Fler berlinförfattare

En av de mest kända berlinarna är förmodligen Franz Biberkopf ­- huvudpersonen och antihjälten i Alfred Döblins klassiker Berlin Alexanderplatz, som ger en så levande bild av 20-talets Berlin. Han dyker också upp hos Ulf Peter Hallberg. Och hos en annan av många svenska författare som bott i staden, Carl-Johan Vallgren. Berlinbo i tolv år, till 2005. Han skriver om Biberkopf i essäsamlingen Berlin på 8 kapitel, där han går i den gamle fängelsekundens fotspår. Vallgren nämner också andra av de litterära storheter som bodde här under 20-talet: Brecht, Remarque och Tucholsky, Heinrich Mann, Canetti och Kafka, bland andra.
Årtiondena tidigare, kring förra sekelskiftet, var Berlin också en samlingspunkt för svenska och skandinaviska författare och konstnärer. Strindberg och Vilhelm Ekelund, för att nämna några. Och nu tycks stan ha etablerat sig som svensk författartillhåll igen: sen ett par år har Svenska Akademien också en lägenhet i Berlin, i kultiverade stadsdelen Charlottenburg. Den är främst till för eget bruk ­ men sedan förra året utser Akademien årligen också en stipendiat, som får 30.000 kronor plus en månads fritt boende här. Gabriella Håkansson fick det första Berlin-stipendiet, 2006. Årets stipendiat utses under våren.
Lotta Lundberg är en annan av dagens svenska författare som bosatt sig i Berlin ­ hon flyttade hit för ett par år sen. Hennes senaste roman Skynda, kom och se utspelar sig bland annat i den tyska huvudstaden under de tidiga naziåren, på 30-talet. Också Aris Fioretos har skrivit om Berlin, och bor här sen sex år; han är vår kulturattaché sen ­03. Vi träffas en eftermiddag på hans stamkafé, inte långt från ambassaden, Café Einstein. Över en cappucino talar han bland annat om de många "klyschor" om Berlin som "smältdegel för författare" och liknande som valsar runt i svenska medier.
Så´nt vill han egentligen inte tala om. Han tror att mediemyterna har att göra med "nyhetsbehov" och att staden "återupptäcktes" i slutet av 90-talet, både politiskt, socialt och kulturellt.
Som han ser det lockas bohemer idag snarast hit av det internationella kulturella klimatet, möjligheten att få ett förstahandskontrakt på en lägenhet och "behovet att slippa undan den egna ankdammen".
Han tycker själv att en av fördelarna med Berlin är att man här kan vara anonym.
­ I Stockholm blir man genast typologiserad: som social typ. Som författare vill jag gärna vara där det händer, men utan att synas.
Här finns inte heller det sociala trycket att bete sig enligt vissa regler eller konventioner, som han uttrycker det. Berlin ställer få krav på sina invånare. Antikvariaten, currykorven och "svårigheten att impa på lokalbefolkningen" gör också sitt till.
­Och det finns en viktig sak som bidragit till en ny storhetstid för Berlin som litterär stad, under efterkrigstiden: det är det stipendieprogram för konstnärer som finns här. Han är själv en av dem som åtnjutit det: ett av 20 årliga stipendier från DAAD Künstlerprogramm Berlin, (Deutscher Akademischer Austausch Dienst). Det delas ut till "internationellt bekanta och kvalificerade" konstutövare av olika slag från utlandet, och gäller upp till ett års vistelse i staden. (Läs mer på www.daad-berlin.de) Fler svenska författare som lär han synts på Berlins gator under senare år: Carl-Henning Wijkmark, Eva Adolfsson, Jan Arnald och Johannes Heldén.