Den onda bokcirkelnTEMA: Litteratursyn Utgivningen av barnlitteratur blomstrar som aldrig tidigare. Men vad gör det när bokmarknaden samtidigt blir alltmer ensidig och likriktad och böckerna för de minsta bara blir dummare och dummare? Och vad händer egentligen när såväl bokhandlare som bibliotek blint underkastar sig en litteratursyn som dikteras av marknadskrafterna? Ulf Stark synar ett Barnbokssverige som tycks ha fastnat i en ond bokcirkel. En lördag för ett tag sen var jag i en av Stockholms barnbokhandlar och läste högt för barn och vuxna. Det var smockfullt i den lilla lokalen. Ibland hördes ett litet sörpel. Ibland ett litet smack. För man kunde få kaffe, saft och små bakverk till orden.
Folk strömmade in och bläddrade i böckerna som var lika läckert exponerade som detektivpojkens smarriga fruktbakelser.
- Titta på den här då!
- Ja. Och på den här. Vilken massa veck!
Sa en pojke som kikade i en bilderbok om hjärnan.Medan en vuxen dam kastade nostalgiska blickar på Elsa Beskows Solägget i miniformat. Stora och små var helt enkelt ute på litteratursyn, i dess bokstavliga och bildliga bemärkelse.
Om nån hade nåt att fråga så fanns dom två barnbokhandlarna där, kunniga, trevliga, engagerade och på bra humör. Inga skyltar om att böckerna var för åldrarna 0 - 3 eller 4 - 6 osv. Och böckerna lika synligt utställda vare sej det var en pinfärsk sjuttonde del i en bästsäljarserie eller en återutgiven klassiker utan sista förbrukningsdag. Nalle Puh, dinosaurier, mjukisbokfigurer, mazariner och Loranga, barn och vuxna i en härligt himmelsk och jordisk blandning.
Det känns skönt att sådana oaser finns i den i övrigt hårt marknadsmässiga bokvärlden. Förra året kom det (återigen!) ut rekordmånga böcker för barn- och unga, 1 821 stycken. På senaste sex åren har barnboksutgivningen ökat med (OBS!) 55%. Vilket härligt överflöd kan man tänka! Men ökningen av boktitlar balanseras inte alls av en motsvarande ökning av antalet läsande barn, snarare tvärtom. Allt fler böcker konkurrerar om samma läsare. Och skillnaden i försäljningen mellan bästsäljare och övriga böcker bara ökar.
Vad händer då med dom mer udda titlarna? Dom som inte siktar på alla. Som inte riktar sej till en speciell målgrupp. Som mer kreeras av inre uttrycksbehov och litterära ambitioner än produceras utifrån en kalkylerad efterfrågan från den pedagogisk/kommersiella marknaden.
Det är en fråga som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inte bekymrar sej särskilt över. Vadå? »Vilken författare skriver bara för hyllorna? Man vill bli såld, läst och diskuterad och då kan du kalla det marknadens villkor om du vill, men jag ser ingen risk i det«, säger hon i en intervju i SvD den 17 mars.
Men den nuvarande utvecklingen visar istället just dom vådliga följderna av en sådan marknadsanpassning.
Visst behövs bästsäljare och massmarknadsböcker. De behövs för att förlagen ska kunna ge ut dom smalare böckerna. Detta har alltid varit en ekonomisk-litterär balansakt för förlagen: att väga det ena mot den andra. Men nu ökar kraven på att varje titel ska ge större avkastning. Vinstkraven från ägarna ökar. Ekonomi- och marknadsavdelningarna får allt mer att bestämma när det gäller utgivningsbesluten. Även tidigare välrenommerade kvalitetsförlag ger numer ut sådant som tidigare skulle ha varit typiska titlar för massmarknadsförlagen, åberopande tjusigt idealistiska syften i förorden till sina kataloger: »Vi lär Sveriges barn att läsa!« Ju fler sålda böcker, desto större blir också den humanistiska insatsen, om man ser det så. Och desto mer klirr i kassan!
Som kan utläsas ur SBIs bokprovning ökar antalet lättläsningstitlar. Receptet mot sämre läsförmåga blir: enklare texter, kortare meningar, inga besvärliga ord, mycket illustrationer, spännande och lättfattlig intrig. Så ska läsfärdigheterna utvecklas genom allt fattigare texter - enligt denna upp-och-nervända läsfrämjarlogik.
Många böcker för nybörjarläsarna är i själva verket rena förolämpningen mot deras begåvning. Vad ska dom då med alla dessa intrikata veck i hjärnan till? Barn behöver, liksom vuxna, möta både känslomässiga och intellektuella utmaningar i det dom läser.
Dom behöver högläsning av bra kapitelböcker också efter det att dom nödtorftigt har lärt sej läsa! Litteratur är inte till för att lära sej läsa utan för att få kontakt med nya, oanade ordvärldar och (o)verkligheter. Men den klassiska högläsningsboken (tänk Pippi, tänk Nalle Puh, tänk Mumin, i sina ursprungliga underbara språkdräkter) är nästan försvunnen ur det nutida svenska sortimentet. Det är bara att hoppas att Sandvargen och elefanten Ellen och Röden och Gummiapan kan korsbefrukta sig i något snår och avla fram en kull nya verk att läsa högt, vuxna och barn ihop.
Det är hög tid att slå ett slag för den gamla hederliga barnboken!
Nu styckas dom gamla klassikerna upp i små och infantilare versioner.
Inte en - säger en!!! - gång har en kapitelbok för mindre barn vunnit ett Augustpris.
Paradoxalt nog motverkar den rikliga utgivningen chansen för dom inte lika lättsmälta, marknadsanpassade böckerna att nå fram till läsarna. Upplagorna för uddaböckerna sjunker. Förlag och bokhandel tycker inte att det är nån idé att satsa marknadsföringspengar på enstaka böcker. Medan man kan locka med kaffebryggare till den bokhandel som säljer mest av den senaste redan bästsäljande barndeckaren. Här ska fikas. Efter mer.
Och i och med att lagerhållningen i bokhandeln blir allt kortare - för att ge plats åt ständigt nya stapelvaror - rensas dom rara singlarna snart bort, mals till returpapper och återuppstår på bokhyllorna igen som köpvänliga, snabbsålda, ålderskategoriserade, massmarknadsanpassade seriedeckare.
Men biblioteken då?
Dom ser väl ändå till att det gamla hålls vid liv och att den litterära kvaliteten på böckerna garanteras genom att inköpen baseras på recensionerna i dom heltäckande BTJ-häftena. Men nej! Dom böcker som förväntas bli mest populära kan nu köpas på »förhandserbjudande«, så att man slipper vänta på recensionerna. För vad bryr sej boklånarna om recensioner? Biblioteksinköpen bestäms idag allt mer av kundernas efterfrågan - och dessa styrs i sin tur av vad som är populärt och omskrivet på den kommersiella marknaden. Så kommer biblioteken allt mer likna klonade bokhandlar. Liksom där sker här en fortlöpande utgallring av gamla titlar: Maria Gripes Glastunneln, Laura Fitinghoffs Barnen från Frostmofjället och Sven Wernströms böcker reas ut för några kronor för att bereda plats för nya färskvaror.
Denna utveckling avspeglas i författarfondens statistik över dom mest utlånade författarna i folk- och skolbibliotek 2008. Där klättrar den bästsäljande barndetektiv-/spökagentförfattaren med trehundratusenlånssteg till andra plats, strax under Astrid Lindgrens.
Det är marknadens litteratursyn som bestämmer: på förlagen, i bokhandeln och på biblioteken.
Vad med författarna då?
Att författarna får lov att anpassa sig till den rådande marknaden ser kulturministern inte som nån risk.
Vill man bli läst så måste man också sälja sig.
Allt är så klart inte becksvart. Det kommer fortfarande ut många poetiska, egenartade, bångstyriga, personliga böcker. Men tendensen är att författarna, särskilt barnboksförfattarna, för att överleva i denna onda bokcirkel av drastiskt sjunkande upplagor per titel (för alla utom bästsäljarna), ökad konkurrens, kortare säljtid i bokhandeln, blir tvungna att byta skepnad från litteratörer till entrepenörer och estradörer.
Bort med dom personliga uttrycken! Bort med det särpräglade! Bort allt vad oro är! Bort med det individuella som är litteraturens hemlighetsfulla kärna! Bort med dom hisnande, ovanliga, sprattlande orden. På med volymen! Och in med aktuella teman (bra att diskutera i skolklasserna). Gör det enkla enklare. Brassa på med (ojoj, vad spännande!) intriger och gamla pålitliga skämt! Illustrera rikligt och tydligt. Låt dina karaktärer vara lagom karaktärslösa, så att var och en kan läsa in nästan vem som helst! Och (framför allt) gör en långserie, tillräckligt lång för att du ska få din egen hylla av papp i bokhandeln till jul.
För varför ägna tid åt att försöka skapa odödliga mästerverk när odödligheten ändå inte varar längre än några månader in på det nya året!
Kulturministern, som säger sig särskilt vilja värna om barnens kultur, har fel. Faran av en långtdriven marknadsanpassningen kan vi redan se - och kanske just tydligast inom barnkulturen.
Det finns inga, varken liberala eller pedagogiska, ursäkter för att barnen inte ska få tillfälle att möta samma mångfald av ord, temperament, idéer och konstnärliga uttryck som dom vuxna, långt bortom förlagens målgruppsanalyser och vinstkalkyler. Ulf Stark | | |