(M)ordet i biblioteket

DEBATT | Biblioteken behövs. Det är de flesta politiska partier överens om. Men så länge biblioteken själva inte bättre värnar om den yrkesgrupp som utgör grundförutsättningen för bibliotekens fortlevnad är deras uppgift långt ifrån fullgjord. Det menar Christer Hermansson, och vill samtidigt sätta handlingskraft före kostsamma och missriktade PR-kampanjer. Jan Ristarp och Oline Stig från SFFs Biblioteksråd bemöter kritiken.

Jag har nu i tjugo år arbetat i folkbibliotek, forskningsbibliotek och sjukhusbibliotek. Under samma tid har jag också varit verksam som biblioteksdebattör och författare. I den här artikeln tänker jag ta upp några perspektiv som jag tycker saknas i den samtida biblioteksdebatten, och jag kommer att utgå både från min roll som kulturchef i Strängnäs kommun med ansvar för biblioteksverksamheten och från min roll som författare.
Men först en kort sammanfattning av den aktuella biblioteksdebatten. Alla politiska partier är överens om att de svenska barnen ska ha tillgång till fullt utrustade skolbibliotek med professionell personal. Barnen måste ju lära sig att läsa och skriva så att de kan fostras till goda medborgare. Det instrumentella perspektivet är det dominerande. Kanske kommer det att bli en skrivning om obligatoriska skolbibliotek i skollagen så småningom.
När det gäller folkbiblioteken så råder det också i det närmaste total politisk konsensus om att de behövs och att de är våra absolut viktigaste kulturinstitutioner överhuvudtaget. Även om Svensk Biblioteksförening, världens rikaste biblioteksförening som spenderade sex miljoner kronor på sin Library Lovers-kampanj helt i onödan, i samverkan med bland andra Sveriges Författarförbunds Biblioteksråd, kräver en nationell bibliotekspolitik så är det fortfarande tveksamt hur det blir med den saken. En översyn av bibliotekslagen blir det säkert, något som flera partier har ställt sig bakom.

Samordnade resurser en självklarhet
Egentligen borde det vara självklart att effektivisera och få till en samordning av biblioteksresurserna så att alla medborgare får tillgång till samma informations- och kunskapsutbud i form av licensdatabaser och litteratur oavsett var i landet man bor. Att regelbundet få möta livs levande författare och översättare på sitt lokala bibliotek borde också vara en absolut självklarhet. Det handlar om samma skattepengar oavsett om det är kommunala folkbibliotek, landstingens sjukhusbibliotek eller statliga forskningsbibliotek. Men forskningsbiblioteken (framför allt högskole- och universitetsbibliotek) bryr sig knappast om någon nationell samordning. De klarar sig bättre utan fattiga och på deras verksamhet tärande folk- och sjukhusbibliotek.
I bibliotekslagens andra paragraf står det bland annat följande: »Till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt skall alla medborgare ha tillgång till ett folkbibliotek.« Där finns det självklara uppdraget för folkbibliotek formulerat. Lägg därtill att nära hälften av kommunerna har politiskt antagna biblioteksplaner som på ett lokalt plan beskriver uppdraget och hur det ska uppföras. Läsningen och litteraturen är och bör alltid vara den absolut främsta prioriteringen. Att skapa lustfyllda och meningsfulla aktiviteter kring boken och texten är en självklar strävan för alla folkbibliotek med någon som helst självaktning.

Historisk medvetenhet nödvändig
Så långt är de flesta överens om bibliotekens betydelse. Men aldrig eller åtminstone väldigt sällan tas det historiska perspektivet upp. Biblioteket som människans kollektiva kulturella minne. Biblioteket som bevarare av den mänskliga kulturen, där i skrift informationen och kunskapen finns tillgänglig för de kommande generationerna. Det är en rättighet för dem att få tillgång till dessa skatter, och det är en skyldighet för dagens bibliotek att bevara och tillhandahålla denna ovärderliga litteratur i olika former.
»Tack vare skrivkonst och böcker och bibliotek behöver det goda som en gång funnits inte gå förlorat för oss (Goethe). Texter - handskrifter och tryckta böcker - kan vänta tålmodigt i år, århundraden eller årtusenden på att bli återfunna, lästa och förstådda«, skriver Harry Järv i en artikel i boken Från biskop Rogge till Roggebiblioteket. Studier utgivna till Strängnäs gymnasiums 350-årsjubileum (1976).
Det är precis detta det handlar om. Tillgänglighet till äldre texter. Alla vi som debatterar och engagerar oss i biblioteksfrågor får aldrig glömma perspektivet bakåt. Det saknas verkligen en Harry Järv i den samtida diskursen.

Folkbiblioteken glömmer det viktigaste
Men vad gör egentligen de svenska folkbiblioteken för författarna och översättarna? Bibliotekschefer, bibliotekarier och biblioteksassistenter kan leva gott på att administrera och förvalta våra böcker. Vem ifrågasätter det? Ingen. Men olika slags inkomstgarantier för författare och översättare kan ifrågasättas utan att någon reagerar. Utan de böcker som vi skriver och översätter skulle biblioteken inte finnas, om man ska dra det till sin spets. Men vem strider för författarnas och översättarnas rättigheter förutom Sveriges Författarförbund?
Jag har i flera krönikor i Biblioteksbladet framfört kravet på att de svenska bibliotekarierna och folkbiblioteken borde respektera författarna och översättarna på ett helt annat sätt än nu. Ordna fler möten med publik på de svenska folkbiblioteken med riktig betalning enligt Författarcentrums rekommendationer. Men folkbiblioteken prioriterar ofta helt andra saker än att låta medborgarna samtala och träffa de människor som är själva förutsättningen för bibliotekens existens.

Författaruppläsningar istället för knapputdelning
Att Svensk Biblioteksförening inte satsade 6 miljoner kronor på författar- och översättarbesök på landets bibliotek är helt oförståeligt. Istället för att dela ut rosa knappar med texten »Library Lovers« skulle människor kunna få möta riktiga levande författare och översättare. Det skulle ge ett enormt genomslag. Men biblioteksföreningen bryr sig inte om författarna och översättarna.
Sveriges Författarförbunds Biblioteksråd visar tyvärr heller inget större intresse för att få ut författarna och översättarna på möten med publiken i de svenska folkbiblioteken. Varför? Varför anordnas inte uppläsningar och sammankomster där författare och översättare berättar om sina glädjestunder, lyckanden och misslyckanden, och om sitt vardagliga arbete för att skapa nya böcker som väntar på läsare? Och där Biblioteksrådet informerar om bibliotekspolicyn och sin verksamhet. Varför anordnas inte detta av Sveriges Författarförbunds eget Biblioteksråd? Det är för mig en gåta.

Sveriges Författarförbunds författare och översättare måste synas och höras ute på folkbiblioteken! Det är vi som är förutsättningen för bibliotekens existens. Det är vi som skapar arbete för bibliotekscheferna, bibliotekarierna och biblioteksassistenterna.
Sveriges författare och översättare behöver de svenska biblioteken, och de svenska biblioteken behöver författarna och översättarna. Nu är det verkligen dags för Sveriges Författarförbunds Biblioteksråd och alla vi andra medlemmar att göra något åt saken. Vad väntar vi på?

Christer Hermansson

Replik
Christer Hermanssons sammanfattning av den aktuella biblioteksdebatten verkar mest tjäna som anledning att åter lufta sin aversion mot Svensk Biblioteksförenings kampanj, Library Lovers. Biblioteksrådet i SFF delar inte hans uppfattning att kampanjen varit verkningslös. Tvärt om menar vi att den hittills varit mycket lyckad i sin ambition att väcka biblioteksfrågan hos politiker och beslutsfattare. SFF tar också aktiv del i kampanjen, inte bara i det politiska lobbyarbetet utan också vad gäller läsfrämjande åtgärder för vuxna (se artikel sida 12).
Sedan vänder CH sin kritik mot folkbiblioteken och mot Biblioteksrådet för att de inte anordnar fler författarbesök. Ingen vore gladare än vi om fler författare och översättare syntes på biblioteken. Men tala gärna om hur det ska gå till.Vill CH att förbundets medlemmar ska framträda gratis? Det är knappast ointresse för litteraturen som hindrar landets bibliotekarier från att anordna författarbesök - det är brist på resurser. Det enda som kan förändra den situationen är en vitaliserad och kraftfull bibliotekspolitik. SFFs Biblioteksråd arbetar tillsammans med andra goda krafter för att den ska bli verklighet. Att förringa det arbetet och mana till kamp utan att ha någon idé om hur kampen ska föras eller mot vad, är varken konstruktivt eller meningsfullt.

Jan Ristarp och Oline Stig, SFFs Biblioteksråd