Berlins härdade värme

Ulf Peter Hallberg säger att han har mycket att tacka Berlin för, staden som tillåter honom att förstå motsättningar.

Berlin ställer få krav på sina invånare anser författaren och kulturattachén Aris Fioretos. Fler författare kan bilda sig en uppfattning, det finns stipendier att söka och Svenska Akademien utser sedan förra året en årlig stipendiat som får bo en månad i staden.

Han står och väntar utanför porten på Winterfeldtstrasse när jag kommer. Nej, vi kan inte vara i arbetslägenheten idag. Akuta rörarbeten har ställt allt på ända.
Typiskt Berlin. Så´nt händer, säger Ulf Peter Hallberg. Vi går på ett av kaféerna i närheten, istället.
Besöket i arbetslyan, hans universum på 46 kvadrat, får skjutas upp till nästa dag. På kvällstid ­ då han hunnit röja upp i oredan efter hantverkarna.
På Café Maibach får vi låna ett rum en trappa upp. Ulf Peter Hallberg har varit här förut. Väggarna är röda. Han har bott i kvarteren i 20 år nu. Och numera går han annars på kafé mest när han är ute och reser. Här i Berlin lever han familjeliv, när han inte arbetar. Han återkommer till det då och då under samtalet ­ och gång på gång till den här staden, som har haft en sådan avgörande betydelse för hans liv, och hans skrivande. Berlin är en hjärtpunkt också i hans böcker.
Nu är han igång med en uppföljare till essäromanen Grand Tour från förra hösten. En tredje del i det stora livs- och samtidsutforskarprojekt som började med Flanörens blick från ­93.
Men först ska det handla om några italienska historier, och en bok som var tänkt att komma ut nu i vår. Medan han sin vana trogen bearbetat manus, in i det sista, nyanserat, lagt till, har det den här gången visat sig att boken i själva verket är två ­ som han nu skriver vidare på till i höst.
­Det finns inte en bok av mig som inte är kompletterad, ända tills den är tryckt.
Ulf Peter Hallberg sätter inte gärna punkt.
­ Nej... Och det har väl att göra med både överdrivna krav på mig själv, och en längtan att säga allt, hela tiden. På ett sätt är det för stora anspråk.
Han är tyst en stund, sitter med ena armen uppe på soffans ryggstöd, tittar ut mot ett träd utanför det lilla kaféfönstret.
­Du hittar inte de enklaste frågorna hos mig. Det försvarar jag mig med. Sen kan andra säga att jag är en j-kel på att krångla till det. Må så vara. Jag kan bara försöka vara trogen det jag verkligen tänker, och uppfattar. Då blir de här nyanserna och varianterna, att fortsätta försöka hitta den absolut riktiga tonen, det blir viktigt.
Orden flödar fram när han talar, på samma vis som hans skrivna: det är samma associativa språk, här och där insprängda minnesfragment, kliv åt alla håll i tid och rum, och mellan tungt och lätt, och en grundlighet i alltsammans, en strävan efter att se sambanden och att på djupet förstå vad nu alltihop egentligen betyder.
Som han säger: det är något i kynnet. I detta liknar han kanske två av sina halvgudar, Robert Musil och Walter Benjamin, de som hade de högsta anspråk, och aldrig blev färdiga med sina stora projekt.
Hans arbeten har en tendens att ständigt utvidgas.
­ Det handlar om en känsla av att inte vara färdig. Och att inte vilja skiljas från arbetet, innan det är färdigt... Ibland kan jag känna: jag blir vansinnig. Allt slit som ligger bakom varje mening. När jag översätter, exempelvis. Men så länge det ger energi, är det aldrig ett problem. För mig försvinner tiden, när jag skriver. Jag blir chockad, när dagen är slut...
Till sist tvingar han sig ändå att komma till slutpunkt. Ofta under påverkan av andra. Främst förläggaren Brutus Östling, gammal vän.
­Och jag blir bättre och bättre på det.
Jadå, han är arbetsnarkoman. Absolut.
­Och jag bekänner mig till det, därför att jag anse r att arbetet, det intellektuella arbetet, skrivandet, teatern, allt det jag håller på med, är ett oerhört privilegium. Om man får och kan hålla på med det, har man också ett ansvar. Författaren har ett ansvar att inte "producera", som han säger. Det skrivna ska vara levt. Litteratur värd namnet är i nivå med tingen, med tillvaron. När han upptäckt att "det här räcker inte till" om sådant han skrivit har han känt själväckel. Sådana sidor har han slängt.
­Det skrivna ska ha färgats av livslågan, bära den där märkliga känslan att det är livets veke som det brunnit i. Den här elden, den här ihärdigheten i arbetet, den löser också en massa problem, säger Ulf Peter Hallberg.
­Ja,existentiella problem, som många drabbas av i stor utsträckning. Det är hela frågan om meningen, alltså. Det finns så många som inte hittar någon mening i tillvaron. Författarnas privilegium är att vi varje dag förvaltar en mening, vår egen, i arbetet. När det leder till arbetsnarkomani fortsätter det att vara ett privilegium, för jag känner mig koncentrerat befriad, när jag arbetar.
Han har också en förmåga att stänga av allt som pågår runtomkring, när han jobbar. Användbart till exempel så länge arbetslyan också var familjens hem, och han satt och skrev i ett hörn i vardagsrummet.
Nu bor han sen några år med de sina i en fyrarummare i huset. Hustrun Jana översätter svensk dramatik, pojkarna har hunnit bli sex och tolv år gamla.
­Utan arbetet skulle jag å andra sidan nog vara helt förlorad. Då skulle jag stå där och konfronteras med den känsla av obehag, som falska strukturer eller ödets skickelser permanent utsätter oss för.
Översättningsarbetet, exempelvis, är en "blodtransfusion". Han älskar det. Och likställer det med det egna skrivandet, som konstart. Fast att översätta är svårare, säger han. På senare år har det blivit mycket Shakespeare:
­Det är så livgivande. Bland annat handlar det om det existentiella momentet, som jag är så intresserad av att utforska. Och så energin i språket, och klangen... Jag ser mig som en hantverkare. Shakespeare är det största som hänt mig, efter Benjamin.
Ulf Peter Hallberg beskriver översättandet av Walter Benjamins enorma så kallade Passagearbete, på 80-talet, som sin stora läroprocess. Sin "doktorsavhandling". Det var ett självmordsprojekt i mångas ögon, och han höll på att stupa flera gånger. Men det var också ett måste. Gjort av lidelse. Ulf Peter Hallberg var drabbad, av undertext. Senare har han också översatt Benjamins Barndom i Berlin, bland annat.
Berlin, ja. Han har staden att tacka för mycket, som han säger.
­Det är på så sätt logiskt att vi inte började i lägenheten idag. För staden kommer först, och jag sen. Här mötte jag Jana, här lever vi med våra barn. Och så den här klyvnaden här. För mig har det varit avgörande att jag, på grund av muren, hamnade mitt i det här att försöka sortera vad det är för svart-vit värld vi levde i, med öst och väst. Med mitt processtänkande skulle jag lösa det, i en bok... Den boken, Flanörens blick, skulle inte gå att skriva nu, när Tyskland och Europa ser så annorlunda ut.
Han kom hit -83, efter att först ha bott i Paris i ett halvår, hade gett sig iväg hemifrån Malmö för att upptäcka världen. Och han ville bo i en storstad, hade en känsla av att det skulle passa honom bättre. Storstaden, som är öppen för förändring När han kom hit kändes det som en stor "befrielse".
Varför Berlin?
­ Ja, dels att staden ändå ligger närmare Sverige. Berlin har ju historiskt varit en viktig samlingspunkt för att komma ut, och se sig om i Europa. Och kravla sig ur det svenska. Dels är tyska det språk som står mig närmast, jag har talat det som barn, är hemma i det.
Nu berättar han ännu en av många historier under vårt kafésamtal: den om Anna, en tyska i 60-årsåldern, som inte kunde ett ord svenska men svarade på en annons och blev daglig barnvakt i familjen Hallberg från det att han var tre. Han kallade henne Oma, som tyska barn säger om mormor eller farmor :
­Där började något, som kanske förklarar att jag inte återvänder hem. En kärlek till tysk kultur. Och en känsla av att höra hemma i olika språk.
Genom Anna fick han tidigt en "oresonlig kärlek till den tyska klangen". Ja, att han bosatte sig i just Berlin har också med det att göra: han var, och är, "uppfylld av språkets skönhet":
­Ett språk som andra klassificerade som brutalt, eller omänskligt. Det var också en intressant paradox, för mig. Jag är väldigt intresserad av paradoxer.
Väl här har han kommit att tycka mycket om också den sträva berlinska humorn, det berlinska sättet att diskutera, att intressera sig för olikheter och företräda en ståndpunkt ­ i stället för att bara samtycka ­ och att man ser här att mänskor gått igenom saker.
­Värme, det härdade, det levda, det är vad Berlin utstrålar. Att livet är levt. Det är vad vi har problem med i Sverige. Jag tycker om att historien är påtaglig överallt, här.
Och han tycker om de speciella Berlinhusen. Som ofta går i grått. Vi gör en rundvandring i hans kvarter, när vi pratat i ett par timmar och latte macchiaton sen länge är urdrucken.
­ Nå´t här i Berlin är också som barndomens Malmö... Att det lite ärrade får lov att vara kvar. Att inte ha guldöverdrag på allting. Eller bara riva. Den kvalitén tycker jag om.
Det blåser snålt. Ulf Peter Hallberg snörvlar lite, han är förkyld. Vi går runt hörnet från hans hemmagata, till höger på Eisenacherstrasse. Här i krokarna är också litteraturhistorien närvarande.
­Här i Schöneberg, och kring Motzstrasse, bodde hela den ryska författarkolonin.
Han talar 20-tal.
­Och Nelly Sachs bodde på en parallellgata här, och Else Lasker-Schüler. Musil har bott inte långt härifrån. Och Isherwood, det var precis här, säger han och pekar in på Nollendorfstrasse.
Där låg pensionatet där Isherwood skrev sin Farväl till Berlin, i början av 30-talet. Nollendorfstrasse var också Ulf Peter Hallbergs första Berlinadress.
På Motzstrasse ligger den lilla trivsamt sprängfyllda bokhandeln Motzbuch, där han är stamkund. Han småpratar hemtamt med innehavarinnan en stund därinne, innan vi går vidare.
­ Wiedersehen!
Ute på trottoaren påminner han om att gatan också är ett red-light-district-stråk.
­Här finns lokaler där man ägnar sig åt helt andra saker än litteratur.
Vi skiljs åt vid U-bahn Nollendorfplatz ­ där förresten ett av de ryska exildiktarnas stamkaféer låg på sin tid.
Kvällen därpå är han redo att släppa in mig i sitt universum på två rum och kök. Ena väggen i den långsmala hallen är täckt av böcker, från golv till tak ­ och dit upp är det högt i en gammal Berlinlägenhet. Elva hyllplan. Överallt: böcker. Foton. Och skrivbord: han har tre stycken, "excellerar" i dem för att han inte hade något eget som barn, förflyttar sig mellan dem och olika pågående skrivprojekt när han arbetar. Han översätter i det mindre rummet, författar i det stora.
Just nu ska han alltså först bli färdig med Tystnaden på Capri och Italienska straffar. Ännu en roman är också på gång. Och så håller han på med att rota igenom sitt arkiv ­ han är en samlare, det handlar om "en kamp mot glömskan", och om en "oförmåga att finna sig i att allt förintas". Han sorterar, strukturerar: det är ett förarbete till en tredje flanerande essäroman om livs- och samhällsprocesser, minne, tid och det som är heligt. Det ska bli en självbiografisk berättelse.
­Min förhoppning är att den ännu starkare kommer att handla om Sverige. Och vad det har blivit av oss. Men i förhållande till en betraktare som både är i och utanför.
Ulf Peter Hallberg kallar sig "svensk i Berlin", inte utlandssvensk. Det är han noga med. Det har med ursprung och tillhörighet att göra ­ och det vill han nu utforska närmare.
Han kallar sig för den delen också outsiderförfattare. Sen flera år arbetar han mycket i Sverige, också, med teater, främst. Och är sommartid Mölle-bo, precis som i barndomen.
Han säger att han inte är hemma n å gonstans, egentligen, att han "försöker leva det kosmopolitiska", inspireras av det, upplever det som en förhöj ning. Att han kan längta till Skåne när han är här, och tvärtom. Och så kommer ännu en hallbergsk paradox:
­Hemma är för mig inte en geografisk plats. Jag är hemma i min kropp, i min själ. Det är också det hemma som slutraderna i Grand Tour talar om ­ på ett plan handlar boken om författarens minnesförlust efter en cykelolycka i Berlin som närapå kostade honom livet, och om att återerövra sitt eget och samhällets minne, i en tid av total värdeförskingring.
Arbetslyan är också ett hemma. Han sitter i en av fåtöljerna i ett hörn av det stora arbetsrummet nu, och han strålar som en pojke som just har fått en röd ballong när han säger:
­Det här är för mig en helig plats.
Tystnad.
­Här upphävs för mig gränsen mellan liv och död, för här finns alla böckerna, fotografierna, på min mor som var en så stor människa, och som jag älskade så mycket, på familjen, på alla mänskor jag känt eller känner. Och i den här världen är Borges eller Ola Hansson mer levande än dom som går där ute på gatan.
Här hemma i sitt universum blir flanören rymdfarare.

Ylva Herholz

FOTNOT: Ulf Peter Hallberg fick Samfundet De Nios vinterpris för Grand Tour.