Första gången

1978 tror jag det var och det var absolut på sommaren. Eftersom det är så länge sedan ska jag bara berätta det jag minns, och inte det andra.
Det var på Bohusgården den veckolånga nordiska barnboks-konferensen skulle hållas, högt uppe på ett skogsklätt berg ovanför Byfjorden och Uddevalla.
Jag var journalist på Aftonbladet i Göteborg, men på min fritid hade jag skrivit en ungdomsbok och två barnböcker sedan debuten 1975. "Stoppa pressarna", "Bas och Refräng" och "Pingvinerna håller ihop", samtliga på AWE/Gebers. Detta gjorde att jag hade den felaktiga uppfattningen att jag skulle känna mig välkommen på en riktig barnbokskonferens.
Trettiotre och tvåbarnsmamma. Körkort hade jag också och parkerade bilen längst bort på parkeringen och gick runt för att hälsa. Det var helt omöjligt. Alla de stora etablerade svenska, danska, norska, finländska och isländska kramade varandra innerligt och länge som om de var mitt i en rituell folkdans och tänkte stanna där. Det var som en osynlig mur runt dem.
Jag fick en nyckel till ett rum i skogen. Runt swimmingpoolen bodde de etablerade. I skogen bodde de okända (fast jag såg aldrig någon annan) och så Inga Borg, för hon hade så många djur med sig. Inga Borg och jag delade barack, men jag var så rädd för alla djuren att jag inte vågade närma mig den berömda skaparen av Trollet Plupp. Jag lyssnade på ett inledande föredrag, spankulerade ner till Uddevalla och köpte ett äpple och återvände. Gick till baracken och packade för nu hade jag prövat de flesta sociala tricks utan att lyckas få byta ett ord med en enda av de andra kursdeltagarna. Jag packade, låste rummet och gick med min väska genom skogen mot parkeringen. Det hade regnat.
På en liten trappa av cement stod en lång, stilig och smärt gråhårig man i tenniskläder. Han betraktade mig med intresse genom glasögonen.
- Är det du som har skrivit den roliga boken "Pingvinerna håller ihop"? frågade han.
Nu när jag äntligen blev tilltalad och därtill av den fantastiska författaren Harry Kullman (minns Mannen från Montana!) var jag mållös.
Harry riktade nu blicken mot en vattenpöl på trappsteget precis mellan våra fötter. I pölen rörde sig en daggmask.
- Där är en mask, sa Harry till mig. Den kan du ha med i din nästa bok.
Fortfarande är Harrys erbjudande bland det mest generösa som hänt mig.
Jag lämnade resväskan på trappan och följde med Harry till den tjusiga balkong han delade med sin bästa vän Lennart Hellsing. Från den stunden var vi tre oskiljaktiga. Vi simmade i poolen varje morgon klockan sju (jag i mitten) och vi skrattade, dansade, drack champagne och Fanta (champagnen hamnade överst på de övriga deltagarnas kurskritik - detta var som sagt på sjuttiotalet) och pratade väldigt mycket litteratur och barnkultur.
Det var en mycket ambitiös kurs med en mycket sträng avslutning - tvärgruppsredovisning som gick ut på att ingen kunde skolka.
Sista kvällen stod Harry och Lennart och jag på den fina balkongen och drack den sista Fantan och champagnen.
- Jag är glad att jag träffat er, sa jag, men de andra känner jag inte alls.
- Det beror på att du har tagit julgranarna, sa Harry.
Lennart bara log på sitt speciella sätt.

Viveca Lärn