En invändning mot nöjda kritiker

Har de gamla smakdomarna hittat tillbaka till nutida kritikideal? Tog vi inte farväl av dem för ganska länge sedan, och kände oss rätt lättade och moderna? Jag läser dagstidningarna, jag hör på K-nytt i radio, ser på Kulturnyheterna i teve, och på senare tid har jag börjat ana något slags eko från icke-goda, gamla tider.

Man använder ordet invändning. "Min enda invändning är ..." skriver kritiker A i Dagstidningen och så beskrivs någonting som inte fallit vederbörande på läppen.
 "Har du några invändningar, då?" frågar programledare X kritiker B, och det förekommer att X och kollegerna gör så både i radio och i teve, varpå B redogör för sina invändningar, det vill säga anger någonting i det konstnärliga verket som inte tycks vara tillräckligt konstnärligt.

Man använder också ordet nöjd. "Så då är du ganska nöjd?" frågar programledare Y och kritiker C nickar välvilligt. Regissör W, författare Z, bildkonstnär S, kompositör T kan andas ut. Kritiker C är nöjd.

Och jag undrar: hur kan en kritiker ha invändningar mot ett konstnärligt verk? Hur kan han eller hon vara nöjd med det? Uppgiften som kritiker är väl att utifrån egna kunskaper och erfarenheter, eget omdöme, diskutera det konstnärliga verket, fundera kring stil, motiv, syfte, gestaltning, ja, gud vet vad, och komma fram till om konstnären, enligt kritikerns subjektiva åsikt, har åstadkommit någonting konstnärligt. Men en invändning? Nä. Invänder gör möjligen en kritiker mot en annan kritikers åsikter.
 Och nöjd? Nöjd är kanske bildkonstnären om han/hon tänkt sig att måla en realistisk bild av svan på lugnt vatten (obs! endast ett exempel) och tavlan sedan faktiskt föreställer svan på lugnt vatten. Nöjd är kanske författaren om han/hon tänkt sig att framställa låt säga ett visst händelseförlopp på ett visst sätt och den färdiga texten sedan motsvarar denna vision. Regissören kan vara nöjd om han/hon tänkt sig att framställa Hamlet på ett visst sätt och föreställningen faktiskt tycks stämma med idén. Kritikerns åsikt kan sedan vara att svanens näbb är för lång eller kort och att författarens berättelse/regissörens tolkning till exempel saknar det där speciella som skiljer den från mängden. Nöjd är kanske tidningens kulturchef därför att han/hon anlitat en sådan uppseendeväckande kritiker att upplagan stiger, eller programledaren i radio/teve därför att kritikern satt igång en intressant debatt. Men om kritikern säger sig vara nöjd, eller inte nöjd, verkar det som om han/hon tror att det går att sitta inne med den slutliga sanningen. Den där sanningen som inte finns och som, om den funnes, i alla fall inte kan göra någon nöjd.

Boel Unnerstad



Har de gamla smakdomarna hittat tillbaka till nutida kritikideal? Tog vi inte farväl av dem för ganska länge sedan, och kände oss rätt lättade och moderna?





Sidan senast uppdaterad: 04/20/2011
Sveriges Författarförbund  •  Drottninggatan 88 B  •  Box 3157  •  103 63 Stockholm  •  Tfn: +46 (0) 8 545 132 00  •  sff@sff.info