BUS och jag

Trots att jag hållit på med böcker på olika sätt alltsedan jag lärde mig binda böcker vid Bokbindarskolan i Stockholm år 1962, blev jag medlem i Författarförbundet först år 1997. Det var på hösten, och jag fick bekräftelsen från SFF tillsammans med en bunt papper, bland annat kallelser till möten i de olika sektionerna.

Ett möte i varje sektion
Jag bestämde mig för att delta i ett möte i varje sektion, utom den skönlitterära, innan jag bestämde mig för vilken jag ville tillhöra i första hand. Klassar mig som fakta- och barnboksförfattare som även har översatt en hel del under årens lopp.

Mossigt
Det råkade vara översättarna som hade möte först. Men där kände jag mig inte hemma; insåg snabbt vilken amatör jag var som språkmänniska. Nästa möte var Minervas, men, mina fackbokskolleger må förlåta mig, något så mossigt och konventionellt hade jag inte upplevt tidigare i mitt liv. Och då hade jag ändå erfarenhet av både SIF, industritjänstemannaförbundet, och SJF, journalistförbundet, vars möten var synnerligen formella och stela. (Stora förändringar har skett i Minerva, så numera går jag så ofta jag kan på möten där.)

Glatt och trivsamt
Så blev det då BUS tur. Ett höstmöte i Författarnas hus. Vilken stämning: vänligt, trivsamt, välkomnande! Vi var inte fler än att vi fick plats runt det stora konferensbordet, där alla kan ha ögonkontakt och gavs möjlighet att presentera sig. Glada Helena Dahlbäck minns jag särskilt från styrelsen, kanske har bilden av henne etsats fast, eftersom hon kort därpå avled. Vad som avhandlades under mötet är fullständigt bortblåst, men maten imponerade. Den var annorlunda och god, fast vad var det? Jag minns inte.

Möte med verksamma författare
Några dagar före mötet hade brevet från Fonden om författar-penningen anlänt. I mitt fall en summa som möjligen skulle räcka till ett par goda middagar, alltså ge en guldkant på vardagen, men inte mer. Däremot ett samtalsämne så gott som något, varför jag vände mig till bordsgrannen till vänster och försökte säga något skämtsamt om denna författarpenning som inte gick att leva av. "Jo, men det kan jag." Det visade sig att det var Eva Bexell som var min "bordsdam", författaren till den populära Prostens barnbarn.
På min andra sida satt Anders Gustafsson, som då jobbade som lärare för att kunna överleva som författare.
Detta var mitt livs första egentliga samtal med verksamma författare, och de speglade villkoren i författarkåren tämligen väl, tror jag.

Ordförande 2000-2002
Efter det första BUS-mötet var jag fast. Jag deltog i de flesta medlemsmötena, var med och firade BUS 50-årsdag och Lennart Hellsings 80-årsdag, deltog i Stora barnboksdagen i Söderhallarna med mera, med mera. Redan vid mitt andra årsmöte blev jag vald till mötesordförande. Sven Wernström som av tradition innehade detta hedersamma ämbete dök inte upp, och styrelsen med Kalle Güettler i spetsen fick lov att snabbt föreslå någon annan.
Vid detta möte valdes jag även in i Författarfondens referensgrupp för barn- och ungdomsböcker. En arbetsuppgift som visade sig vara tuff och tidskrävande, men oerhört intressant och lärorik. Under mina åtta år i referensgruppen läste jag många hundra böcker, de flesta skulle jag aldrig annars ha kommit i kontakt med. Åtskilliga var dessutom bra.

Invald i styrelsen
Vid mitt tredje årsmöte valdes jag in i BUS styrelse tillsammans med Johan Althoff, Janne Carlsson, Katarina Kuick, Susin Lindblom, Inger Rydén, Veronica Wägner. Med suppleanterna Eva Funck och Eva Susso. Styrelsen konstituerade sig vid ett möte i augusti år 2000.
Merparten av ledamöterna var "gamla", dvs. de hade varit med ett eller flera år i styrelsen. Så jag tog för givet att en "gröngöling" som jag skulle kunna få ha en mer lyssnande, lärande roll - inledningsvis åtminstone. Men tji vad jag bedrog mig. Fortfarande vet jag inte hur det gick till, men plötsligt hade alla bestämt sig för att det var jag som skulle axla ordföranderollen.
"Suck", tänkte en del av mig. "Hur ska jag hinna? Orka?" Men en annan del var full av nyfikenhet och spänning. Så jag sa till slut ja till uppdraget.

Övertalning
Men vad skulle styrelsen egentligen syssla med? Varför finns BUS, vad är målet med verksamheten? Finns det pengar att göra saker för? Var kommer de från? Som avstamp inför det nya jobbet gick jag upp på kansliet och läste en mängd gamla protokoll från styrelsemöten för att se vilka frågor som behandlats under åren.
Mycket fanns att göra. En budget för verksamheten skulle vara klar till nästa styrelsemöte. Stora barnboksdagen skulle organiseras. Hemsidan uppdateras. Medlemsmöten planeras. Pengar till Slangbellan anskaffas. Och inte minst, det gällde att ragga personer som kunde väljas till olika funktioner inom förbundet: till skolbiblioteksgruppen, till förhandlingsdelegationen, till stipendiegrupper, kontaktperson för nordiska författare osv. Ständigt, ständigt gällde det att ringa runt och försöka övertala människor att ta av sin tid att ställa upp, ideellt, för sakens skull.

Målet med verksamheten?
Eva Susso, som var sekreterare, och jag brukade träffas ett par veckor före varje styrelsemöte för att förbereda detta, göra en dagordning och kolla upp vad som hade gjorts eller inte av de beslut som fattades vid förra mötet. Det var ett bra och trevligt sätt att arbeta på.
Men trots alla förberedelser, och trots alla trevliga styrelsele-damöter, eller kanske på grund av?, drog mötena alltid ut över utsatt tid. Ofta bordlades frågor, och punkten "Målet med vår verksamhet" hann vi aldrig någonsin fram till. Åtminstone inte under min tid som ordförande.
                                           
Kristin Dahl