Öppet brev ang. svenska kulturhuset i Paris (CCS)

Stockholm 2009-07-03

Bästa Ewa Björling,

Svensk litteratur säljer stort i Frankrike. Stieg Larsson, Henning Mankell och andra bästsäljande författare ligger högt på listorna om flest sålda exemplar. En lyckosam slump eller resultatet av ett långsiktigt och gagnerikt kulturutbyte? Det är naturligtvis svårt att avgöra i det enskilda fallet. Klart är däremot att arbetet med att göra Sverige och svensk litteratur känd i Frankrike har verksamheten på det svenska kulturhuset i Paris (CCS) att tacka för mycket. I gengäld vore heller inte vår inhemska litteraturskatt lika omfattande och rik om det inte hade varit för att svenska författare och översättare funnit inspiration och arbetsro under otaliga vistelser på samma kulturella center. För dessa och många andra har CCS, alltsedan grundandet för mer än 40 år sedan, erbjudit en på många vis unikt kreativ och levande miljö som man med heder och trovärdighet i behåll inte kan låta gå förlorad, inte utan att det alltjämt höga svenska anseendet internationellt riskerar att på sikt sjunka till botten och tystna för all tid.

Det låter dramatiskt, och det är det.

Någon vidare tystnad rådde däremot inte under den dryga vecka som Stockholms stad i samarbete med svenskt näringsliv m.fl. stod värd för Volvo Ocean Race. Och det var väl också hela meningen. Utan att låta påskina att arrangemanget skulle äga minsta jämförbarhet med CCS är det å andra sidan svårt att inte slås av det något besvärande faktum att man utan större tvekan skjuter till stora summor pengar så fort näringslivet sägs vilja bidra till att "sätta Sverige på världskartan" och på så vis tillfälligt öka turistnäringen. I detta fall hisnande 50 miljoner kronor. Att spenderas under en dryg vecka, skall tilläggas, och sättas i relation till det i sammanhanget blygsamma belopp som krävs för att bevara det svenska kulturhuset.

Det är inte samma pengar, berör inte samma budget, säger man kanske till sitt försvar. Ändå är det ju det, samma pengar. Statliga, eller som i det här fallet: kommunala, medel som används med förevändningen att det handlar om en investering som kommer oss alla till del. Och så samma mönster som upprepas, kulturens ständiga tillkortakommanden mot det som med en hälsning från Litteratursverige kan kallas "snabba cash".

Inget ont i att sälja rekordmängder av glass eller att se skärgårdsbåtarna gå överfulla över Stockholms fjärdar, men Sveriges plats på världskartan kan rimligtvis inte inskränkas till en dryg vecka på Skeppsbron i Stockholm eller dylika evenemang som på olika sätt framvisar landet i realtid.

För även om avkastningen inte alltid är mätbar i fråga om eventuell ekonomisk vinning och antal försålda glasstrutar måste vissa investeringar lämnas innestående över tid. Ibland till och med obegränsad tid. Räntan vi under denna tid tar ut kallar vi identitet, samhörighet, kultur.

Sverige är ett av få länder vars yttre gränser stått oförändrade under mer än tvåhundra år. Det gör oss unika. Unikt är också att Sverige utomlands än så länge förknippas med begrepp som tolerans och omvärldsengagemang, det vill säga med värderingar som i likhet med våra gränser bestått och vårdats under lång tid. I den meningen är vi verkligt privilegierade i ett Europa vars inre kulturella och geografiska gränser på sina håll ännu sätts på svåra prov. Jag påminner här bara om spänningarna inom Centraleuropa och på Balkan för att nämna aktuella exempel.

Här har så bevarandet av CCS inte bara en symboliskt viktig funktion att fylla. CCS bör ses som en direkt garant för att Sverige - inte minst i Paris, Europas inofficiella kulturhuvudstad - fortsatt ska kunna åtnjuta förmånen det innebär att sammankopplas med värderingar som dessa. För vad är det egentligen för Sverigebild vi vill förmedla? Och omvänt, vilken kulturell självbild skulle vi förmedla till omvärlden ifall vi beslutar att lägga ner den enda verkliga mötesplatsen för svensk kultur belägen i utlandet? Hur skulle vi dessutom framstå inför ett församlat EU ifall det blir känt att ordförandelandet väljer att inte längre på plats delta i det europeiska kulturutbytet?

I klarspråk, svensk kultur behöver CCS. Sverige behöver CCS. Allt kommer till slut an på frågan vilka vi är och hur vi vill att omvärlden ser oss. För vi vill väl att omvärlden ska se oss - även om man råkar missa något av de minutlånga nyhetsinslag som avbildar ett leende Sommarstockholm under ännu ett veckolångt evenemang med Gamla stan som lockande bakgrundsfond?

Å Sveriges samtliga författare och litterära översättares vägnar ber jag er: Låt oss också fortsättningsvis kunna känna stolthet över det svenska i mötet med kollegor från alla världens hörn.

Utveckla snarare än avveckla det svenska kulturhuset i Paris! 

Med vänliga hälsningar,