En riktig författare

Jag åker runt i landet och gör författarbesök. Var senast i Älmhult. Tänkte på tåget dit att Älmhult är väl inget särskilt. Så fel jag hade. Under tre dagar fick jag en lektion i förstklassig litteraturförmedling. Kommunen satsar pengar, omsorg och mänskliga resurser för att skolbarn ska få tillgång till böcker och läsning. I samtliga F-9 skolor finns fina skolbibliotek med heltidsanställd fackutbildad personal. Bibliotekarierna utstrålar glädje och värdighet. Hon med rosa glasögon och röd sportbil tände levande ljus på morgnarna i sitt bibliotek. I Älmhult har de till och med råd med en heltidsanställd skolbibliotekssamordnare. En rektor sa att visst kostar det men vi tycker det är viktigt. En lärare sa att han tyckte bäst om de stökiga eleverna. För övrigt pratades det dans, teater, vistades i naturen. Barnen var smarta, pålästa, roliga att prata med. Jag kände mig sedd och lycklig.

När det inte är lika skönt händer det att jag ställer mig framför badrumsspegeln och mumlar: Skit samma att du inte fick stipendiet. Skit samma att du blev sågad i DN.
För att orka ups and downs jobbar jag på min yrkesidentitet. Ett sätt är att engagera sig i Sveriges Författarförbund. Vi skulle bli starkare som grupp om fler gjorde det. Inte bara vi som hängt med ett tag utan också nyblivna författare.
Jag har länge funderat över invalskriterierna. Varför krävs det två verk för att bli medlem i Sveriges Författarförbund? Jag tycker att vi ska sänka praxis till ett. Ingenting i våra stadgar motsätter sig detta.

I ett juridiskt dokument, mitt allra första förlagsavtal, betecknas jag som »författaren«. Redan som debutant var jag en erkänd upphovsman. Mitt verk kunde hamna i ett skolbibliotek och bli läst av skolbarn, få biblioteksersättning, litteraturstöd och stipendier. Det borde kvalificerat mig för inval.
Är det dags att modernisera och förenkla invalsprocessen? Det nuvarande systemet att pröva varje enskild ansökan är kanske onödigt? I de flesta fall räcker det med några musklick. Informationen som behövs finns redan på nätet.
I förbundets ljuva ungdom räckte det med en bok. Att vi höjde ribban och gjorde det svårare för debutanter att kliva in kan inte längre försvaras.

Författaryrket är ingen skyddad verkstad och den kulturpolitik som nu diskuteras kommer inte från Älmhult.

Eva Susso
1:e vice ordförande.