BUS-minnen av Kalle Güettler*Häverö, 2008-04-20
Just nu finns det tyvärr inte tid att gå igenom alla gamla brev och protokoll för att fylla ut minnesluckor och rätta till minnesfel. Jag har i alla fall bläddrat igenom min gamla styrelsepärm och här är några blänkare från mitt förflutna i BUS.
Kalle G
Debut i BUS
Jag valdes in i SFF i slutet av 1991 och begav mig förväntansfull och lite nervös till min första julfest i Författarnas Hus. Genast jag kom dit slogs jag av den varma och prestigelösa atmosfären som präglar barnboksförfattarnas gemenskap. Där satt erfarna kollegor som jag beundrade för deras författarskap huller om buller med för mig okända författare vars böcker jag genast blev nyfiken på att läsa. Det slog mig att de mest kända författarna inte alls var några malliga typer, tvärtom! De var nyfikna på MIG, lilla gröngöling! (Och jag i ännu högre grad på dem, förstås.) Förresten hade jag kanske aldrig kommit så långt som till debut som ungdomsboksförfattare om inte Annika Holm, Gunilla Lundgren och Marianne Söderbäck hade varit så snälla att de hade läst mitt debutmanus och gett mig så konstruktiv kritik att jag efter tre års omskrivande äntligen fick det antaget av Ordfront. För detta är jag dem evigt tacksam och jag försöker leva upp till deras exempel nu när jag själv har blivit etablerad. Det första som hände på julfesten var att Toastmastern och underhållaren med gitarr, Sven Wernström, satte igång en presentation av samtliga. När han kom till mig for djävulen i honom, och med ett hjärtligt leende annonserade han (helt taget ur luften, förstod jag senare) att alla nya medlemmar enligt BUS traditioner måste framföra en sång. Häpp. Det snurrade i skallen och jag bad om att få låna gitarren. Rev loss den första visa som dök upp i tankehärvan, en rysk folkvisa som jag lärt mig på lärarhögskolan: "Koril matjorka, charåsji tabak ..." Framförandet blev uppskattat, och jag tror att både Sven och jag var lika lättade efteråt. I åratal efter detta kunde vi inte ha en fest utan att någon ropade: Nu vill vi höra Kalle på ryska! Några äldre kollegor som särskilt har imponerat på mig genom sitt engagemang i BUS och sitt flitiga deltagande i våra sammankomster är förutom Sven Wernström - vars Wahlström-böcker jag själv läste som barn - Inger Brattström, Maj Samzelius, Marianne Söderbäck , Inga Borg, Sven Ingvar, Siv Widerberg och Lennart Hellsing. För mig symboliserar de gamla tiders solidaritet och kollegialitet och mitt eget engagemang i BUS har inspirerats av dem. Författaridentiteten
I början av min tid i Sveriges Författarförbund deltog jag med stort intresse i alla möten och arrangemang som BUS ordnade. För mig var medlemskapet i SFF och den sociala och professionella kontakten med andra barn- och ungdomsboksförfattare en avgörande kraft i min anpassning till en ny yrkesidentitet. Sedan många år hade jag nämligen arbetat heltid som mellanstadielärare, trivdes utmärkt med det jobbet och framför allt kontakten med barn och unga. Jag var ett rätt känt namn i lärarkretsar i och med mitt fackliga och pedagogiska engagemang , men nu behövde jag nytt fotfäste för att kunna se mig själv i spegeln och tänka på något annat än "lärare" - nämligen "författare". Denna identitetsbildning, där två parallella yrkesidentiteter måste etableras och tillåta varandra, underlättades av BUS och medlemskapet i SFF. Det är möjligt att jag hade gett upp mina fortsatta försök att bli utgiven om jag inte hade kommit med i denna gemenskap i vått och torrt. Det var i BUS och Författarcentrum som jag sakta men säkert BLEV författare. Vald till BUS styrelse 1996
Jag kom med i BUS styrelse på grundval av en något tveksam facklig merit. Jag hade nämligen under mina första år som medlem i förbundet och sektionen troget deltagit i de medlemsmöten som anordnades. Jag hade aldrig tidigare varit med om att dricka vin mitt under fackmöten trots många aktiva år i Lärarförbundet. Det var en för mig ny och mycket angenäm tradition. Lasse Ekholm, som på den tiden var "klubbmästare" i styrelsen, saknade bil och bodde på Ingarö. Själv bodde jag i likhet med den på våra möten flitigt förekommande Gun Qvartzell i Orminge, halvvägs mellan Ingarö och Stockholm. Där fanns ett utmärkt systembolag och själv var jag bilägare, så jag erbjöd den av systempåsar och boxar alltmer långarmade Lasse att vara behjälplig med systemleveranserna. Denna fackliga uppgift skötte jag så väl, att jag snart fick en pling från valberedningen inför årsmötet ... Fest och allvar på Lilla Hornsberg
När Lennart Hellsing fyllde 80 hade Veronica Wägner lånat Norrtäljes bokbuss och styrelsen förberedde i hemlighet hans firande på Lilla Hornsberg i samband med vårfesten det året. Han hämtades helt oförberedd vid sin bostad av Veronica i bokbussen medan vi andra inväntade dem i det gröna vid Karlbergskanalen. När de anlände fick Lennart en blomsterkrans i håret och Camilla Gripe bjöd upp honom till Änglamark, som ackompanjerades av BUS-bandet "Musikbusen" bestående av bl.a. undertecknad på gitarr, Bengt Ingelstam på bastuba och Anders Gustafson på mandolin. Jag minns inte om Eva Wikander deltog med sitt dragspel, men hon var definitivt tillfrågad. Apropå Lilla Hornsberg så blev det under min styrelsetid en tradition att ha vårfesten där, och ofta även julfesten. Och under de sista åren som jag var med i styrelsen, inledde vi vårt nya arbetsår efter vårstämman med ett heldagsmöte på Lilla Hornsberg. När jag kom med i styrelsen 1996 fanns det en mer eller mindre gammal tradition med ett helgmöte i augusti för att konstituera styrelsen och dra upp planer för verksamhetsåret. Det året höll vi till på Runmarö. Men sedan bestämde vi oss för att det fick räcka med en dag. Intendenterna på Lilla Hornsberg, Tord och Birgitta Falk, var mycket tillmötesgående och personligen intresserade. Det rådde alltid en varm atmosfär vid våra tillställningar där. Jag minns särskilt en vårfest där jag min vana trogen dröjde kvar tills de sista gick hem. Det var efter midnatt, kanske runt 01 eller 02. Förutom mig fanns där följande uthålliga festprissar: Olof och Lena Landström, Lena Kallenberg och Lennart Hellsing. När vi stod där i hallen och tog på oss ytterkläderna, kom Tord ut från köket, drog av sig förklädet och frågade om vi ville åka båt därifrån. Vi tackade alla ja och han krängde på sig skinnpaj och skepparmössa. Det var en ljummen och ljus försommarnatt. Vattnet var helt stilla och stadens ljus speglades och bröts i svallen från båten. Det doftade syren och mellan den gamla tändkulemotorns dunk hördes koltrastarna i grönskan på ömse sidor om kanalen. Dunkdunkdunk ... Vi satt på tofterna i en stor, öppen skötbåt. På durken i aktern stod den stolte skepparen bredbent och styrde med höften mot rorkulten. Det fläktade lite svalt och han slog ner farten en smula, kupade handen för munnen och ropade så det hördes till Lennart i fören: Får jag bjuda på en liten färdknäpp? Svaret var givet och med värmen innanför västar och blusar fortsatte turen över Klara sjö. Först att hoppa iland var Olof och Lena vid Rörstrand. Därefter Lennart vid Tegelbacken. Sedan styrde Tord vidare till Slussen där Lena och jag sattes av på en smal, inhägnad gräsmatta precis i början av Söder Mälarstrand. Vi vinkade av vår värdshusvärd och försökte hitta en väg förbi eller genom det höga stängslet. Råttor stora som katter rasslade undan för våra fötter och vi fick ta omvägar runt stadens uteliggare. Tillslut hittade vi en väg ut och upp på Söders höjder. Då var Lena kritvit i ansiktet, för hon har mycket stor respekt för mycket stora råttor. Ordförande i BUS
Efter ett halvår i BUS styrelse insåg jag att något behövde göras åt ansvarsfördelningen. Det fanns nämligen ingen ordförande som kunde samordna och planera vårt arbete utan allt ansvar vilade på den stackars sekreteraren som gick på knäna under en börda som i praktiken innebar både sekreterar- och ordförandeansvar. Jag frågade de styrelsemedlemmar som varit med sedan tidigare varför vi inte hade någon sektionsordförande. Svaret var att sektionen fram till för några år sedan hade haft en ordförande, men att det inte hade varit lyckat och att man hade beslutat att i stället "dela ansvaret lika i styrelsen". (Om detta vet Anna-Karin Eurelius mer.) I praktiken blev det dock sekreteraren som både fick kalla till mötena och förbereda deras dagordning - uppgifter som normalt brukar ligga på en föreningsordförande och sekreterare i samarbete. Ordförandeskapet på våra möten brukade rotera, och i och för sig kunde man tänka att vi skulle kunna dela på förberedelseansvaret. Men i praktiken fungerade inte detta. Min egen erfarenhet från många års arbete i olika ideella föreningsstyrelser hade lärt mig att om ingen har ett övergripande ansvar baserat på ett förtroendeval, så får i stället vissa informella ledare ett mycket stort inflytande. Personer som har myndighet och kan argumentera med personlig auktoritet blir i praktiken en sorts icke förtroendevalda ordförande. Detta är inget särskilt demokratiskt sätt att organisera ett styrelsearbete på. Även om intentionen är att styrelsearbetet ska bli mer demokratiskt och engagera fler styrelsemedlemmar i alla beslut och planer, så leder en ordförandelös styrelse paradoxalt nog åt det motsatta hållet. Den som har en informell maktposition i en lös organisation slipper dessutom att ta något individuellt ansvar för beslut som hon/han driver fram i styrelsen, för i samma stund som de fattas är de hela styrelsens kollektiva ansvar. Ingrid Persson, som var BUS sekreterare vid denna tid, stödde med emfas mitt förslag om att vi skulle utse en ordförande i styrelsen. På vårvintern 1997 togs beslut om detta i stor enighet. Eftersom det var jag som hade väckt förslaget så fick jag finna mig i att bli föreslagen och vald. I fortsättningen förbereddes våra styrelsemöten i dialog mellan mig, andra styrelsemedlemmar och Ingrid. E-post kom att flitigt användas som kommunikationsmedel, vid den tiden en innovation i styrelsearbetet som gjorde det mycket lättare att förbereda mötesfrågor och att få dagordningar som avspeglade hela styrelsens behov. Jag hade nu några mycket lärorika men tuffa år framför mig i rollen som BUS förste ordförande på åratal. Centralism och sektionsarbete
Ett problem i sektionsarbetet under andra hälften av 90-talet (och säkert långt före dess) var den centralistiska traditionen inom SFF. Förbundsstyrelsens representanter i BUS styrelse var visserligen själva BUS-medlemmar, men ibland verkade det som om de snarare förväntades representera förbundsstyrelsen i BUS än BUS i förbundsstyrelsen. Det hände ett par gånger att vår sektionsstyrelse togs i örat av förbundsstyrelsen för att vi betedde oss "olydigt". Under 1996 blev allt fler medlemmar frustrerade av det faktum att förläggarföreningen blockerade förhandlingarna om ett nytt ramavtal. Det avtalslösa tillstånd som råder än idag var vid den tiden ganska färskt och kändes mycket oroande. Samtidigt tyckte många i BUS styrelse att förbundsstyrelsen borde samla in idéer och förslag från SFF:s medlemmar för att om möjligt finna nya sätt att sätta tryck på förläggarna. Vi funderade på om det skulle kunna vidtas någon form av stridsåtgärder, maskning eller liknande. Ett förslag väcktes i styrelsen om att lämna in en motion till höststämman 1996 med denna innebörd, vilket också gjordes. Motionen gjorde SFF:s förbundsordförande Max Lundgren mycket upprörd. Han krävde i skarpa ordalag att vi skulle dra tillbaka den. Styrelsen valde i det läget, minst sagt omtumlad, att inte stå på sig om själva motionen - på villkor att förbundsstyrelsen lovade anordna en "hearing" om förhandlingarna under höststämman. Denna "hearing" genomfördes, men verkade inte leda till några nya grepp från SFF:s sida i förhandlingarna under våren 1997. Därför diskuterade BUS-styrelsen ånyo att lämna in en motion, denna gång till vårstämman. Beslutet blev att en sådan motion, med tanke på reaktionen mot höstens motionsförsök, inte skulle komma från styrelsen utan från enskilda medlemmar. (Bilaga 1) På min styrelsetid förekom inte mycket dialog direkt mellan förbundsstyrelsen och styrelserna i sektionerna. Kontakten dem emellan förväntades upprätthållas av de förbundsstyrelsemedlemmar som ingick i sektionsstyrelserna. Det var inte precis någon bred och levande förbundsdemokrati. Systemet syntes mig otidsenligt stelt och hierarkiskt. Hösten 1998 uppstod i förbundet en bredare debatt om kvalitetskriterierna som låg till grund för författarfondens stipendier, framför allt den garanterade författarpenningen. Själv motionerade jag till höststämman om att förbundsstyrelsen skulle få i uppdrag att initiera en bred policydiskussion i sektionerna kring dessa frågor samt att till vårstämman 1999 utifrån denna dialog redovisa en tydlig policy för förbundets representanter i fondstyrelsen. (Bilaga 2.) Trots att jag personligen inte kunde försvara min motion vid höststämman (jag var i Zambia och ledde en skrivarverkstad för zambianer) så gick den igenom mot förbundsstyrelsens avslagsyrkande med följd att några dialogmöten i det följande anordnades mellan förbundsstyrelsen, fondrepresentanter m.fl. och medlemmar i sektionerna. Kanske började dessa händelser luckra upp centralismen inom SFF, för efter detta har jag upplevt en utveckling mot mer direkt kontakt mellan förbundsstyrelse och sektioner, gemensamma möten där information och åsikter utbyts etc. (Dock tror jag att åtskilligt ännu kan göras för att ge förbundsstyrelserna i SFF en genuin och stabil gräsrotskontakt.) Förutom bristande dialog direkt mellan förbundsstyrelse och sektionsstyrelse led vi i styrelsearbetet av att det ingenstans fanns några heltäckande och tydliga riktlinjer för vad vi egentligen ansvarade för inom förbundet. Problem uppstod ofta när verksamhetsberättelsen skulle skrivas och val genomföras vid våra årsmöten. Vi missade vissa val och någon gång valde vi representanter till något som vi absolut inte skulle välja någon till ... Vi saknade en tydlig och heltäckande "lathund" för sektionsstyrelsens ansvar och arbete. (Bilaga 3.) Slangbellan och BUS 50-årsjubileum
BUS styrelse planerade under 1997-98 sektionens 50-årsjubileum som kom att firas i maj 1998 i en lokal i Sofia på Södermalm i närvaro av pionjärerna Astrid Lindgren, Inger Brattström, Maj Samzelius, Lennart Hellsing, Sven Ingvar, Inga Borg, Sven Wernström, Siv Widerberg, Marianne Söderbäck, mängder av "yngre" medlemmar, förläggare, entusiaster från Svenska Barnboksinstitutet och andra BUS-supportrar. Det blev en fantastisk fest där gammalt och nytt blandades i öronbedövande glam. På Helena Dahlbäcks initiativ blev den stora 50-årspresenten till BUS instiftandet av Slangbellan. På festen kunde jag annonsera att priset hade fått tillräckligt många sponsorer och nu skulle bli verklighet. Under resten av året fortsatte förberedelserna och juryarbetet fram till den första prisutdelningen. Denna process har jag beskrivit på annat håll, bl.a. på BUS hemsida, och ska inte repetera här. När jag nyss gick igenom gamla styrelsepapper från denna tid fann jag dock ett litet kort från Helena Dahlbäck som satt fast med ett gem på ett protokoll. Det lyder så här: "ORSA 18 mars 1998
Hej Kalle,
jag skriver till Dig från Dalarna där solen gassar över spår & backar. Vilket trevligt medlemsmöte vi hade sist - de flesta verkade mycket nöjda. Dagen efter mötet fick jag ett tråkigt besked som påverkar mitt arbete i BUS-styrelsen under det närmaste halvåret ungefär. Jag behandlades för cancer för 2 år sedan och har fått ett återfall. Måste genomgå ännu en omgång och det tar alla mina krafter. Ha därför överseende med att jag lämnar över ansvaret till Dig, för brevet om "Slangbellan". Jag hoppas kunna hänga med på möten & fest i maj men vete inte riktigt än, hälsn. Helena D." Men cancern gav inte med sig. Den drog sig tillbaka en tid, men redan året därefter slog den till skoningslöst. En kort tid innan hon lades in på hospis kom Helena på kryckor till sitt sista styrelsemöte i BUS. Jag tror det var i december 1999. Hon var en god kraft i styrelsen och en klok och uppriktig vän och kollega. Hon har lämnat ett stort tomrum efter sig. Relationer till andra organisationer
Relationerna med Svenska Barnboksinstitutet och Nordens Biskops-Arnö var i början av min styrelsetid rätt risiga. Jag fattade aldrig riktigt vad som var problemet, men fick lära mig att det fanns en irritation och bristande kommunikation mellan BUS och dessa två viktiga institutioner. Genom att jag personligen tog kontakt med SBI:s dåvarande chef Sonja Svensson och bjöd in henne till ett möte samt då och då korresponderade med henne, så löstes den knuten upp och relationen har sedan dess varit utmärkt och ömsesidig. Beträffande Biskops-Arnö så undrade man från deras sida varför informationen om de nordiska författarseminarierna alltid fastnade på förbundskansliet. Biskops-Arnös arrangörer var irriterade för att det ofta anmäldes färre svenska deltagare än vad vår nationella kvot tillät. De tolkade detta som bristande intresse, vilket det absolut inte var. I BUS brukade vi nämligen aldrig få någon inbjudan till barn- och ungdomsförfattarseminarierna trots att Biskops-Arnö hade skickat dessa till förbundskansliet med adress BUS. Jag bad då förbundssekreteraren Jane Hallberg Lindqvist att sända inbjudan direkt vidare till mig personligen och sedan började en ny tid i relationerna med Nordens folkhögskola. Vändpunkten kom kanske med Örjan Perssons engagemang som kontaktperson, jag tror det var 1997. Därefter tog jag över som kontaktperson. Sedan 1999 är jag än idag medarrangör för Biskops-Arnös barn- och ungdomsboksförfattarseminarier tillsammans med den då- och nuvarande arrangören, Birgitta Östlund. Barnboksakademin bildades 1989, alltså långt före min tid i BUS styrelse. Den arbetade för barnbokens och författarnas sak parallellt med BUS, men ville under min styrelsetid inte samarbeta direkt med oss om det gällde offentliga uttalanden, aktioner etc. Ett exempel är när dåvarande skolministern Ingegerd Wärnersson skulle uppvaktas. BUS styrelse föreslog en gemensam delegation men detta avvisades av Barnboksakademin. De ville göra sin uppvaktning för sig. Jag uppfattade det som att de inte ville bli sammanblandade med författarfacket, ett argument som jag än i dag har svårt att förstå. Min åsikt är att man ska samarbeta med alla demokratiska krafter som verkar för samma mål. BUS fackreferensgrupp
I flera år satt jag i BUS fackreferensgrupp, ett uppdrag som jag avsade mig när jag blev ordförande i BUS. Det var ett mycket intressant och lärorikt uppdrag. Vi tog det på stort allvar, och jag minns att vi blev tämligen upprörda en gång när fonden helt utan någon dialog med oss beslutade, rakt emot vår enhälliga rekommendation, vilken barnboksförfattare som skulle få garantin. Den gången kändes det som om all vår kompetens och alla våra ansträngningar och avvägningar egentligen inte betydde något för fondens beslut. Jag skickade ett brev till fondstyrelsen i protest, men jag tror aldrig att jag fick något svar. Stora Barnboksdagen
Maj Samzelius var i många år den starka motorn i arbetet med Stora Barnboksdagen som först firades på Kulturhuset och senare i Söderhallarna vid Medborgarplatsen. Detta evenemang brukade få stor uppslutning från BUS medlemmar och var framför allt en social tilldragelse, för det var inte många som brukade få särskilt många böcker sålda. Här måste Undantaget med stort U, Dan Larsson, nämnas - den gamle knallen och affärsinnehavaren som än idag flyger som en virvelvind genom landet med sina böcker och säljer jätteupplagor. Ingen kunde slå honom på Stora Barnboksdagen! En spektakulär händelse var när Rum för barn på Kulturhuset hade invigts och vi inbjöds att genomföra Stora Barnboksdagen i ljushallen vid rulltrapporna utanför. Då fick vi multiproblem med värdarna i huset. De hade fått för sig att vår bokförsäljning framför allt var en kommersiell aktivitet, och något sådant vill de inte tillåta. Susin Lindblom fick ta till all sin auktoritet för att övertyga dem om att bokförsäljningen knappast gav författarna något större utbyte rent ekonomiskt och att det framför allt handlade om en personlig kontakt med läsarna. Jag blev som BUS ordförande också inblandad och fick bl.a. ta itu med nästa problem: utrymmet för bokborden var så litet att det knappt gick att få plats. Författarna förväntades i princip låta sig staplas på hög med sina böcker. Hur det nu var, så genomfördes denna Barnboksdag och blev mycket lyckad. Men det kostade på och förberedelserna var säkert lika stånkiga för oss som för personalen på Rum för barn. Kommersialismen var visst inte så inne där på den tiden. Det är intressant att Rum för barn numera med framgång tar emot stålar från Åhléns. Man kan undra hur de skulle se på författares försäljning av egna böcker i sina lokaler idag ... Fondkrisen våren 1999
Man kunde tro att denna rubrik handlar om penningplaceringar, men tyvärr, tyvärr ... Det var en oerhört svår debatt som flammade upp i januari 1999 och som orsakade mycken osämja i hela SFF och inte minst i BUS. Ja, det är sant: man ska inte riva upp gamla sår som börjat läka. Å andra sidan bör man inte heller låtsas som om svåra motsättningar aldrig har funnits. De är en del av historien - och enligt min uppfattning har de häftiga striderna i 90-talets SFF och kriserna i förbundsstyrelsen och kansliet i början av 2000-talet successivt lett organisationen vidare mot ökad medlemsdemokrati och större öppenhet. Jag avstår från detaljbeskrivning. Dels skulle det kräva ett utrymme motsvarande en hel bok, dels vill jag inte riva upp en ny debatt om gamla frågor. Detta är ingen plats för partsinlagor. Men både principdebatten och händelseförloppet har påverkat nutiden och behöver beröras i grova drag. Mitt perspektiv är förstås subjektivt och det finns nog lika många problembeskrivningar och versioner av händelseförloppet som det fanns inblandade. Det var om min motion till vårstämman 1999 som striden framför allt kom att stå. Motionen motiverades av att BUS representant Lena Kallenberg den 25 februari 1999 hade nekats omval till Författarfondens beredningsutskott (BU). Det var enligt uppgift första gången i fondens historia som något sådant hade skett. I praktiken kunde jag inte se detta som något annat än en petning. Blockeringen av Lena skedde på förslag av fondens arbetsutskott (AU) där SFF:s representanter var i majoritet. För mig var sambandet uppenbart mellan beslutet och Lenas offentliga kritik av fondens stipendieberedning. Det var i mina ögon en kränkning av yttrandefriheten som rimmade illa med SFF:s uppdrag att försvara det fria ordet. Min motion utmynnade i en uppmaning till stämman att uppdra åt SFF:s policyrepresentanter i fonden att verka för att Lena Kallenberg skulle återinsättas i BU. Jag betonade att jag motionerade som enskild medlem, inte i egenskap av ordförande i BUS. Under vintern och våren 1999 gick telefoner och e-postlinjer varma. Debatten fördes på medlemsmöten, i sektionerna, i Författaren och på SFF:s då fungerande debattsida - men det pågick även ett spel bakom kulisserna. Båda sidor i debatten försökte vinna kollegor för sin sak. Rykten florerade flitigt i hela förbundet. Person och sak blandades ihop. Många av oss debattörer fick höra de mest märkliga "sanningar" om vad som hänt, vem som sagt och gjort vad - och vad som drev den personen. Många BUS-medlemmar berördes så illa att de drog sig undan och avstod från att ta ställning i sakfrågan. Så kom vårstämman 1999. Motionen avslogs med stor majoritet efter en hätsk maratondebatt med obehagliga personangrepp. Inom BUS fanns en grupp medlemmar som ifrågasatte mitt agerande i fonddebatten. För att undvika en splittring i sektionen valde jag att avgå som sektionsordförande i BUS vid styrelsens konstituerande möte i augusti, men kvarstå som vanlig styrelsemedlem mandatperioden ut, till vårstämman 2000. Jag har inte ångrat det beslutet, och jag glädjer mig idag åt att nu åter kunna räkna de flesta av mina kritiker våren 1999 som vänner samt att åtnjuta förtroende i mina författarfackliga uppdrag. Vad kan man lära av dessa smärtsamma minnen? Var och en drar väl sina egna slutsatser. Det känns för tidigt att publicera någon mer utförlig skildring av fondstriden 1998-1999. Ett sådant försök skulle enbart blåsa liv i dess falnade glöd. Jag låter den vila i frid så länge. Ur svåra strider kommer bättre tider.
* Debut (F) 1979, Debut (U) 1990. Medlem i BUS styrelse 1996-2000. BUS ordförande 1996-1999. Under flera år medlem i BUS fackreferensgrupp. Medlem i Nationella skolbiblioteksgruppen sedan 2002, där jag blev ordförande i slutet av året och förblev det t.o.m. 2006. Samtidigt med medlemskapet i NSG är KG BUS representant i SFF:s Biblioteksråd. KG arrangerar tillsammans med Biskops-Arnös förra rektor Birgitta Östlund de årliga nordiska BU-författarseminarierna på Nordens Biskops Arnö.
Bilaga 1:
Motion till SFF:s vårstämma 1997
angående förhandlingarna mellan SFF och Förläggarföreningen.
Vi känner stor oro över att förhandlingarna mellan SFF och Förläggarföreningen har gått i stå. Risken för att det avtalslösa tillståndet permanentas är överhängande.
Vi tror tiden är inne för att utnyttja vårt förbunds kollektiva styrka i motdrag som gör ett avtalslöst tillstånd obekvämt för vår motpart. Höststämmans diskussion uttryckte, som vi uppfattade det, stöd för en sådan linje och gav också förslag på stridsåtgärder.
Vi yrkar att stämman uppdrar åt förbundsstyrelsen att utforma en sådan offensivare strategi för att öka vårt tryck i kampen för ett nytt ramavtal. Johan Althoff, Bisse Falk, Maria Gripe, Teddy Gummerus, Kalle Güettler, Lena Kallenberg, Torbjörn Lundgren, Sinikka Ortmark-Almgren, Margareta Sarri, Petra Szabo, Marie-Louise Wallin, Veronica Wägner, Erik Yvell. Bilaga 2:
Motion till SFF:s höststämma 1998
Angående Författarförbundets policy i Författarfonden Författarfondens stipendier och garanterade författarpenningar bör baseras på kriterierna kvalitet, kvantitet och behov. Enligt mångas uppfattning har avvägningen mellan dessa tre bedömningsgrunder under senare år förskjutits till nackdel för kvantitet och behov. Det svårdefinierade begreppet kvalitet sägs nu mer än förr dominera Författarfondens diskussioner och beslut.
Problemet gäller i första hand garantierna. Dessa ska enligt min mening i första hand göra det möjligt för en god författare med tillräckligt omfattande produktion att leva på sitt författarskap. De får inte utvecklas till en sorts litterära pris. Står valet mellan två duktiga och produktiva författare med helt olika ekonomiska förutsättningar att utöva ett fritt och aktivt författarskap, bör garantin gå till den mest behövande.
Den utbredda oron för en värderingsförskjutning inom Sveriges Författarfond har under de senaste månaderna bl.a. manifesterats i artiklar i Författaren. Oavsett hur mycket fog som finns för farhågorna, föreligger här ett förtroendeproblem. Jag yrkar därför * att Förbundsstyrelsen initierar en grundlig policydiskussion i sektionerna om Författarfonden. I denna breda dialog kan naturligtvis även alternativa stödformer diskuteras. Till vårstämman 1999 ska därefter Förbundsstyrelsen, med utgångspunkt från medlemsdiskussionen, redovisa en tydlig policy för Förbundets representanter i Författarfondens arbete. Häverö, 1998-09-13
Kalle Güettler Bilaga 3:
PM 1999-02-11
Till Förbundsstyrelsen i Sveriges Författarförbund
Undertecknade har i flera år suttit i styrelsen för BUS. De senaste åren har vi som ordförande och sekreterare bl.a. haft i uppgift att förbereda styrelse- och medlemsmötena inför stämmorna och sektionens årsmöte. Inför årsmötet har vi initierat sektionens valnämnds arbete med att hitta kandidater till olika förtroendeposter inom sektionen och Förbundet. Förutom detta har vi då och fått propåer om att föreslå kandidater till olika förtroendeposter som utses direkt av Förbundsstyrelsen. Som vägledning i vårt organisationsarbete har vi haft Författarförbundets regler för sektionernas verksamhet och förbundsstadgan. Inför årsmötena har vi använt tidigare årsmötens dagordningar, verksamhetsberättelser och protokoll som mallar. Efter hand har vi emellertid börjat undra om inte allting egentligen kunde skötas på ett smidigare och för medlemmarna mer demokratiskt sätt. Vi ska här ta upp två saker: sektionens val och nomineringar samt reglerna för sektionernas verksamhet. Sektionens val och nomineringar
De flesta val eller nomineringar som brukar göras direkt av BUS styrelse på anmodan av Förbundsstyrelsen borde hänskjutas till sektionens årsmöte, alternativt medlemsmöte inför stämma, och kandidater föreslås av sektionens valnämnd. Undertecknade kan idag inte överblicka alla val som ska göras av sektionen under ett par års tid. Vi har ingen total överblick över alla organ där sektionen är representerad, när och hur representanterna ska utses och vilka deras mandaterioder är. Inför BUS årsmöte 1999 tog vi upp ett par valpunkter på dagordningen som inte tidigare har brukat finnas med: representanter i Fotokopieringsfonden och Författarfondens styrelse (bl.a. blir Anna-Lena Wästbergs plats vakant). Samma dag som vårt årsmöte skulle avhållas upplystes styrelsen emellertid om att valet till Författarfonden ska göras av höststämman och att valförberedelserna därför kommer senare under året. De är också ovanligt komplicerade med Förbundets valnämnds förslag till en särskild fondvalnämnd, vilken ska utses av vårstämman. Sektionens valnämnd borde alltså ha tagit fram förslag på en person till fondvalnämnden och inte på detta stadium tillfrågat personer om de kunde tänka sig att sitta i Författarfondens styrelse. Varken vår egen valnämnd eller BUS-styrelsen hade en aning om regelverket kring fondvalen, Susin undantagen. Därför blev årsmötet oförmöget att välja kandidat till fondvalnämnden. För att undvika liknande fadäser och onödigt arbete i framtiden, och för att underlätta för framtida sektionsstyrelser, skulle vi önska att Förbundsstyrelsen utarbetar en Handbok för sektionsstyrelser. Där skulle inte bara förbundsstadgan och reglerna för sektionernas arbete finnas med utan också en översikt över alla de organ sektionen ska föreslå eller utse representanter till, när var och hur detta ska ske samt mandatperioder.
Vi skulle också ha stor användning för en "checklista" till sektionens årsmöten: vilka val och nomineringar som ska förrättas där. Kanske bör vissa val eller nomineringar ske på ett medlemsmöte senare under året därför att mandatperioden börjar under hösten eller vid årsskiftet. I så fall bör checklistan även uppta rekommendationer beträffande dessa val och nomineringar.
Det skulle underlätta mycket för oerfarna styrelseledamöter om handboken också innehöll lite historik och en översiktlig beskrivning av förbundets uppbyggnad och inre struktur. Dessutom upplysningar om vilka rutiner som styrelsen förväntas följa beträffande till exempel ekonomisk redovisning, bokning av lokal och lån av nyckel, skriv- och kopieringshjälp av kansliet, egna medlemsutskick samt hantering av protokoll. Värdefullt vore att ta med information om sammansättning, stadgar och praxis i Författarfonden och fotokopieringsfonden.
Förutom allt detta skulle handledningen även innehålla information om var protokoll förvaras från stämmor, möten i Förbundsstyrelsen och andra sektioner.
Handboken för sektionsstyrelser skulle kunna baseras på de nuvarande reglerna för sektionernas verksamhet, men kompletteras med material enligt ovan. I samma veva borde reglerna för sektionernas verksamhet revideras. Reglerna för sektionernas verksamhet
Det är oerhört viktigt att medlemmarna känner att sektionsmötena (härmed avser vi både medlems- och årsmötena) har inflytande på förbundet som helhet. Vi tycker att BUS till stor del fungerar så, och det senaste året har vi kunnat glädja oss åt ett ökat antal deltagare på våra sektionsmöten. Det är också positivt att både den förra och den nuvarande Förbundsstyrelsen har visat öppenhet och intresse för sektionens synpunkter och förslag i olika frågor. Sektionernas verksamhet är ju drivhjulen i Författarförbundet. Om man vill ha fler författare på stämmorna går vägen över ett större medlemsengagemang i sektionerna. Reglerna för sektionernas verksamhet borde i detta syfte förbättras. Sektionerna borde fungera mer som ideella föreningar. Förbundsstadgan och reglerna bör utvecklas på exempelvis följande punkter:
* Sektionsstyrelsen "väljes av sektion på allmänt sektionsmöte" (§15 mom. 5 i stadgan). Denna skrivning är alldeles för luddig. Här borde klargöras att sektionen ska hålla ordinarie årsmöte, hur långt i förväg och på vilket sätt medlemmarna i sektionen ska kallas till detta, att en valnämnd med minst två ledamöter ska väljas på årsmötet och vilka uppgifter denna valnämnd ska ha, samt vilka val som ska förrättas på årsmötet.
Vidare kan man kräva att medlemmarna i sektionen på årsmötet ska få en ekonomisk rapport och möjlighet att uttala sig om hur styrelsen ha skött sektionens budget under det gångna året.
* antalet möten - "bör varje år hålla minst ett allmänt medlemsmöte" (§15 mom. 7 i stadgan, vår understrykning). Detta är ett alldeles för lågt krav. "Bör" måste bytas ut mot "ska" och "minst ett" till "minst två i samband med respektive stämma".
----------------
Det är idag inte lätt att komma in i arbetet som förtroendevald inom Författarförbundet. Ovanstående förslag syftar till att underlätta detta och därigenom skapa effektivare och mer aktiva sektionsstyrelser. Det vore väl fint att som oerfaren och nyvald ledamot i en sektionsstyrelse få en informativ Handbok för sektionsstyrelser som inleds med orden: Välkommen som förtroendevald i Sveriges Författarförbund ... Vänliga hälsningar från BUS genom
Kalle Güettler, ordförande
Ingrid Persson, sekreterare |