Kreativa vindsvep

Ledare:

Centraliseringens vindar ska svepa över Kultursverige. Det är en av de slutsatser man kan dra efter att flyktigt ha ögnat igenom det närmare 900 sidor tjocka betänkande från Kulturutredningen som offentliggörs i samma ögonblick som detta skrivs. Förutom en och annan regional åtgärd föreslås bland annat att tre myndighetskolosser ska ersätta de befintliga nämnder, institutioner, myndighetsdelar, stiftelser och fonder - 24 stycken till antalet - som just nu bär upp stora delar av landets kulturella infrastruktur.
Bra? Dåligt? Svårare är att ingående förutspå exakt hur hopslagningarna förväntas genomföras, för att inte tala om vilka konsekvenser det kan medföra för de enskilda kulturnäringar som berörs. För nog är viss oro befogad ändå, åtminstone beträffande förslaget om Författarfondens förestående sammanslagning med Konstnärsnämnden och Kulturrådets stöd- och bidragshantering. Allt "för att ge konstskaparna ökad tyngd", som man menar från utredningshåll. Och inget fel i det. Tvärtom, så länge man står fast vid att författarna och deras företrädare ska ha oförändrat inflytande över hur fonden väljer att fördela sina medel. Att det i utredningstexten står att detta inflytande "bör bibehållas i sak oförändrat" [min kurs.] kan ju sedan visa sig betyda något helt annat...
Det finns alltså goda skäl att återkomma i frågan. Till dess ägnar vi en stund åt kreativiteten som företeelse snarare än som kultur- och samhällspolitisk målsättning. Och åt Författarfonden, men då mer i form av praktisk "Så funkar det" än som blivande kulturmyndighetssambo.
Och imorgon är det den 21 februari, förutsatt förstås att du som läser har fått numret på utsatt datum. Vad många däremot säkert inte känner till är att man runtom i världen, just denna dag, firar den internationella modersmålsdagen, instiftad av UNESCO 1999 och särskilt ägnad att uppmärksamma världens språkliga och kulturella mångfald. Lika lite som det kan tas för givet kan modersmålets betydelse heller aldrig överskattas. Och detta alldeles oavsett vilket språk vi kallar vårt eget. Katarina Kieri är en av de många författare som vittnat om den känsla av isolation som dröjer kvar när ens eget språk skiljer sig från omgivningens, från ortens och - i hennes fall - från det språk som talas av de äldre släktingarna kring de tornedalska köksborden. Känslan av att sakna länken bakåt. "Jag har bara en liten tåt, den upphör strax bakom min egen rygg."
Så varför inte vika ett ögonblick åt det egna modersmålet på lördag. Och åt alla andra modersmål. Ett ögonblick av samhörighet och stilla förundran.

Välkomna till ett nytt nummer av Författaren!

Henrik C. Enbohm
Redaktör