Telefonintervju med Sven Ingvar

Med anledning av BUS "minnesinsamlande" har jag haft nöjet att prata med Sven Ingvar, som måste räknas som en av BUS grundare. Sven har varit med sedan 1947 då ett gäng med författare bildade vad som kom att kallas Sveriges Ungdomsförfattarförening. Sven debuterade 1947 och beskrivs i Svensk Nationalencyklopedi på detta viset ...
 
Ingvar, Sven, f.1919, författare och lärare. I. har främst gjort sig känd som författare till socialrealistiska böcker. Han utvidgade barnbokens traditionella miljöer då han redan på 1940- och 1950-talen skildrade fattigdom och misär. Samhällsfrågor tas upp i bl.a, Ner med skolan (1976) där sympatierna ligger hos eleverna. Brev från kriget (1979) med en stark antikrigstendens bygger på konflikten mellan grek- och turkcyprioter.

Följande är vad som kom fram under min intervju med Sven:

Hur kom det sig att du medverkade i den nybildade föreningen?

Sven: 1947 utlyste Rabén&Sjögren en pristävling om "Bästa ungdomsbok i arbetsmiljö". Det var ett ämne som passade mig och jag skrev en bok om mina erfarenheter som jungman på ett handelsfartyg. Jag vann första pris och 1.500 kronor.
Efter detta blev jag kontaktad av en ungdomsboksförfattare som hette Gustav Lindvall och som berättade att de just bildat en förening med likasinnade, dels för att kunna bevaka honorarfrågan och dels för att bekämpa samtidens bigotta och gammalmodiga syn på barn- och ungdomslitteraturen.
Jag hoppade på direkt och nästa dag steg jag in på krogen Gillet vid Brunkebergstorg. Där hade en brokig skara samlats. Närmast dörren satt en yngling och spelade luftgitarr på en tomflaska. Han hette Ivar Ahlstedt och han skrev böcker tillsammans med sekreteraren Sid Roland Rommerud under pseudonymen Sivar Ahlrud, som gavs ut på B. Wahlströms.
Jag tyckte att det här var både trevliga och spännande människor. Ordföranden hette Harald Victorin, där fanns Bo Ancker, Otto Zamore, Inger Brattström, Uno Modin, Sven Wernström och Gustav Sandgren. Säkert var där fler men det är dessa jag minns just idag.
Vi hade trevligt värre och diskuterade förlagens och kritikernas skeva syn på barnlitteraturen. Vi bestämde oss för att tillsammans kämpa för att höja ribban och så förstås, honoraret.
Sid Roland övertalade mig att ta hand om sekreterarjobbet för han skulle snart åka till Afrika på safari. Ovetande om hur en sådan syssla utfördes accepterade jag och nästa möte skrev jag protokoll. Det var ingen som yttrade ett ont ord om min okunnighet förrän 40 år senare då Bengt Erik Hedin forskat i våra skrifter på Stadsarkivet och tyckte att mina protokoll var nog så remarkabla. Vad han nu menade med det?
Eftersom Sid hade råd att åka till Afrika, borde han ha det bra förspänt hos B. Wahlströms. Jag kontaktade dem och blev hjärtligt bemött. Ett bra manus sa de gav mig 600 kronor I ETT FÖR ALLT, I ALLA TIDER, ALLA SPRÅK OCH ALLA UPPLAGOR. Sid Roland kanske hade vunnit på tipset ...

Du nämnde nyss kritikernas och läsarnas förlegade syn på barn- och ungdomslitteraturen. Hur yttrade det sig?

Sven: Det skulle vara helt rumsrent och städat i bokhyllorna, liksom den litteratur man satte i händerna på oskyldiga barn. Inga svordomar, inga frestelser, inga händer under täcket. Det var stränga och oskrivna föreskrifter för oss författare.
När min prisbok kom ut stod det till exempel, att läsa med stora bokstäver på försättsbladet: EN BOK FÖR POJKAR. - ordning på torpet!
Min andra bok, "Full gas, Åke!" handlade om arbetare på en mekanisk verkstad där man gjorde racermotorer och speedwaymotorcyklar. Åkes pappa satt i bersån och drack grogg tillsammans med en kompis. Han lånande grabbens nya hoj och kvaddade den. Men det blev ett himla hallå redan på förlaget. Sprit i en barnbok! Otroligt! Stödd av mina kollegor i BUS käftade jag emot och lyckades låta karlen dricka öl i stället.
En känd kritiker skrev nådigt i Expressen: Boken kan möjligtvis vara lämplig för barn från samma miljö.
Harry Kullman skrev en bok "Den svarta fläcken" som handlade om barn som höll till på Stockholms bakgårdar. Han blev utskälld av kritikerna, men han fortsatte med en serie med böcker i samma genre och blev slutligen mycket uppskattad. Samma öde drabbade de flesta, till och med Astrid Lindgren.
Men vårt temperament och vilja att skildra den verkliga världen för ungdomar segrade och snabbt fick BUS en mängd nya ivriga medlemmar. Inte bara realistiska motiv utan även djärva utflykter i fantasivärlden gjorde segertåg till unga sinnen. Jag kan här i rättvisans namn inte räkna upp alla dessa författare men jag måste påpeka en annan faktor som bidrog till BUS- författarnas intresse, nämligen sammanslagningen med skönlitterära författare och kollegor från översättare och fack till Sveriges Författarförbund. Vi hade skickliga företrädare, till exempel Jan Gehlin, och de gjorde täta visiter i maktens korridorer och utverkade biblioteksersättningen till oss författare, som vi i vår tur delade mellan oss via solidaritetsfonden.
Jag minns hur fantastiskt det kändes när den första författarpenningen anlände. Det var tre öre per lån.
Som sagt kan jag inte nu erinra mig alla namn som stod att läsa på barn-och ungdomsböckerna men jag kan rada upp några titlar som exempel på den nya stilen. Var och en som läser detta kan försöka erinra sig namnet på respektive författare. Samtliga debuterade på 50-talet eller tidigare.
Nattpappan - Trälarna - Ture Sventon - Karlsson på taket - Kastrullresan - Slöjan - Agaton Sax - I klockornas tid - Rappens på Blåsopp - Jan får en vän - Kanaljen i Seraljen - Kaninmordet - Spiktunnan - Den vita stenen - Malena och glädjen - Briggen Tre Liljor - Spåren i snön - Silvermånen- Liselott och Garaffen.

Hur gick det med det administrativa arbetet när ni blev så många fler?

Sven: Det blev definitivt mer arbete. Medlemskap i författarfonden samt i fondens beredningsutskott till exempel. Bidragen från staten ökade år från år. Allt fler sökte bidrag och stipendier och allt fler ansökare skulle bedömas i fackreferensgruppen och sedan i fondens beredningsutskott. Jag satt där tror jag i 9 år i BU och kämpade för att BUSarna skulle få sin rättvisa del av kakan. Vi skrev ju enklare böcker, menade man, inte så mycket research och renskrivning (OBS! på skrivmaskinernas tid) Barnböcker renskrev man ju på nolltid, påstod exempelvis representanten för "vuxenlitteratur" Bengt-Erik Hedin.
- Ja, sa jag, men den där poeten som du värnar om, hans lilla bok tar väl inte ens så lång tid.
Sådan munhuggning förekom ofta på mötena och man måste inte bara läsa BUS egna böcker utan även "konkurrenternas" för att kunna delta.
Gången efter denna episod hade jag en ansökan från en flicka som jag tyckte var lovande och kunde behöva uppmuntran. Jag föreslog henne för att litet stipendium.
- Vad heter hennes bok? Frågade Bengt-Erik och strålade glatt.
Man fick allas anmälningar för rättvis bedömning och mina hade han tydligen lusläst.
Nu var jag fast. Han hade läst ansökningarna från BUS och där stod alltid senaste bok. Jag fick onda aningar och tänkte mota Olle i grind.
- Ja, men det var en sån där ritbok, de andra ...
- Vad står det i hennes ansökningshandling att boken heter?
 Nu hördes Bengt Eriks stämma över hela lokalen. Alla tystnade och lyssnade.
- Hm, ja, hm. Den heter "Agel Gagel och Vofsen Klofsen målar".
Vilket garv! Jag önskade att jag hade blivit skomakare i stället.
Men den ojämna kampen om barn- och ungdomsboksförfattarnas prestige och rätt till stipendier mojnade så småningom, för vi var ju de som drog in mest pengar till fonden. I början på 60-talet låg vi till exempel på toppen av utlåningslistorna med Astrid Lindgren överst och därefter i rad 10 av våra. Själv låg jag på 17e plats före Strindberg.
Men utöver detta talade vi nogsamt om för de "otrogna" att det var vi i BUS som lockade barnen att läsa och följaktligen blev vuxenförfattarnas levebröd.

Det måste ha varit en spännande tid, med mycket förändringar. Var hade BUS sina möten då?

Sven: Hela Författarförbundet seglade omkring. Det gjorde vi också tills vi äntligen fick Författarhuset på Drottninggatan.
Men så fick vi den röda författarstugan vid Karlbergskanalen. Vi hade ofta sammankomster där med ärter och varm punsch. Varje år bjöd vi in Biblioteksskolan, som då var förlagd till Stockholm. Det uppskattades mycket eftersom eleverna fick umgås med de personer de läste om.
Det var överhuvudtaget ett synnerligen gott kamratskap. Både i förbundet och i sektionerna. De flesta av oss jobbade fackligt på något vis, och jag minns att när det en gång kom några och satte sig vid dukat bord, att någon, jag tror att det var Siv Wideberg, sa att egentligen borde alla göra fackligt arbete i två år innan de skulle få några som helst fördelar.
Men det kändes skönt att gå på våra möten, tyckte jag. Liksom ett andra hem med stor släkt.
En vinter råkade jag till exempel sparka av mig lårbenet och låg och mådde tjyvis en natt på St. Göran. Dörren öppnas och in stormar Birger Hultstrand, dåvarande klubbmästare, med en stor blombukett och en bra slant från förbundet.
En annan gång, då jag fyllde 75, och satt med släkt och bekanta vid kalasbordet bultade det på dörren. Där ute stod en snöig varelse med istappar i håret. Det var Inga Borg, som på BUS vägnar färdats i snöstormen genom hela stan för att bringa mig en hälsning och grattis från medlemmarna i BUS.
Sådant känns skönt.
För att liksom befästa solidariteten och "släktkänslan" fanns förr bidragsutkottet, en "katastroffond". När jag höll på med fondarbetet och hörde att någon i BUS råkat ut för något besvärligt, kunde jag genom bidragsutskottet få loss pengar SOM DEN DRABBADE FICK NÄSTA DAG. Det kunde vara sånt som att skrivmaskinen ramlat i golvet, nån hade trampat sönder glasögonen, en hade råkat ut för en eldsvåda eller på något annat vis blivit utsatt. Detta hörde till trygghets- och familjekänslan. Den kände jag av också så sent som förra året, då jag kunde anlita förbundets advokat helt gratis.

Sven minns sina vänner och kollegor med värme. Bekantskapen med Astrid Lindgren låter som om den var både otvungen och kamratlig. Sven hade för vana att besöka henne i Furusund om somrarna. Han berättar förtjust historien om Astrids tvätt som hon inte nådde att hänga och som Sven vid besöket fick assistera med. De vita trosorna på klädstrecket blev en brevreplik som Sven som avslutning delar med sig av:

Astrid svarar:



































Slutligen: Tusen tack till Sven som så generöst delat med sig av sina minnen.

Sven: Med hälsningar om trivsel och framgång i BUS till er alla.

Lin Hallberg, för BUS-styrelsen