"Författare, finns dom?"

Anteckningar från en bussresa i litteraturens tecken

INTERNATIONELL UTBLICK Det är en på många sätt unik insats som fotografen Maria Söderberg gör när hon för åttonde året i rad anordnar de svenska litteraturdagarna i Vitryssland. Syftet är däremot inte främst att marknadsföra svenska författare och svensk litteratur, utan att i lika stor utsträckning bryta den kulturella och litterära isolering som råder såväl inom Vitryssland som utanför landets gränser. Henrik C. Enbohm följde med under en resa som i högre grad än tidigare kom att kretsa kring gemensamma beröringspunkter och tysta samförstånd. En resa till ett land där hoppet på ett särskilt paradoxalt vis står till det skrivna ordet, till litteraturen.

Orden som hela tiden upprepas för mitt inre när jag tar plats i den buss som den här morgonen ska ta oss från Minsk till Pinsk via den lilla industriorten Baranavitji, knappt två och en halv timme sydväst om huvudstaden, är inte mina egna. Inte heller kan jag vara säker på att jag minns dem rätt där jag sitter och från min plats följer hur resten av delegationen stuvar in sin packning i bussens girigt blottade bagageutrymme. Det är litteraturen som upprätthåller språket som kollektiv egendom. Liksom prövande hinner jag upprepa orden några gånger för mig själv innan bussens dieselmotor slutligen trasar sönder de sista resterna av lojt kvardröjande morgonlugn omkring oss. Språket som kollektiv egendom.

För det är ingen slump att Umberto Ecos ord, som jag bestämmer mig för att det måste vara, tycks äga en alldeles särskild aktualitet på just denna plats, här i det land där skolungdomar inte sällan reagerar med pur förvåning när de någon gång får höra att de väntar besök av en författare som skriver på det språk som majoriteten av befolkningen anger som sitt modersmål men som är så pass undanträngt i litteraturundervisningen att eleverna ser dess förekomst i dagens litterära praktik som nära nog osannolik.
- Författare som skriver på vitryska?! Lever dom?
Faktum är att den vitryskspråkiga litteraturen, jämfört med dess (till stora delar importerade) ryska och ryskspråkiga motsvarighet, för en starkt marginaliserad - på sina håll närmast museal - tillvaro i såväl det statliga bokdistributionsnätet som skolornas påpassligt reviderade läromedel. En brist som däremot beror mer på en officiellt sanktionerad russifiering än på avsaknaden av framstående, därtill livs levande, författare verksamma på det språk som dominerat området i tal och skrift långt innan den gradvisa förryskning som följde i och med tsarväldets västliga utvidgning från 1700-talet och framåt.*
Och så skulle det fortsätta. Nästan en hel vitrysk författargeneration skulle dessutom komma att gå förlorad i och med den våldsamma arkebuseringsvåg som Stalin iscensatte under 1930-talet. Ett hårt slag för en kultur med tusenåriga traditioner men vars skriftliga förekomst stadigt motats allt längre bort från det offentliga rummet. Så trots landets officiella tvåspråkighet, och trots att andelen etniska ryssar sägs understiga femton procent, är det idag inte många som längre ifrågasätter ryskans förkrossande dominans i media, administration och inom det nationella skolväsendet, undantaget de båda oberoende dagstidningar vars distributionsförbud nyligen hävts av regimen som en symbolisk eftergift till EU samt ett och annat inslag av den dialektala blandformen trasianka.**
Hoppet står med andra ord till litteraturen, och till författarna. Orden, nu nästan som ett mantra. Det är litteraturen som upprätthåller språket som kollektiv egendom.

Ett sparsamt trafikerat nät av nyasfalterade autostrador för oss vidare genom det särpräglade landskap av låglänta skogar och ändlös jordbruksmark som Ryszard Kapuúciñski jämfört med ett hav i stiltje och som egentligen bara påträffas här och i norra delen av Ukraina. Som så många gånger förr under mina resor till det land jag helst vill kalla Belarus*** tänker jag återigen på hur paradoxalt allt ändå är och hur det vidöppna landskapet, med dess otaliga spår efter sekler av mångkulturell samlevnad, framstår i glödande kontrast till de villkor som råder för den litteratur som skrivits och fortfarande skrivs till dess ära. Tänker hur denna långsamt förbiglidande öppenhet på andra sidan bussfönstret snarare förmedlar ett slags tålmodigt trots, en tyst protest mot den repressiva syn på kultur och yttrandefrihet som så många av landets författare oavsett språklig hemvist har att krasst acceptera och underkasta sig. Som om själva landskapet på så sätt sökte förkroppsliga en längtan efter senkommen glasnost, uppriktighet.
- Nu så, nu är det inte långt kvar, försäkrar Maria Söderberg dem av oss som aldrig tidigare varit här då bussen passerar i höjd med en kraftigt överdimensionerad visent av trä som från en närbelägen kulle blickar ut över den västliga skogstrakt nära den polska gränsen där visenten sägs ha sitt naturliga hem. Också den en bild för det svårfångade varken-eller och både-och som på så många vis utmärker det land vi nu befinner oss på resa igenom.

När vi några minuter försenade stiger ut i det vitryska duggregnet är bibliotekets hörsal redan fullsatt. Den svenska delegationen, som i år består av författarna Mikael Niemi, Oline Stig och Peter Fröberg Idling, musikerna Annika Norlin och Andreas Mattsson samt en handfull representanter från svenskt bistånd och kulturliv, hälsas välkomna av leende representanter från den lokala kulturförening som bjudit in oss, men det är bråttom. En kopp kaffe på stående fot är allt vi hinner med innan det är hög tid att leta sig in till de anvisade platserna längst fram i den långsmala bibliotekslokalen. En lokal tv-station är på plats och personal har ställt fram böcker och tidskrifter med svensk anknytning och klistrat upp sirligt handskrivna lappar med ord som »lycka« och »öde« runtomkring dem. I ögonvrån Annikas förtjusta upptäckt av det barnspråkliga »fölsedag« i samma stund som sorlet klingar av och programmet börjar.
Utöver det tiotal studenter från svenskcentret i Minsk som brukar följa med som ett led i deras svenskutbildning har också några av landets mest tongivande och betydande poeter gjort oss sällskap på årets resa. I ett kulturklimat där uppläsningsförbud är mer regel än undantag för författare som väljer att tillhöra det oberoende författarförbundet framför det regimtrogna alternativ som så sent som 2006 fått överta det förras lokaler och organisatoriska privilegier har också denna speciella form av samåkning kommit att bli ett av litteraturdagarnas många stående inslag. Så länge man reser under svensk flagg går det lättare, det vet Maria Söderberg. Men helt säker kan man heller aldrig vara. Så sent som förra året fick en del av programmet ställas in sedan de lokala myndigheterna i Pinsk plötsligt vägrat tillåta uppträdanden i staden, även om det verkliga skälet bakom sådana beslut sällan eller aldrig sägs rakt ut.
När därför poeter som Ales Razanau, Anatol Viartsinski och Andrej Khadanovitj kommer till staden gäller det att hålla sig framme. Det märks också när det timslånga programmet i Baranivitji är till ända och delar av den ännu litteraturtörstande publiken skyndar fram för att hinna byta några ord med de tillresta poeterna innan de tillsammans med oss andra åter tar plats i den väntande bussen.
Ingen vet när de kan komma igen. Ändå är det många som ler. Skrattar. Är glada.

Uppehållet i Baranivitji utgör bara ett kort mellanspel på vägen mellan resans båda huvudsakliga mål. I det förtryckta programmet endast orden: »Arrival to Baranivitji. Meeting at library« och en tidsangivelse. Snart nog åker bussen vidare mot Pinsk där fler uppläsningar väntar. Fler samtal. Fler som för första gången kommer att höra talas och sjungas om avlägsna platser som Arjeplog och Siem Reap. Fler som kommer för att lyssna till Oline Stigs folkhemska relationsdrama »Betong« på vitryska och ta del av Mikael Niemis minnen från ett Tornedalen där finska och mienkäli tvingats stå upp för sitt existensberättigande mot en obeveklig svenska. Liksom tidigare i Minsk och här i Baranavitji kommer man att nicka igenkännande och skratta högt när skådespelerskan Alena Ivannikova därefter skrattkrampande kämpar sig igenom upptakten till Populärmusik från Vittula i vitrysk översättning.
Likväl är det just denna intensiva timme och den efterföljande lunchen i Baranavitji som dröjer kvar i mitt minne. Kanske för att allt gått så fort. Men även för att jag insett vad litteratur förmår åstadkomma också på kort tid, och att de församlade om så bara för ett ögonblick verkligen lyckats återta något av den kollektiva egendom som Eco talat om. En bit av det egna språket.
Och så den kvinnliga trubaduren förstås. Hon som slagit sig ner under lunchen och med ett försiktigt leende förklarat för Mikael och mig hur hon fascinerats och tagit intryck av Peters berättelse om de fyra svenskar som helt lyckats undgå vad som egentligen pågått i »Demokratiska Kampuchea« vid tiden för Pol Pots beryktade utrensningar. Trots att man tillryggalagt hela 100 mil genom landet.
- Jag tyckte att hans berättelse var mycket intressant, hade hon sagt och, efter vad vi uppfattat som en stunds inre överläggningar, sedan ställt den fråga som på något vis varit ofrånkomlig:
- Känner ni till vad som pågår i vårt land?
Naturligtvis visste vi. Och naturligtvis hade också vi noterat den smått besvärande parallellen mellan vår egen resa och den fyrhövdade delegation som det berättas om i Pol Pots leende. Frånräknat det kambodjanska folkmordet.
Men visste, det gjorde vi.

Det hann bli ett förtroligt samtal oss tre emellan innan lunchen var över. Då jag nu lika många timmar senare kliver av bussen i Pinsk känns det hela på något vis overkligt. Det hade gått så fort. Men under de nästan två dygn vi kommer att bli kvar i Pinsk kan jag ändå finna viss tröst i att bussen även nästa år stannar till i Baranavitji.
Då kan samtalet fortsätta och de tysta samförstånden på nytt bli till ord. Om så bara för ett kort ögonblick.

Henrik C. Enbohm

Läs mer om SFF och Vitryssland här

*Även polskan har periodvis innehaft en mycket stark ställning i dagens Vitryssland, i synnerhet under 1600- och 1700-talen.
**Trasianka är en (främst talad) blandning av ryska och vitryska.
***För en informativ genomgång om varför »Belarus« är att föredra framför »Vitryssland«, se bl.a. Nils Håkansons efterord i Vasil Bykaus Veteranen (Ruin förlag, 2008; övers. Nils Håkanson).