Till originalitetens lov
FÖR UPPHOVSRÄTTEN I TIDEN

Upphovsrätten är en förutsättning för verklig yttrandefrihet och för ett meningsfullt offentligt samtal. Inte tvärtom, som de som sätter likhetstecken mellan yttrandefrihet och fritt nyttjande ofta tycks hävda. Det menar Gunnar Petri och ger dessutom några historiska exempel på hur det kan gå när mediemarknaden står utan fungerande skyddssystem.

Upphovsrättens existensberättigande och framtid har plötsligt blivit en brännande dagspolitisk diskussionsfråga. Det är inte första gången under dess långa historia, men frågan är om det någonsin har blåst en så kraftig opinionsmässig motvind i ansiktet på dess anhängare.
Eftersom text, musik och bild på nätet kan spridas, kopieras och manipuleras med sådan lätthet så har upphovsrätten blivit omöjlig att hantera. Så lyder numera den vanliga argumentationen från upphovsrättens klassiska motståndare. På nätet måste därför postmodern anarki råda. Upphovsrättens nya motståndare bidrar med att sätta likhetstecken mellan yttrandefrihet och fritt utnyttjande och lägger dessutom till att varje uppföljning av detta fria utnyttjande riskerar att bli ett integritetsintrång. Att upphovsrätt på detta sätt ställs mot yttrandefrihet är en verklig renversement des alliances, ett ombyte av allierade, och det träffar upphovsrätten i dess själva hjärtpunkt.
Inför denna nya kombination av motståndare är det inte konstigt att upphovsrätten vacklar mot repen. För att den ska komma på benen igen krävs en återknytning till de historiska rötterna. Upphovsrätten är nämligen en förutsättning för verklig yttrandefrihet och ett meningsfullt offentligt samtal. Upphovsmannens integritet är inget hot mot utnyttjarens.

Upphovsrättens genealogi
Drömmen om litteraturen som ett anarkistiskt hav av fritt kringflytande texter är inte ny. Den föddes i Paris under barrikadernas år 1968, långt innan nätet gjorde den till en praktisk möjlighet. En av dess många tillskyndare var Michel Foucault. Knappt hade Roland Barthes förkunnat författarens död förrän Foucault spädde på med en uppsats om författarbegreppets och därmed upphovsrättens genealogi. Detta begrepp, la fonction d’auteur, skrev Foucault, uppstod med anledning av den klassiska censurens behov av att identifiera någon att straffa. Dess tid borde därför vara ute. En ganska sparsmakad åsikt då, men inte nu!
Foucault var ett viktigt samband på spåren, men hans empiri var inte den bästa. Tvärtom var det i själva verket kraven på yttrandefrihet, författarindividualitet och författarrätt som fick censuren på fall i upplysningens Europa.
Som första land avskaffade England censuren redan 1695. Därmed blev författaren själv helt ansvarig för sitt verk. Det gamla privilegiesystemet var så förknippat med censuren att det försvann av bara farten. Anarki blev följden. Addison, Defoe och andra reste då krav på införande av ett upphovsrättssystem, förankrat hos författaren. Förläggarna däremot argumenterade för ett återinförande av censuren och privilegiesystemet. Men misstron mot privilegiesystemets eviga förläggarmonopol var stark.
Detta var bakgrunden när Parlamentet röstade igenom världens första upphovsrättslag 1709. Författaren fick en tidsbegränsad rätt till sitt verk under 28 år efter publiceringen. Av mecenater och ämbeten oberoende författarskap började uppstå i England tidigare än någon annanstans i Europa. Därtill krävdes inte bara avskaffandet av censuren utan också tillkomsten av en författarrätt.

Revolution och nytt skyddssystem
I Frankrike raserades censuren och privilegiesystemet i revolutionens inledningsskede 1789 utan att något annat kom i dess ställe. Därmed uppstod anarki på den franska marknaden för tryckta skrifter, som snabbt kom att domineras av mer eller mindre flyktiga periodiska skrifter, pamfletter och smädeskrifter. Det visade sig att den från censuren befriade allmänheten inte efterfrågade den tidigare förbjudna upplysningslitteraturen utan sensationer, underhållning och dagsaktualiteter. Ingen vågade fortsätta att ge ut de omfattande verken av de upplysningsfilosofer som var själva förutsättningen för den pågående revolutionen. Risken för eftertryck omöjliggjorde varje större investering i ny utgivning. De gamla väletablerade boktryckarna och förläggarna gick under på löpande band, och verksamheten spreds till små källartryckerier, lika kortlivade som de växlande majoriteterna i den konstituerande nationalförsamlingen.
Till den skrev de panikslagna förläggarna i sin nöd och bad om återinförd censur och konkurrensreglering. Resultatet blev i stället en upphovsrättslag 1793 med författaren i centrum och med en skyddstid sträckande sig under författarens livstid och några år därefter. Den litterära marknaden började åter fungera, och manegen var krattad för det tidiga 1800-talets stora franska författarskap.
Dessa exempel visar vad som händer på en etablerad mediemarknad när skyddssystemet av någon anledning upphör att fungera. Resultatet blev snart en koncentration på det efemära, en försvunnen lönsamhet och svårigheter att etablera långsiktiga och därmed oberoende upphovsmannaskap. Orsaken till detta var 1695 och 1790 en förändrad politik. Det kan naturligtvis lika gärna vara en teknisk förändring, som t. ex. internet.

Upphovsrätten och den digitala epoken
Den digitala revolutionen har förutsättningar att på ett fantastiskt sätt berika det offentliga samtalet och ge nya och bättre förutsättningar för skapande, spridning och tillgodogörande av allt vad mänsklig kreativitet kan frambringa.
Men liksom under de anarkistiska åren i London runt år 1700 och i Paris 1790 upptas i dag en stor del av mediaindustrins kapacitet av kannibalisering, numera i form av fildelning. Kvalitetstidningarna är på fallrepet därför att det inte går att ta betalt för nätupplagorna. Sådant som inget skydd behöver, till exempel pornografi, har fått ett fantastiskt uppsving, och gamla tiders smädeskrifter frodas i ny digital form. Det offentliga samtalet dränks av fritt kringfladdrande texter. Men kvar finns stora rättighetsmonopol. De producenträttigheter som huvudsakligen berörs av fildelningen är i händerna på ett litet oligopol av stora grammofonbolag med skyddstider som täcker det mesta. Bakom hörnet väntar Googles scanningprojekt.
Visst har vi fått internetpoker och dataspel. Men, handen på hjärtat, var det verkligen bara detta vi hoppades att denna nya digitala värld skulle ge oss?
Rimligen måste vi försöka skapa en ordning på den digitala marknaden som gör att vi verkligen får de nya författarskapen, de nya konstformerna och det verkliga genombrottet för kunskapsspridning genom den nya tekniken. En förutsättning för detta är ett investeringsskydd för kommersiella aktörer, producenter, som möjliggör mera långsiktiga satsningar. Men systemet måste utformas så att det inte urartar till oändliga rättighetsmonopol. Och framför allt behövs det en upphovsrätt för den enskilde upphovsmannen som skyddar hans eller hennes integritet och skapar möjlighet för kreativa individer att under självständighet fylla vårt offentliga rum med meningsfullt innehåll. Denna uppgift klarar varken fritt kringfladdrande herrelösa texter eller stora rättighetsmonopol. Den kan bara fullgöras av individer.
I dagens debatt ställs upphovsrätten mot integritet och yttrandefrihet. Detta är historiskt sett en anomali. Upphovsrätten och upphovsmannens integritet har varit och är en förutsättning för en verklig yttrandefrihet, vilket historien ger många belägg för. Utmaningen måste därför vara att förena respekten för upphovsmannens och utnyttjares integritet. Den helt legitima oron för den nya teknikens övervaknings- och kontrollmöjligheter måste tas på allvar, men ingen har kunnat visa att detta måste ske på bekostnad av upphovsmännens integritet och rättigheter. Hittills har inte en ordnad och fri marknad för upphovsrättsskyddade verk medfört några särskilda hot mot utnyttjarnas integritet, men väl en oändligt förbättrad tillgång på kunskap, underhållning och förkovran.
En eftertänksam lagstiftare ser därför till att anpassa upphovsrätten till de nya spridningsformerna i stället för att i handfallenhet rasera den. Skyddstiderna bör förkortas snarare än förlängas, och producenters respektive upphovsmäns rättigheter utformas efter sina egna olika förutsättningar. Såväl utnyttjarens som upphovsmannens integritet måste respekteras. De som verkligen tjänar pengar på den nya spridningstekniken, distributörerna, måste ges ett ekonomiskt intresse av att medverka till etablerandet av nya licensieringsformer. Då skulle också snart de legala och konsumentvänliga alternativ som alla efterfrågar komma som ett brev på posten, och den enskilda slutanvändaren skulle slippa bekymra sig för oväntade efterräkningar. Tekniken ger goda möjligheter att utforma dessa system så att de garanterar både upphovsmannens och slutanvändarens integritet. Men så länge som det inte lönar sig att medverka till att främja sådana lösningar får vi nog vänta på de verkliga frukterna från nätets vildvuxna träd. ■

Gunnar Petri

Gunnar Petri är jur. dr. och disputerade 2008 på avhandlingen Författarrättens genombrott (se rec. i Författaren, nr 3-4/2008). Han är också styrelseordförande i STIM och har bl.a. varit styrelseordförande i Konstnärsnämnden och preses i Kungl. Musikaliska Akademien.