det som min kollega Thorbjörn Öström skrev i sin krönika i förra numret av Författaren och som även i allra högsta grad är applicerbart här: vikten av tydliga avtal har aldrig varit större!
Jag finns på plats för att granska avtal för medlemmarnas räkning oavsett om det rör analoga eller digitala förfoganden. Ni kan således ta för vana att skicka in en kopia på ert avtal till mig och så återkommer jag med mina synpunkter på avtalet ifråga.

Niklas Briselius,
förbundsjurist