Drömlösa nätter i Dhaka

Anteckningar från en poesifestival i Dhaka 16 - 21 februari 2007

I

Värmen, dofterna. Resan in till stan är en initiationsrit av tät, larmande, rykande trafik av lastbilar, trehjuliga motorcykelrickshaws, taxibilar, motorcyklar, privatbilar, vackert bemålade och glänsande cykelrickshaws, överfulla bussar med nästan helt bortskavd lackering, människor i massor på trottoarerna, över gatorna, ut och in i butiker och verkstäder. Kvinnor i vackra saris, eller i svarta klädnader som endast ger ögonen fria, män i kaftaner, kurtas, jeans och t-shirts, barn och ungdomar i skoluniformer, tiggare i alla åldrar, ett talande, ropande, rörligt allt.
Några intensiva dagar i Indien hade redan impregnerat mig. Syn och hörsel var inställda på att det var de många som gällde, den särskilda koreografi som gående i folkhopar ger, det ständiga tilltalet, "Where you from? What’s your name?", att alltid vara iakttagen. Jag trodde jag var van, men Bangladeshs huvudstad Dhaka har stor kraft. 10 - 11 miljoner människor, det att kalla Lindesberg stad gav medlidsamma leenden - ett öde som också drabbade Stockholm, Göteborg och Malmö.

II

Vår värd, Anisur Rahman tog emot oss. En energisk man. Poet, översättare och Ibsenkännare, mycket vänlig, full av entusiasm. Han introducerade oss grundligt i stadens litterära liv.
Vi var fem som blivit inbjudna från Sverige för att delta i 2007 års poesifestival i Dhaka. Tre av oss är poeter: Clara Diesen, som även är dramatiker, Niklas Söderberg och jag, Arne Johnsson. Liakat Hossein som ursprungligen kommer från Bangladesh men har bott i Sverige sedan början av 1980-talet, hade översatt några av våra dikter till bangla och läste på det språket under uppläsningarna. Henrik C Enbohm är författarförbundets internationella sekreterare och den som formellt ansvarade för oss under vistelsen. Poesifestivalen omfattade huvudsakligen poeter från Bangladesh, men förutom oss också en grupp från Indien.

Under de fem dagarna gjorde vi uppläsningar och träffade massor av människor - läsande, lyssnande, samtalande, studenter, lärare, journalister, förläggare, författare, läsande allmänhet. Redan första förmiddagen kom vi till engelska institutionen på Jahangirnagar University alldeles utanför Dhaka. Chai inne på lärarrummet, rundvandring, en aula, folk som lyssnade och intensivt diskuterade vikten av poesi och överföring av litteratur mellan språken.
Dagen efter var vi på det stora festivalområdet på Dhaka University, vi passerade de vindlande köerna till bokmässan (ah, så vackert, särskilt sent på kvällen: stånd av tältduk, lyktor, glödlampor, förlag efter förlag efter förlag och hur mycket besökare, böcker och diskussioner som helst!) när tog oss dit. Festivalen var i en park, med tältduk som tak, mängder av bänkar med plats för flera hundra personer. Åhörare, poeter, barn och vuxna som sålde allt från leksaker till olika former av godis och snacks strömmade ständigt till. En lång rad framträdde med lågmäld centrallyrik, högljutt skanderade slagordsdikter, hyllningar till landet, språket och nationalskalden, Shamsur Rahman. Tevejournalister som frågade vad vi tyckte om landet, språket, nobelpristagaren och författarikonen Rabindranath Tagore, Dhaka, festivalen. Vi var ständigt omgivna av åhörare och poetkollegor som ville samtala, visa böcker, utbyta erfarenheter och visitkort - tills det till slut, andra kvällen där, blev närmast hysteriskt och vi lämnade området, upprymda och förundrade.
Och vi läste i kaféet på Alliance Francaise, där många intellektuella verkar hänga i en atmosfär av Asien och Sydeuropa. Publiken - studenter, ett par representanter från svenska amb assaden, l itteraturintresserade, andra poeter - kom och gick under kvällen och när vi summerade insåg vi att det var många som verkligen lyssnade.
Dessemellan gallerier, andra intervjuer, bjudningar hemma hos vänner, färder i rickshaws, tuc tucs, buss, bil genom ett larm och en livlighet som verkar kaotisk men som alltid har sin ordning.
Drömlösa nätter, ljuden från cykelpinglor långt in i slummern.

III

Firandet av Provat Feri, eller The International Mother Language Day den 21 februari var bland det mest egendomliga vi varit med om. Vi minns det nog alla som i brottstycken: ljum natt, stor aveny kantad av beväpnad milis, en park ägnad språket bangla och våldsamma händelser i landets historia som har med språkstrider att göra (en kamp under 1950-talet mellan urdu och bangla, blodiga demonstrationer, martyrskap), barfotavandring fram till modersmålsmonumentet, skallande högtalare, blomsterhyllningar, journalister, miljontals människor i hela landet som firar, tevereklam, propagandafilmer.
Förundran var ordet när vi åkte hem genom natten. Vi funderade över hur språket som hörnsten i ett nationsbygge, hur minnet av befrielsekriget 1971 hålls levande, personkult (minns porträtten på "The Father of the Nation", Mujibur Rahman, mördad 1975, hängde i hotellets marmorklädda och spegelbesatta), hur man vårdar detta och en säregen form av avskildhet.
Att landet inte är helt stabilt förstod vi innan vi reste dit. Festivalen skulle ursprungligen ägt rum ett par veckor tidigare men det val som var utsatt till i januari urartade och under en tid rådde undantagstillstånd. När vi kom hade detta hävts och utåt sett verkade allt tämligen normalt. Men i gathörnen satt polis och militär, visserligen ganska avspänt, i grupper med automatvapen, hjälmar och sköldar bredvid sig.

IV

När jag tänker tillbaka ser jag, som hemma hos poeten och professorn Muhammad Samad, hur alla sitter överallt och pratar, äter av maten, visar och byter böcker. Där är Nirmalendu Goon, Samudra Gupta, Muhamed Sadique, Dipongker Goutam och många fler, alla inblandande i ivriga diskussioner. Andra gånger ser jag Niclas Söderberg en bit bort i samspråk med en nyfunnen bekantskap, en poet, en student, en som säljer chai eller cigaretter, Clara som talar med ett par kvinnliga poeter från Bangladesh klädda i saris, Clara har en vacker sjal om axlarna, de håller böcker i famnen och är djupt involverade i samtalet. Och Henrik står med en poet, de byter visitkort och Henrik får en dedicerad bok. Liakat, alltid välklädd i snygg kostym talar obehindrat på sitt modersmål, kommer ibland lågmält till vår hjälp när språken kolliderar i oss. Själv har jag fångat upp någon författare, bildkonstnär eller journalist eller spanar diskret efter något som kan ge stoff eller bild, en snygg elinstallation, en kabelhärva, en rickshawförare lutad mot sitt fordon. Och med oss är alltid Anisur, energisk, gestikulerande, ordnande. Hans mer coola hustru Asma är ofta med på kvällarna, vänligt talande och lyssnande. Sista eftermiddagen, i deras hem vid en liten vacker gata med affärer och matställen, medan barn leker på gården, cykelklockor plingar, bjuder hon oss sång så vackert.

V

Vi mötte det annorlunda och välbekanta (bara detta att se Kafkas Förvandlingen framförd på bangla och engelska i en garageteater, ackompanjerad av tutande bilar, plingande cykelklockor, skällande hundar och så diskutera detta att vara en Gregor i olika länder och kulturer...). Vi reste hem med fickorna fulla av visitkort, väskorna tyngda av diktsamlingar, och några fantastiskt fina anteckningsböcker vi sista dagen fann hos en pappershandlare, och med skallarna fyllda av intryck som sedan givit drömmar och drömmar och drömmar i veckor.
Vi hade mött en litteratur som snab b t som en handvändning kastar sig mellan klassicism, folksagor, politisk dikt, hyllningar, sparsmakad modernism, stora nivåskillnaderna, storslagna poser och gestik och gentemot oss ett ständigt vänligt och varmt intresse.

VI

Vi åker till flygplatsen. Det är tidigt på morgonen, himlen är svart, staden lutat sig äntligen tillbaka. En vandrare, någon vid en värmande eld, en ensam cykelrickshaw under gatlyktors milda gula ljus.

Arne Johnsson