Månadens medlem 2009

I sektionen för fackförfattare finns det 825 medlemmar. Här framträder några av dem med en personlig text.

Tidigare års Månadens medlem hittar du bland länkarna till vänster.

December:
Klas Gustafson

Foto: Cato Lein

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Klas Gustafson, stockholmare sedan födseln 1950. Inledde arbetet med min första bok nyåret 2001, efter nära trettio år som frilansande journalist. Att samla information, göra intervjuer och skriva hade jag alltså redan tränat en hel del på.

Vilken typ av böcker skriver du?

Under läsning av en inte särskilt bra biografi trodde jag mig förstå hur man i själva verket ska gå tillväga. Det negativa exemplet visade sig vara en bra igångsättare. Till skillnad från många väl genomtänkta frilansidéer gick hugskottet att skriva om Beppe Wolgers liv och karriär lätt att få igenom, både hos hans familj och det första förlag jag kontaktade. På den vägen är det: jag har nu skrivit ytterligare tre artist- och författarbiografier (Cornelis Vreeswijk, Tage Danielsson, Monica Zetterlund). Det är alltså den svenska underhållningens guldålder jag ältar. Att den sammanfaller med min egen barndom och ungdom har säkert psykologiska förklaringar. Jag lär mig hur som helst mycket om den tid och det land jag växte upp i.

Vad skriver du på just nu?

Ytterligare en artistbiografi.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Är alltid uppe tidigt, har fasta rutiner. Arbetar om dagarna och sover om nätterna. För det mesta arbetar jag vid en dator - gick det att skriva fackböcker innan internet fanns? - men var datorn står är en årstidsfråga. Större delen av sommarhalvåret står den i ett hus på sörmländska landsbygden, på vinterhalvåret i mitt kontor på Söder i Stockholm. Ibland ingår vedkapning och skogspromenad i den vanliga arbetsdagen, ibland intervjuer och rotande i bibliotek och arkiv. Mitt arbete är lika mycket detektivt som litterärt, jag är en arkivråtta! Åtskilliga arbetsveckor har jag tillbringat i KB:s outtömliga mikrofilmläsesal och i den skattkammare som numera har ett närmast outtalbart namn: KB:s avdelning för audiovisuella medier (tidigare Statens ljud- och bildarkiv).

Varför skriver du just sakprosa?

Journalistik har varit mitt yrke sedan tjugoårsåldern och jag betraktar mig fortfarande som journalist, fast jag numera publicerar mig mellan hårda pärmar. "Författare" klingar ännu lite pretentiöst i mina öron.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Förlagen tycker uppenbarligen om journalister, eftersom vi är både skrivkunniga och vana att hålla deadline. Det har blivit svårt att placera - och få betalt för - längre och genomarbetade reportagetexter i tidningar och tidskrifter (nätet ska vi inte tala om). Förlagen erbjuder än så länge en asyl för murvlar, mina förläggare påminner om gamla tiders tidningsredaktörer. Att välskrivna och väl underbyggda reportagetexter publiceras i bokform höjer anseendet. Jag är både glad och tacksam för den uppmärksamhet mina böcker får, men kan inte tycka annat än att själva Boken och författarrollen omges med oförtjänt stor respekt.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Alldeles säkert och i så fall har jag antagligen inte läst den än.

November:
Jonathan Lindström

Foto: Cato Lein

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jonathan Lindström, trött men glad tvåbarnspappa på Södermalm, arkeolog, författare och tecknare, sjangserande övre medelklass efter föräldragenerationens ekonomiska skutt uppåt från karg fiskarbondesläkt, mycket böcker och frihet i barndomshemmet i Täby, intensivt intresserad av att utforska universum från sex års ålder och framåt. Många lärare i släkten. Inget körkort.

Vilken typ av böcker skriver du?

Framförallt tecknar och skriver jag populärvetenskapliga bilderböcker, som formellt vänder sig till barn men som är avsedda för alla åldrar. Det finns inget bättre än att natta ungar med böcker som man själv lär sig av, annars riskerar jag dessutom att somna och få en knytnäve i nyllet. Konsten är att kombinera korta texter och bild på litet utrymme. Nyligen kom jag dock ut med en fyllig vuxenbok, »Bronsåldersmordet«, där jag ordrikt berättar om ett fantastiskt fynd och mitt forskningsprojekt kring det. En kombinerad äkta cold case-deckare, biografi och bronsålderskulturhistoria. Ett av mitt livs stora vetenskapliga äventyr.

Vad skriver du på just nu?

Ett utställningsmanus om forntiden, diverse vetenskapliga uppsatser, en barnbok och en vuxenbok och ett läromedel. Jag arbetar parallellt med flera saker både för att det är roligt och för att det bara blir så hela tiden trots försök till planering. Lust och usel ekonomi i halvskön förening.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Författare har roligt själva, och deras böcker kan vara toppen, men jag tycker att det hör till livets stora plågor att läsa om författarnas vardag. Trist för andra, särskilt de skönlitterära navelskådarnas tillvaro. Men här kommer faktavarianten: Vaknar pang bom vid fem trots att jag inte är utsövd, börjar omedelbart tänka och anteckna, fixar i ordning barn och fru och får i väg dem, promenerar till arbetslokalen, skriver, tecknar, mejlar och målar, pratar med förlagsfolk, vänner och forskare i telefon, skummar böcker, sitter korta stunder i koma, går hem, ringer efter ungarna, lagar ganska äcklig middag, småjobbar, nattar, umgås med min fru, somnar pang bom halvtolv. Ibland är jag på resa, det är kul och givande att föreläsa för vuxna och barn, men på kvällarna längtar jag hem till familjen. De har så söta, pipiga röster i telefonen.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Jag läser numera mest vetenskapligt, skummar och hoppar i texten, en yrkesskada, och uppskattar allmänt författare som skriver klart och pedagogiskt. Har alltid något skönlitterärt på gång, häromsistens började jag på Sara Stridsbergs »Drömfakulteten«, och det var hisnande språk, men lyckades inte läsa hela eftersom det var så ansträngande och krävde längre fokus. De stora, känsloladdade språkliga inspiratörerna hör till tonåren, som Harry Martinson, Homeros och Ray Bradbury med sina poetiska, saftiga språk (frostiga gräsmattor som luktar lakrits och sånt där). Karin Boyes dysterhet i »Kallocain« grep mig också. Och så betydde Tacitus mycket, så korthuggen att Hemingway framstår som en tramsig pladdertacka. Och så fanns Ursula K. Le Guins varma ödslighet. Isaac Asimovs Stiftelsetrilogi fick mig att bredda mitt intresse från astronomi till historia, trots bedrövligt språk. Jag fyllde på kvalitet genom att lyssna på musik samtidigt som jag läste. Då gick det bra. Jag saknar science fiction utan fantasyinslag. Star Wars förstörde mycket.

Varför skriver du just sakprosa?

Helt enkelt därför att jag tycker att verkligheten är fantastisk och oändligt mycket rikare än fantasin. Ja, alltså inget ont om fantasin, men det finns mer här i världen. Jag har föresatt mig att ta reda på allt som finns att veta innan jag dör. Ska man fly in i böckernas värld kan man väl lika gärna fly in i de underbara delarna av verkligheten. Bara en sådan liten detalj som oändligheten är ju rätt fascinerande.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Fackböcker för barn och läromedel är grymt underrepresenterade på dagstidningarnas kultursidor. Recensenten Göran Hägg i Aftonbladet är en loska i öknen. Särskilt läromedlen, en jättemarknad, är ju sådant folk läser - eller tvingas läsa - och borde bevakas och ältas mycket mer. Svenska Barnboksinstitutet inkluderar inte läromedlen i sitt stora barnlitteraturhistorieprojekt, vilket de borde göra. Och så borde man inrätta en separat August för barnfaktaböcker. När det gäller vuxenfakta, både inom naturvetenskap och humaniora, tror jag att vi svenska författare har mycket att utforska när det gäller både litterär nivå och originella grepp. Mycket är bra men är ibland rätt fantasilöst (ja, fantasi behövs också!).

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Kanske bibeln, trots att jag är icke-troende, fast jag skulle skriva om den. Den är uselt redigerad, med alldeles för många författare, osammanhängande, inkonsekvent och bitvis rätt otäck, men tänk vad många läsare den har haft och vilken betydelse för enskilda människor! Och Odysséen skulle jag gärna ha satt mitt namn på, men det pärhalsbandet skulle jag behålla som det är. Annars ser jag bara oskrivna böcker framför mig. En färdigskriven eller färdigläst bok är ju nästan död. Det roliga med författandet, läsandet och vetenskapen är ju att ständigt vara på väg.

Oktober:
Anne Brügge

Foto: Christina Busck

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Anne Brügge och bor sedan många år i Delsbo i Hälsingland. När jag debuterade med »Ätliga växter i skog och mark« 1975 var mitt namn Anne Nilsson och jag var kritiker på Göteborgs-Tidningen. Det här var under värsta gröna vågen. Min andra bok »Farmare på fritid« bidrog till vågen, men på åttiotalet lämnade jag bondelivet och blev författare och kritiker på heltid. Sen barnen flög ut har jag ägnat mig en del åt dans, fåglar och fruktträd.

Vilken typ av böcker skriver du?

Jag är litteraturvetare och har bidragit till fembandsverket Nordisk kvinnolitteraturhistoria, där jag skrev om poesi. »Flickan i trädet: en bok om Lina Sandell«, 1985, är min första bok inom mitt eget fackområde. Även antologin »Röster i Hälsingland« (En bok för alla, 2007) är ju en litteraturforskares komposition. Min senaste passion är att lyfta fram riktigt gammal litteratur till en bred läsekrets. År 2008 gav jag ut en nybearbetning av Delsbo beskrivning, »Delsboa Illustrata« från 1764, en rolig encyklopedi om en lantlig socken: Bildade män, iglar, dialekten, friarseder, byggnadsteknik, fåglar, allt, ja nästan allt.

Vad skriver du på just nu?

Jag är strax klar med en nybearbetning av en kvinnas dagbok från 1600-talet. Sen tar jag itu med Karin Ek, en betydande men idag ganska okänd poet och kritiker som dog ung 1926.

Författare talar inte gärna om refuser, men jag har också några refuserade manus, som jag inte vill ge upp hoppet om. En av dem är en bilderbok. Jag får fundera över andra utgivningssätt och/eller se om grundmaterialet behöver ändras.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Det händer ofta att jag går direkt från sängen till datorn utan att passera Gå, och sitter där i flera timmar, men då skäms jag litet. Bäst är att börja med gröt vid 8. Tidningarna aktar jag mig för i det läget. Ibland tar jag med böcker och skrivdon till en fäbodvall 12 minuter hemifrån. Dit når inte telefonen. Som kritiker styrs jag till viss del av förlagens utgivningsdagar. Är det bråttom, får jag släppa eget bokarbete. Jag använder sällan väckarklocka. Har jag skrivit på natten, sover jag litet längre nästa dag.

Tyvärr är jag dålig på att ta paus. Jag kan glömma både att äta och att sträcka på mig. I gengäld kan jag ta mig en heldag i skogen i stället, när vädret tillåter.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Roland Barthes för hans öppna sätt att se på texten och dess byggstenar och hans utmaning av den förmenta objektiviteten. Jacques Derrida som hittade motsägelser i texten genom att läsa på längden och på tvären. Hans fynd gav nya modeord särskilt inom poesin, såsom sprickor och ras, schabloner men också användbara bilder.

När Bengt Landgren nu givit ut en bok om Sten Selander vill jag ta upp stafettpinnen och skriva en bok om Karin Ek, också poet och kritiker (Selander tyckte att Ek var obehärskad, det är intressant!).

Birgitta Holm och Ebba Witt-Brattström väljer jag för deras hängivna flit och fantasi i forskningen. Birgitta Svanberg, som upptäckte att män liknat kvinnor vid duvor och sparvar, medan kvinnorna såg sig själva som örnar, ibland vingklippta.

Jag inspireras också av skönlitterära författarforskare som Marguerite Duras, Jeanette Winterson, Kerstin Thorvall, Kerstin Strandberg, Gunnar D Hansson, Magnus William-Olsson (som skriver om författarens röst eller ton). Uttrycket »Gråt inte, forska!« myntades i kvinnorörelsen. Vidare nu till Gråt och forska! Skratta och forska! Dansa och forska!

Varför skriver du just sakprosa?

Skriv- och forskarglädjen upptäckte jag på universitetet. Efter en tid med GT sa fackförfattaren Barbro Eklund till mig: »Kan du skriva artiklar, så kan du skriva böcker. Hitta ett ämne bara, här har du en bra förlagsredaktör.« Det är så härligt att stanna i ett projekt, fördjupa sig och sedan presentera och tolka fynd utan att behöva välja minsta antalet tecken, som man ofta tvingas göra när man skriver kulturartiklar.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

God! Sakprosan säljer och lånas, och det är bra att förbundet förhandlat fram en schablonberäknad ersättning även för läsningen inne på folkbiblioteken. Men det borde gå att hitta en ersättningsform för lån även på andra bibliotek, där många fackböcker finns.

Kritiken är ett annat problem. Även en enpoängsfilm får utförlig kritik, medan många goda böcker förbises. De stora drakarnas kulturredaktörer söker inte så långt utanför gatlyktans ljussken efter kompetenta kritiker. Frilanskritikers usla arvoden är som rena uppmaningar att inte lägga så mycket tid på närläsning och analys.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Nalle Puh... Ulysses... Iter Lapponicum, ja, Linnés Lapplandsresa hade jag gärna skrivit. Thomas och Anna-Clara Tidholms »Balladen om Marjan och Rolf«, och Anna-Claras »Hanna, huset, hunden«.
Gilbert & Gubars standardverk om kvinnors kreativitet »The Madwoman in the Attic«. Horace Engdahls »Den romantiska texten«. »Bonadea« av Irmelin Sandman Lilius och hennes komprimerade lilla vuxenbilderbok »Förvandlingstrappan« om tystnader inom en familj, försök att bryta dem och små stunder av samförstånd.

September:
Märta Holkers

Foto: Cato Lein

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Mitt namn är Märta Holkers, journalist, konsthistoriker och fackboksförfattare med svenskt konsthantverk som specialitet. Jag tänker som en reporter och arbetar som en grävande journalist. Mitt motto är: man ser det man vet!

Efter studentexamen i Stockholm kom jag in på Journalistinstitutet (nuvarande Journalisthögskolan) i Göteborg 1966/67. På den tiden fick eleverna praktisera på en tidningsredaktion och skaffa sig erfarenhet innan de påbörjade den teoretiska utbildningen i journalistik. Jag lyckades fixa en praktikplats på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där jag snart träffade min livskamrat och sedermera make - Bo E Åkermark (1932-2002).

Hösten 1968 fick vi båda jobb i Stockholm. Jag anställdes som radioproducent vid TRU-kommittén som arbetade med tv och radio i utbildningen, och Bo hamnade på Dagens Nyheter. Tio år senare lämnade jag Utbildningsradion för att börja skriva igen. Jag läste då konstvetenskap på universitetet samtidigt som jag försörjde mig som frilansande konstskribent. När Nationalmuseum sökte en press- och konstkunnig person till ett vikariat som informationssekreterare, så fick jag det vikariatet och kom så till Statens konstmuseer, där jag blev kvar till 1988.

Mina åtta år på Nationalmuseum var mycket stimulerande och lärorika. Tjänsten som pressekreterare var bara på halvtid, övrig tid frilansade jag med artiklar om svensk 1900-talsdesign för tidskriften Antik & Auktion. Samtidigt passade jag på att läsa in en fil kand-examen med konstvetenskap och etnologi som huvudämnen. Min 60-poängsuppsats handlade om massproducerad bild: »Gråtande barn: Populära väggdekorationer under 1970-talet«.

Våren 1988 hamnade jag i en identitetskris då jag var tvungen att bestämma mig för vem eller vad jag innerst inne ville vara - statstjänsteman eller fri skribent. Jag sade därför upp mig utan att ha en aning om hur framtidens skulle te sig, men jag hade tur!

Svenska Dagbladet sökte just då en skribent som kunde förstärka bevakningen av konst tillsammans med tidningens färgstarka reporter Åsa Wall. Jag blev erbjuden jobbet på frilansbasis och så inleddes min tid på Svenskan.

Två gånger har jag sagt upp fasta anställningar för att gå vidare i livet. I år är det 21 år sedan jag blev fri skribent och den tillvaron trivs jag med, även om ekonomin är svajig med ett fåtal glada toppar och många djupa dalar.

Vilken typ av böcker skriver du?

Fackböcker om konst och konsthantverk, särskilt om glas och keramik. Mitt intresse för glas började på 1980-talet då jag intervjuade skulptören Edvin Öhrström som varit anställd som formgivare vid Orrefors glasbruk 1936-57. Vi fortsatte att samtala med varandra i flera år och resultatet blev en bok som kom ut på Carlssons förlag 1991.

Vad skriver du på just nu?

Just nu skriver jag några artiklar om Reijmyre glasbruk som grundades i Östergötland år 1810. Glasbruket firar sitt 200-årsjubileum nästa år och mina texter ska publiceras i Östergötlands länsmuseums årsbok 2010.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag är nyhetsnarkoman. Varje morgon, efter frukosten till Morgonekot, läser jag både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, Detta tar sin tid, men senast klockan nio flyger jag upp, duschar, klär på mig och bäddar sängen. Därpå öppnar jag datorn...

Som journalist är det viktigt att hålla sig à jour med vad som händer inom mitt bevakningsområde. Därför går jag gärna på pressvisningar av det som rör mina ämnen, även om jag inte har planerat att skriva om det som visas just då. Förr eller senare får jag alltid användning för den information jag samlat in.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Konsthstorikerna Dag Widman och Elisabet Stavenow-Hidemark, för att de lyckas förmedla djup kunskap på en elegant och lättläst prosa. Min make, journalisten Bo E Åkermark, har också lärt mig att tukta språket. Jag vill att texten ska vara rytmisk och klar som rinnande källvatten.

Varför skriver du just sakprosa?

Innerst inne är jag reporter och pedagog. Jag vill att min omgivning öppnar ögonen och ser sig omkring. Mitt motto är som sagt: man ser det man vet!

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Det verkar finnas ett stort behov av sakprosa idag, särskilt om svensk konstindustri.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Jag önskar att jag hade fått medverka i det stora verket »Svenskt glas« som kom ut på Wahlström & Widstrand 1991. Vid den tiden var jag ännu inte så etablerad och dessutom hade jag stora kunskapsluckor. Men tänk om boken kunde komma ut i en ny bearbetad upplaga...

Augusti:
Ylva Ellneby

Foto: Micke Lundström

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Ylva Ellneby och är i grunden förskollärare, tal- och specialpedagog. Sedan tjugo år tillbaka är jag även en skrivande person med tio egna böcker i bokhyllan. Jag är farmor till två fantastiska ungar, Julia 10 år och Noel 5 år, som håller mig helt uppdaterad om hur det är att vara barn idag.

Mina erfarenheter har jag fått genom att arbeta med barn i olika verksamheter som förskola, barnhabilitering, med invandrar- och flyktingbarn och med gatubarn i ett gatubarnsprojekt i Argentina.

Jag har samarbetat med olika organisationer, främst med Rädda Barnen. För Svenska Institutets räkning har jag under åren fått resa till olika delar av världen för att prata om barns lek och utveckling. Mina första tre böcker gavs ut på Utbildningsradions förlag och i samband med det medverkade jag i en rad utbildningsprogram och fick även skriva manusunderlag till både barn och vuxenprogram.

Vilken typ av böcker skriver du?

Barns rätt till lek och utveckling och till en god och stressfri miljö är min drivkraft. Därför handlar mina böcker i huvudsak om det, men även om att arbeta med barn från andra kulturer och som har ett annat modersmål än svenska i grunden. Jag intresserar mig också mycket för hur vårt samhälle idag påverkar barnens liv.

Vad skriver och arbetar du med just nu?

En av mina senaste böcker, »Hör du vad jag säger«, (medförfattare Barbro von Hilgers), beskriver en kommunikationsmodell för vanliga människor. Den får nu en uppföljare genom att vi precis lämnat ifrån oss manus till en bok som handlar om att samtala med barn. Utgivning beräknas våren 2010. För övrigt skriver jag ständigt på en delvis självbiografisk bok om gatubarnsarbetet i Argentina och om mötet med en annan kultur.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Det finns inga vanliga arbetsdagar. Jag reser kors och tvärs och föreläser om teman i mina böcker. Min målgrupp är främst förskole- och skolpersonal samt föräldrar. För Svenska Institutets och Ikea s räkning pratar jag om barns utveckling och behov i olika delar av världen. I vår har det varit Mexico, Belfast och Wien. Då har målgruppen varit allt ifrån designstudenter till produktutvecklare och chefer på olika nivåer. När jag inte reser har jag mitt kontor hemma och min skrivplats i en liten stuga vid mitt sommarhus eller hos min skrivkollega som har ett litet hus i en by i Grekland. För övrigt gör jag som många andra, jag skriver i tysta tågkupéer, på flygplatser och hotellrum. De dagar jag vaknar hemma börjar jag alltid med en kopp kaffe till morgonnyheterna och bokrecensionerna på tv.

Vilka författare inspirerar dig?

Majgull Axelsson träffade jag första gången under en gatubarnskonferens i Sydamerika, där vi endast var ett tiotal vuxna, resten var gatubarn. Jag beundrar henne för att hon vågar skriva om det som är så svårt och osmakligt som i Rosario är död eller Dom dödar oss. Jag inspireras nog mest av kvinnliga författare och då av dem som vågar ge ut något av sig själva som till exempel Maj Fant och Marianne Ahrne.

Varför just sakprosa?

Jag har inte övat färdigt på gestaltning än.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag tror att den är stark och att den kommer att fortsätta att vara det, trots alla nya medier. Det är något speciellt med en bok, samlad kunskap mellan pärmar.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

När jag var ung och brottades med olika problem läste jag Inger Alfvéns bok Dotter till en dotter. Den gjorde då starkt intryck på mig och hjälpte mig att förstå situationer i mitt eget liv. Jag skulle vilja skriva en bok som på samma sätt skulle kunna beröra och hjälpa en annan människa.

Juli:
Niklas Zetterling

Foto: Cato Lein

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Niklas Zetterling och började skriva för drygt 15 år sedan. Debutboken var »Avgörandets ögonblick«, som utkom 1995. Sedan dess har ytterligare elva böcker tillkommit, endera med mig som ensam författare eller tillsammans med medförfattare.

Vilken typ av böcker skriver du?

Eftersom jag sedan barnsben haft ett starkt intresse för historia, i synnerhet andra världskriget, har jag hållit mig inom detta område. Det finns så många möjliga teman, idéer och uppslag i detta ämne. Trots att området tilldrar sig många författares uppmärksamhet finns väldigt mycket kvar att skriva. Mängder av outnyttjat källmaterial finns ännu kvar, vilket är betydelsefullt för mig som lägger stor vikt vid att presentera något nytt i mina böcker. Läsaren skall kunna finna dessa källor i fotnoterna, men brödtexten skall kunna läsas med behållning även av den som inte vill fördjupa sig i arkivforskning. Målet är att åstadkomma böcker som erbjuder något både för den djupt intresserade och för den som vill bli upptäcka ett nytt ämne att läsa om.

Vad skriver du på just nu?

Under våren har mycket tid gått åt till arbetet med utgivning i USA. Förra året lanserades en av mina böcker på den amerikanska marknaden och ytterligare en introduceras i nu månadsskiftet maj/juni. En tredje kommer i höst. Därtill arbetar jag på två nya böcker, varav den första kommer att ha en stark japansk anknytning. Den andra utspelar sig i en helt annan miljö.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Mina arbetsdagar är ostrukturerade och mycket varierade, delvis beroende på att jag också undervisar en del. Framför allt brukar jag skriva på förmiddagarna, efter att ha promenerat med mina barn till deras skola. Några sena kvällar blir det dock inte för min del. Jag går mycket hellre upp tidigt och skriver. Har jag en dag helt fri från andra förpliktelser stiger jag gärna upp klockan sex, skriver några stycken, äter frukost och går därefter på en morgonpromenad i vackert vårväder. Då blir jag som mest produktiv. Om därtill deadline känns fjärran avlägsen blir en sådan skrivdag ett rent nöje - kan man verkligen kalla den för en arbetsdag?

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Författare som lyckas finna ett helt nytt perspektiv på ett ämne är ett exempel. Ett annat är de som lyckas med konsten att ta med precis det som behövs - men inget mer - för att förklara och motivera det de vill säga.

Varför skriver du just sakprosa?

Verkligheten är så fascinerande, vare sig man lägger tonvikten vid att beskriva den eller förklara den. Dessutom är det en sorts upptäcktsfärd att skriva om något historiskt. Jag känner mig nästan lite barnsligt förtjust när jag sitter på ett arkiv och studerar gamla dokument som legat orörda i decennier. Att gradvis låta en bild av ett händelseförlopp växa fram, få en djupare förståelse för såväl detaljer som helhet och upptäcka sådant som jag inte hade en aning om tidigare är oerhört belönande. Det här gör också själva skrivandet roligt, eftersom en stor del av förståelsen kommer medan texten formuleras.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag tror att den är god och ser optimistiskt på framtiden. Det viktigaste är att sakprosan håller så god kvalitet att läsarnas intresse inte mattas. Fler recensioner vore önskvärt, men samtidigt kräver ofta facklitteratur goda ämneskunskaper hos recensenten, men det öppnar en möjlighet för universiteten att fullgöra sin "tredje uppgift".

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Den frågan har jag aldrig funderat över, men det finns böcker som jag gärna skulle vilja se att någon - likgiltigt vem - skriver. Framför allt skulle jag vilja att någon skriver en bok som på ett riktigt bra sätt beskriver kunskapssökande. Boken skall vara vetenskapligt försvarbar och även så pass lättläst och medryckande att en bred publik tar till sig den och verkligen förstår hur man kan vinna rimligt tillförlitlig kunskap, samt vilka hinder, fallgropar och problem som kan ställa till problem på vägen. Jag skulle gärna skriva en sådan bok, men har absolut inget emot att någon annan hinner före.

Juni:
Mikael Strandberg

Foto: Mikael Strandberg

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Ja, du, hur skall jag börja... Jag heter Mikael Strandberg, 47 år och lever helt och hållet på att jag valt att leva i stort sett tvärt emot alla andra. De sista 25 år åren har jag levt som upptäcktsresande och utforskat ganska okända platser på vår jord. Jag har besökt 112 länder, sovit över 2500 nätter i tält, fått medaljer i New York, Helsingfors och London, cyklat två och ett halvt varv runt jordklotet, ridit genom Patagonien, levt med massajer och gjort den kallaste expeditionen i historien, ett år längs Kolyma-floden i nordöstra Sibirien. Nu förbereder jag en liten kamelfärd genom hela Arabien.

Vilken typ av böcker skriver du?

Jag berättar mer än jag skriver, om mina resor.

Vad skriver du på just nu?

Just nu har jag skrivit klart boken om Sibirien som väntar på utgivning av Alfabeta. I den berättar jag om den globalt uppmärksammade expeditionen under ett års tid när jag tillsammans med Johan Ivarsson utforskade den ökända Kolymafloden, där hundratusentals människor dog i Stalins arbetsläger. Boken handlar om extrem kyla, vår världs mest fantastiska människor och ett av historiens kallaste äventyr. I bok liksom film vill jag berätta om människor som lever utanför de vanligaste allfarvägarna. Samtidigt vill jag ge en realistisk bild av denna för de flesta människor okända värld. Boken är helt klart min överlägset bästa!

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Som författare, så skriver jag bara när inspirationen är på plats, annars får jag ändå bara rätta allt jag gjorde fel, när inspirationen inte var där.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Mitt livsval gör att jag tyvärr nästan bara läser just facklitteratur. Men för att förstå ett land, så är det ju av största värde att läsa det landets främsta skönlitterera författare. Bästa boken just nu, på alla nivåer, litterärt såsom berättarmässigt, Sir Wilfried Thesigers bok »Arabian Sands«. Thesigers bok handlar främst om det hav av sand som kalls The Empty Quarter eller Rub Al-Khali och är lokaliserat i Oman och Saudi-Arabien. Det var helt fritt från beskrivningar innan han anlände it och gjorde fem färder per kamel tillsammans med olika grupper av spännande beduiner. Det är underbara ökenbeskrivningar, en bok om kamratskap och en spännande insikt i arabernas ursprung.

Varför skriver du just sakprosa?

Jag har inte hunnit något annat, men vill skriva skönlitterärt. Jag har alltid drömt om att skriva den främsta av glesbygdsromaner. Jag har ju upplevt glesbygd på mycket nära håll världen över och känner att det ger mig ett ganska unikt perspektiv på detta fantastiskt intressanta ämne. I glesbygder kan man finna många av de väsentligaste svaren på meningen med livet

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag har ingen åsikt, eftersom jag inte är insatt i ämnet.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Apsley Cherry-Gerrards klassiker »The Worst Journey in the World«. Men jag skulle inte ha gjort deras fatala misstag. Boken handlar om Robert Falcon Scotts ödesdigra Sydpolsfärd, när han och fyra kamrater omkom till följd av okunnighet. De var nästan samtliga stadsbor, som så många andra inom expeditionsvärlden, även idag, och hade ingen kunskap om snö och hur man lever med den och färdas på den. Boken beskriver en fantastisk utmaning, är spännande från första till sista sidan och fylld av de mest dramatiska beskrivningar av kamp jag läst.

Maj:
Pia Gadd

Foto: Ulla Montan

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Pia Gadd, journalist med tjugo år på Expressen bakom mig, och snart lika många år som frilans. Det ostrukturerade livet är mycket trevligt - och jag har aldrig saknat den fasta anställningen. Men fasta punkter i tillvaron är Sveriges radio där jag är inhoppande programpresentatör i P1, och Stockholms tingsrätten där jag är nämndeman. Tidigare gjorde jag också program och inslag i P1, egna och andras, men det har det blivit stopp på.

Vilken typ av böcker skriver du?
Historia och religion är mina favoritämnen privat - och att kunna använda de passionerna i den professionella verksamheten är en glädje. Dessutom har jag skrivit om kriminalpolitik och kriminaljournalistik - som ju blivit en allt tyngre ingrediens i samtliga våra medier, nu när kommersiell kvällstidningsjournalistik blivit norm för vad som är god journalistik. Och när samtidigt människors verklighetsuppfattning i ökande grad formas eller åtminstone påverkas av medierna är det ingen kul utveckling. Hur felaktig den är ser man inte minst som nämndeman i tingsrätten. En dag kommer jag förhoppningsvis att skriva om de erfarenheterna.

Vad skriver du på just nu?
Är i slutfasen av en bok om frillor och förtidshustrur - en spännande och tidigare nästan oskildrad företeelse.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Numera ljuvligt oreglerad. Ibland kliver jag upp i gryningen och tillbringar en lång frukost med det senaste jag skrivit, ett härligt och inspirerande sätt att börja arbetsdagen. Har man särskilda ögon just på morgonen? Jag är benägen att tro det. Men ibland nattjobb med sovmorgon, eller tjurrusning till Sveriges radio, till Tingsrätten eller mot städskåpet - som frilans hoppar man från tuva till tuva. Och tack och lov har jag min arbetsplats i mitt hem.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
De som förenar hög stilistik med en önskan att lyfta på förlåter - det gäller all slags text.

Varför skriver du just sakprosa?
Det är nog en naturlig följd av journalistiken - långreportage mellan pärmar. Romaner skulle jag aldrig klara, därtill är min fantasi inte god nog, eller åtminstone inte tillräckligt flödande.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Jag tror den är stark - och blir allt starkare. I takt med fragmentarisering och förytligande i skolor och i medier finns ett kolossalt behov av att få veta mer, att kunna förstå. Det gäller inte minst historia, numera när allt framställs som ett enda gigantiskt nu och vi blir så kollektivt häpna när allt inte är som det varit de senaste fem åren.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?
I arbetet på min senaste bok har jag särskilt fått upp ögonen för Peter Englund - hans tegelstensböcker är rena godiset, så lekande lätt han presenterar sina gigantiska ämnen och så briljant han handskas med språket. Jag hade gärna velat kunna åstadkomma någon av hans strålande böcker. Ryszard Kapuscinskis bok om Angola, »En dag till att leva«, hade inte heller varit fy skam att ha kunnat skriva.

April:
Jesper Hall

Foto: Claes Hall 

Hej Månadens medlem, vem är du?

Jag är Jesper Hall, 37 år, boende i Lund.

Vilken typ av böcker skriver du?

I första hand skriver jag schackböcker, men jag har även skrivit en roman.

Vad skriver du på just nu?

Just nu skriver jag på en uppföljare till min schackbok »Schackma Gandhi får en idé«. Böckerna är specialskrivna för tävlingen »Schack4an«, som varje år lär 18.000 tioåringar i Sverige att spela schack. Dessutom skriver jag på en bok om hur Hjalmar Söderbergs intresse för schack påverkade hans författarskap.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Mina dagar ser väldigt olika ut. Det närmaste jag kan komma »en vanlig dag« är följande: Lämnar barnen på skola och dagis vid 09.00. Skriver mellan 09.15-13.15. Förbereder schackträning, eller arbetar med Schack4an, mellan 13.15-14.45. Hämtar barnen. Har schackträning med privatelever, eller med grupper, mellan 20.30-22.00. Skriver mellan 22.00-23.30.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Hjalmar Söderberg och Peter Englund. Båda har en stringens och en saklighet i sitt språk, men utan att deras texter blir kalla och registrerande. Orsaken är att deras idéinnehåll håller humanismens flagga högt. En symbios av hjärta och hjärna.

Varför skriver du just sakprosa?

Jag har stora kunskaper om schack och schackpedagogik, och jag har ett intresse för svenska språket. Det tedde sig därför naturligt för mig att försöka förmedla mina erfarenheter i skriven form.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag har inte kunskaper nog att ge ett generellt utlåtande, men inom mitt eget snäva område, schack, behövs det fler böcker på svenska.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

»Tystnadens historia och andra essäer« av Peter Englund. Första meningen kan jag läsa hur många gånger som helst: »Jag har hört snö falla.« Därtill är boken ett underbart exempel på hur delen kan ge perspektiv på helheten. »Doktor Glas« av Hjalmar Söderberg är det bästa som skrivits på svenska språket, både när det gäller form och innehåll.

Mars:
Doris Dahlin

Foto: Niklas Palmklint 

Hej Månadens medlem, vem är du?

Doris Dahlin, 56 år. Bokslukare, inflyttad till Stockholm från Norrland. Har tidigare varit bibliotekarie men arbetar sedan mer än tjugo år tillbaka med ledarutveckling och kommunikation. Hur vi människor fungerar och vad som hjälper oss att må bättre. Skriver tyvärr bara på deltid. När jag vinner på nästa Trisslott eller får ett oväntat Amerikaarv ska jag skriva på heltid.

Samtidigt är jag ändå en ständigt skrivande människa. Vad jag än gör och upplever skriver jag om det i huvudet. Ofta även på små lappar (som jag sedan sällan hittar). Det är en slags mani, en sjukdom, att inte bara vara i nuet utan ständigt vara beroende av - och älska - orden, formuleringarna.

Vilken typ av böcker skriver du?

Både fack-och skönlitteratur. Jag har skrivit tre fackböcker. De handlar om det jag arbetar med till vardags - kommunikation i olika former och att hantera det svåra i livet. Jag har även skrivit en självbiografisk roman, »Skammens boning« och kom i höstas ut med romanen »Vi vet nog vem du är«. Som ung skrev jag romanen »Ockupationsleken«. Jag har varit med i många antologier både vad gäller skön- och facklitteratur.

Vad skriver du på just nu?

Noveller. Och emellanåt en slags tankebok. Och så bloggar jag - det som jag tyckte verkade urfånigt och som jag aldrig tänkte göra. Och skriver - som jag alltid gjort - poesi för byrålådan.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Mina bästa arbetsdagar är måndagar och onsdagar som jag ägnar åt skrivande. Måndagar skriver jag tillsammans med min son och en gammal kompis. Onsdagar sitter jag och en annan kompis på Kungliga biblioteket och skriver - vilket härligt ställe! Jag gillar det där att skriva på mitt eget och ha andra i närheten som också skriver. Då blir jag mer effektiv och har roligare. Vi är tysta och koncentrerade när vi arbetar men himmel vad vi babblar på kaffe- och lunchpaus.

Varför skriver du just sakprosa?

Det är en naturlig fortsättning av mitt vanliga arbete. Samtidigt en chans att nå så många fler än de jag hinner möta som kursdeltagare. Men viktigast av allt är kanske att jag brinner för de ämnen jag skriver om. Har jag fått en enda ledare att behandla sina medarbetare bättre så är jag nöjd. Eller nåja egentligen vill jag förstås att alla som läser böckerna ska göra det.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Svårt svara på tycker jag. Jag har massor av favoritböcker och favoritförfattare men vet inte riktigt om det är de som inspirerar mig i mitt skrivande. Däremot inspirerar de mig ständigt i livet. Det är nog verkligheten som inspirerar mig mest vad gäller skrivandet.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag tycker det är härligt att boken över huvud taget fått en starkare ställning genom att många läser och många diskuterar böcker. Se till exempel alla bokklubbar i Sverige idag. Sakprosan har såvitt jag kan se en starkare ställning än den haft tidigare.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Oh ja massor! Vad gäller fackböcker skulle jag till exempel gärna ha skrivit Ulrika Knutssons »Kvinnor på gränsen till genombrott« och Yrsa Stenius »Tills vingen brister«. Och jag önskar att jag kommit på Göran Häggs idé att skriva »1001 böcker du måste läsa innan du dör«. Det kliar i fingrarna på en gammal bibliotekarie och en storläsare. Tänk att få välja 1001 viktiga böcker!

hemsida skönlitterära böcker: www.dorisdahlin.se
blogg: doris.dorisdahlin.se
hemsida facklitteratur och vardaglig verksamhet: www.kompetenskraft.nu

Februari:
Erik Fichtelius

Foto: Ulrika Beck-Friis

Hej Månadens medlem, vem är du?

Erik Fichtelius, journalist i public service radio och tv sen 40 år, men som hela tiden kompletterat vardagsarbetet att publicera i luft med att skriva på papper. Jag är en glad och envis tvåbarnspappa (Ebba 7 och Hedvig 8) som fortfarande inte givit upp hoppet om TV som intellektuellt medium. Jag hoppas att den satsning på demokrati-tv jag leder inom ramen för SVT 24 Direkt ska utvecklas till en egen kanal.

Vilken typ av böcker skriver du?

Med åren har det blivit ett tiotal egna böcker och medverkan i ungefär lika många antologier. Det är olika fack-, utbildnings- och reportageböcker, men också en deckare om momsfiffel. Nu senast en genomgripande omarbetning av min grundbok i journalistik - »Nyhetsjournalistik: tio gyllene regler, version 2.0« som kommit ut i nyskick både på ryska och svenska. Den mest uppmärksammade boken är nog »Aldrig ensam, alltid ensam: samtalen med Göran Persson 1996-2006« som bygger på tio års tv-intervjuer med den förre statsministern. Just den boken visar väldigt påtagligt hur mycket mer man kan få med mellan pärmar, men samtidigt vad mycket man kan få sagt i några timmars tv.

Vad skriver du på just nu?

Mest arga inlagor om hur tokigt tv-ledningen beter sig som halverar budget och sändningstid för 24 Direkt. Men jag bär också på en idé till en essä om journalist och en politisk samtidsthriller.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

En vardag på tv-huset i samtal med min lilla redaktion om de kommande dagarna och veckornas sändningar. Väldigt praktiskt arbete med att göra tablåer, välja bland inbjudningar och riksdagsevenmang, men också att tanka in inspelat material i sändningsdatorn och redigera färdiga inslag. Men också att förbereda och göra egna intervjuer i vår programserie »En bok - en författare« eller i vårt nya debatt- och intervjuprogram Storforum, som i tvåtimmarsformatet tar upp stora aktuella ämnen, senaste försvaret och härnäst matfusket.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Just nu alla politiska memoar- och biografiförfattare. Anita Kratz om Reinfeldt eller Pär Nuder om sig själv, och samtidshistorikerna på Södertörn som hela tiden producerar spännande material om vår samtid.

Varför skriver du just sakprosa?

Mitt enda försök som deckarförfattare fick mig att inse att gestaltning inte är min starka sida. Men jag sitter ofta på ett bra faktamaterial som också förtjänar en publik och som kan vara nog så spännande. Jag är nyhetsreporter och inte romanförfattare. Men arbetet på tv-serien »Ordförande Persson« har fått mig att fundera i lite mer fria banor igen. Vi får se.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Den får inte den plats den förtjänar i det offentliga samtalet. Fackböcker recenseras och presenteras alltför dåligt och sporadiskt i dagspress och radio-tv. Vi har på 24 Direkt försökt bjuda en motvikt i programmet »En bok - en författare« som är en halvtimmes intervju med författaren till en spännande och aktuell fackbok. SVT-ledningen strök programmet, men det har återuppstått i Kunskapskanalen.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Olof Lagercrantz »Om konsten att läsa och skriva«.

Januari:
Anna-Lena Wik-Thorsell

Foto: Martin Thorsell

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Här är jag: Anna efter farmor, Lena efter husmor på folkhögskolan där jag föddes, Kristina efter mamma, dessutom Haraldsdotter Wik-Thorsell. Alltsammans förkortat till Anea, som tidigt blev min signatur. Skribent är jag sedan barndomen, i yrkeslivet journalist, ett yrke som man kan behålla livet ut.

Vilken typ av böcker skriver du?

Mer kortare alster än hela böcker och då om det mesta som intresserar mig, som jag inspirerats att tänka omkring - eller som jag blir ombedd att skriva. Från boken »Vad gör dom i skolan« till »Rädda Katarina« och »En tjuv på toaletten« till »Taltips för ovana«. Min första "bok" finns i blyertsskrift i ett brunt spiralblock och nådde aldrig längre. Sommaren när jag fyllde 14 fick jag koka kaffe, läsa korrektur och formulera notiser i Härnösands-Posten. Då hade jag övergivit målet att bli prinsessa och satsade på att bli författare. Först blev jag journalist i stället och har sedan dess haft rikligt med utrymme för min stora lust att skriva om stort och smått.

Vad skriver du på just nu?

Papperslappar som jag har i fickan! Baksidan av köplistor, kvitton, gamla kuvert, sedan med penna och sist på datorn. Mest skriver jag i huvudet, formulerar mig när jag joggar, promenerar, åker buss. Jag har alltid tyckt om att skriva, det fyller mig på ett särskilt sätt med glädje, vare sig det är fantasi eller fakta, för skrivbordslådan, barnbarnen, Västerleds församlingsblad, Veteranen eller ett bokprojekt som måste vara någorlunda presentabelt innan jag vill berätta om det.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Sedan jag med ålderns rätt lämnade Svenska Dagbladet och blev fri skribent är jag inte särskilt disciplinerad utan splittrar mig på alldeles för många uppgifter; förtroendeuppdrag och ideellt arbete. Ingen arbetsdag är den andra lik men rymmer oftast en stund eller några timmar vid datorn och skrivbordet för artiklar, intervjuer, faktainsamling och telefonkontakter. Samt tiokaffe på balkongen, långsam springtur i Solviksterrängen eller vandring från dagis med närboende barnbarn.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Det beror förstås på ämnet. För »Taltips för ovana« inspirerades jag av adel präster borgare och bönder och alla däremellan, för »Skjut inte på magistern« som jag skrev för snart 40 år sedan, inspirerades jag av alla duktiga och tappra lärare som jag mötte som skolreporter under grundskolereformens, sifferbetygens och mängdlärans första år, för »Livets träd« och »Barn Afrika« av alla barnen jag mötte i Afrika, USA, Indien och Sydamerika. Som barnboksförfattare inspireras jag förstås av Astrid Lindgren, Margareta Strömstedt och Gunnel Linde t ex. Jag kan långa avsnitt ur deras bästa böcker utantill.

Varför skriver du just sakprosa?

För att det är roligt och utmanande att lära sig mer om ett ämne som blir mer intressant ju mer man fördjupar sig i det. Sedan är det härligt att formulera sig så att fler förstår och inspireras.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Den är väl och blir allt bättre, mer respekterad och uppskattad.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

O ja! Det finns många! Bland fackböcker t ex Fredrik Sjöbergs »Flugfällan« för hans avundsvärt rika kunskaper och förmåga att uppleva och berätta och fascinera. Staffan Ulfstrands »Fågelliv« med studier av nordiska fågelarters beteende har jag nyss upptäckt; en underbar bok från pärm till pärm.