Seminarieserien »Gränsöverskridare« avslutad

Det sista seminariet, den 11 januari i år, kretsade kring Gunnar Ekelöf-Ibn ’Arabî-Ivan Aguéli, »nästan som ett slags treenighet« enligt paneldeltagaren Anders Olsson, välkänd Ekelöf-forskare.
- Det är en egendomlig relation Gunnar Ekelöf har till Ibn ’Arabî, oerhört säregen, och den blir alltmer egendomlig ju mer man sysslar med den. Jag upptäcker ständigt nya fasetter av denna relation, som inleddes redan i sjuttonårsåldern med Nicholsons översättning av verket Tarjuman al- Ashwaq.
I Ekelöfs diktning finns en mängd mer eller mindre uppenbara citat från just den boken.
Både författaren Ekelöf och målaren Aguéli fann unika vägar till förståelsen av 1900-talsmodernismen via den medeltida tänkaren. Ekelöf var en konfessionslös mystiker och Aguéli en bekännande muslim, invigd i en sufisk orden med anknytning till Ibn ’Arabî, men för dem båda var den i Sverige relativt okände filosofen en central gestalt.

Poeten Jila Mossaed, och idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi gav värdefulla inblickar i sufismens och Ibn ’Arabîs betydelse i muslimska länder. Undertecknad deltog också i panelen och berättade om sufismens betydelse för Aguélis måleri och essäistik.
De många sufiska begreppen är inflätade i varandra och ömsesidigt beroende av varandra, vilket är en omöjlighet att reda ut på två timmar. Vi fick alltså nöja oss med en ambition att försöka ringa in något av en gemensam dimension hos de här tre gestalterna. Det blev ett två timmar långt »polyfont« samtal med olika röster och perspektiv och med Magnus Jacobsson som lyhörd moderator. Ett hundratal åhörare hade kommit till ABF-huset.
Blickar man så tillbaka inleddes hela seminarieserien den 23 april förra året med »Min samtid är inte din samtid« med Gabriella Håkansson som samtalsledare och där Namdar Nasser, Mohamed Omar, Fateme Behros och Cletus Nelson Nwadike satt i panelen. Ett seminarium som rörde sig kring motsatsparet tradition/modernitet och kring frågan hur man etablerar sig som författare när man kommer till ett nytt land?
Seminariet »Jag tänker länge på vilket ord jag ska välja«, ägde rum den 4 maj. Här kretsade samtalet kring översättaren som kulturförmedlare och brobyggare. Aimée Delblanc, översättare och samtalsledare, bad panelen svara på frågor som »Vilket förhållande hade ni till Sverige innan ni kom hit? Hur får man de olika identiteterna att fungera? Att översätta sina egna texter har en särskild problematik. Men vad säger ni om att översättaren skall underordna sig författaren?«
Några röster från seminariet:
- Lämnar man ett språkområde ofrivilligt, har man med sig ett enormt patos vad gäller det språket. Nostalgi. Man förstår meningen men inte referensen i det nya språket. 
- Jag har aldrig haft en svensk familj, vi var hela tiden ’utomlands’. När jag skriver är jag bara. Jag vet inte vem. Jag befinner mig i ett kontrapunktiskt tillstånd, en ton, oberoende av språk, ensam.
- När jag skrivit en text på svenska, översatt den själv till engelska, tyckt att den då blivit en bättre text och sedan översatt den till svenska: Var är originalet? Att någon annan översätter kan vara en lättnad ibland.
- Jag är lite bekymrad över att tappa tonen; kontakten med miljön, vardagen och spontaniteten i mitt ursprungliga språk. Man censurerar sig själv när man arbetar med ett visst språk. Man kan inte sucka för mycket på franska till exempel. Man censurerar sig själv också som invandrare och är inte spontan. Är den andre.
På frågan om översättaren är en brobyggare svarade en av deltagarna att det inte handlar så mycket om brobygge, »snarare handlar det om skeppsbyggeri«.

Den 13 september handlade det om barnlitteratur: »Inifrån eller utifrån, vems verklighet är det som skildras?« Marie Oskarsson var samtalsledare och en av deltagarna var Mats Berggren som i många böcker skildrat förorten och inva ndrares problem. Zulmir Becevic, debutant med en ungdomsbok som delvis handlar om hans egna upplevelser när han som 12-åring kom från Bosnien, menade att det är svårt för svenskar att beskriva detta med total trovärdighet. Det är annorlunda när man personligen har varit med om det man beskriver.
Även ett seminarium om litteraturens betydelse i länder med censur och förtryck ägde rum hösten 2006. »Att läsa Lolita i Teheran«.
Det hela var ett samarbete med ABF och genomfördes med bidrag från Kulturrådet. ABF vill gärna fortsätta samarbetet med SFF, så det är fritt fram för nya idéer!

Viveca Wessel