Akademikern blev fiskare

Du är vad du heter. Åtminstone om andra får bestämma. Mats Söderlund påminner i sin krönika om hur namn och värv hänger samman också i en tid då uthållighet är det enda sättet att vinna över sina meningsmotståndare. Att veta sitt namn är trots allt även att veta sitt värde.

I Gårdfarihandlaren skriver Ivar-Lo Johansson ungefär att "eftersom jag ville bli författare, tog jag anställning i skogen". Han ville vara där berättelserna fanns, i timmerkojan. Jag tänker att han ville börja längst ner i kedjan liksom. Hugga virket till pappersmassan själv. Jag har som ung också arbetat en del i skogen, planterat, gallrat och anlagt vägar.
Vi satt runt timmerelden. Första rasten första dagen på en anställning i Vilhelmina. Arbetslaget pratade om någon "bråkstake", en riktig "antagonist". Vi drack termoskaffe. Åt makrillmackor.
- Antagonist? sa jag. Vad är det?
Jag visste inte. Men ville veta. Vad menade han med "antagonist"?
EFTER DEN DAGEN kallade arbetslaget mig för "akademikern". Läste i Språktidningen att sex procent av fotbollsspelares smeknamn anknyter till ett yrke. Och skogsarbetare hade väl alla redan uppfattat, att det var jag ju inte i alla fall. Vi planterade träd med hacka och när de andra grabbarna satte 700 plant låg jag på 500. Einar, han satte runt 900 i vått och torrt. En krona och tjugofem öre styck fick vi. Ungefär som ett boklån på biblioteket.
Jag sov i en avdankad trailer som skogsvårdsstyrelsen lämnat åt sitt öde. Man kunde dra ut en sjukbår från under bänken och fästa i hylsor på väggen. Den var väl trettio centimeter för kort och bara sextio centimeter bred, men är man trött så sover man ändå. Hos Linnea, förmannens mamma, dryga åttio år gammal, lånade jag duschen.

EN NATT VAKNADE jag av att hela baracken skakade och gungade. Och att människor sjöng och skrålade utanför. Det var helg och arbetslaget ville ha med mig på festen, som chaufför. Det passade att en "akademiker" satt bakom ratten. Vi körde huvudgatan i Vilhelmina några gånger, det gick rätt fort, sedan var det dans i folkets park och sommarnattsljus och myggsurr. Efterfest hemma hos Einar.
Armbrytartävling. Alla bröt mot alla i ett ordnat kaos, ett slags seriekval med kvarts- och semifinaler. Den enda som inte behövde kvalificera sig var Einar. Den regerande mästaren. Och han vann förstås överlägset den här gången också. Ända tills någon kom på att "akademikern" också måste få bryta.
Eftersom jag arbetat ett halvår på fiskfabrik råkade jag just då, och just där, ha ganska så välutvecklade biceps. Och det gick inte så lätt som n’Einar hade trott. Han hade förstås brutit en omgång redan. Och blev rödare och rödare i ansiktet. Och jag kände att senorna i skulderbladet och axeln nog inte skulle hålla så mycket mer och att jag kanske skulle få nackspärr. Men jag gav mig inte. Märkte att jag kanske skulle kunna. Einars ansikte slöt sig i en kraftgrimas. Och jag fick vittring på en bättre placering inte bara i armbrytartävlingen. Gav allt jag hade.

HAN VANN ÄNDÅ. Men nu hade det blivit allvar. Flera började ropa på vänster. För att få en riktigt tydlig segrare måste vänstern också med i spelet.
När man jobbar på båtarna med att lasta av fisk och is lyfter man lika mycket med bägge armarna. Det gör man inte när man hugger skog och planterar med hacka. Då är det högern som tar i.
Einars vänster sänkte sig sakta men säkert bakåt mot bordsskivan. Det var tyst som i läsesalongen på kulturhuset. Ända tills baksidan av mästarhanden slog i träet.
Fiskarn vann!

DET KOM SPONTANT och omedelbart. Fiskarn. Det fick jag heta resten av den sommaren. Och det låg väl något i det också.

Mats Söderlund
Förbundsordförande