Kritiker - ett solklart fall för författare?

Mediakriser, förytliganden och fortsatt marginalisering tvingar landets kritiker att organisera sig. "Ett hot mot kritikerkåren", menar en grupp kritiker som tar förändringarna på största allvar.

DET SENASTE DECENNIET har sett en dramatisk förändring beträffande andelen frilansande skribenter och journalister i förhållande till ett försvinnande fåtal av dessa som har fast anställning, inte minst i dagspressen. Men det är inte det huvudsakliga skälet till varför ett flertal av landets kritiker nu har beslutat sig för att gå samman, påpekar Crister Enander som tillsammans med bland andra kritikerkollegerna Fabian Kastner, Hanna Hallgren, Therese Eriksson och Annina Rabe ingår i den interimsgrupp som ska se över möjligheterna för kritiker att organisera sig. Ett av de tyngst vägande skälen är i stället kritikens alltmer marginaliserade ställning i den pågående debatten, menar han.
- Det handlar snarare om att utrymmet för kvalificerad kritik krymper rent generellt. Under de senaste åren har denna utveckling eskalerat med en hastighet som nog ingen trodde var möjlig. Självfallet är detta ett hot mot kritikerkåren - men också ett direkt hot mot det kritiska samtalet och därmed - i sin förlängning - ett hot mot vissa grundläggande demokratiska värden.
- Avståndet mellan den populärkulturjournalistik som nu gör sig bred och den kritiska verksamheten är bråddjupt. När analys, överblick och det kritiska förhållningssättet åsidosätts riskerar kultursidorna att förvandlas till en plattform för simpel textreklam.

MEN HUR RÅDER man egentligen bot på något sådant? Tja, ett sätt är förstås att göra gemensam sak och organisera sig, varför gruppen under ett första formerande möte också diskuterade olika vägar och alternativ för hur detta skulle kunna göras. Ett av de alternativ som först lades fram var att ansluta sig till Journalistförbundet, en koppling som däremot inte visade sig vara lika naturlig som den först kunde verka.
Varför inte?
- Journalistförbundet är inte direkt känt för att ta hand om sina frilansare, och de flesta kritiker arbetar utan fast anställning. Och flera av oss har ganska negativa erfarenheter av medlemskap i Journalistförbundet. Men vi har inte avfärdat möjligheten, försäkrar Enander som också betonar att det frånsett detta, och trots otvetydiga likheter i anställningsform och annat, även föreligger vissa fundamentala skillnader mellan kritiker och frilansjournalister, inte minst i fråga om uppdragens natur.
- Grovt och generaliserande uttryckt: En journalist rapporterar, en kritiker värderar och analyserar. Det finns i den kritiska verksamheten en nödvändig och inbyggd reflekterande sida som mycket av dagsjournalistiken saknar. Därmed blir också kritikerns arbete mer tidskrävande.
Utöver Journalistförbundet diskuterade ni även en eventuell anslutning till Författarförbundet?
- Ja, vi ser Författarförbundet som det självklara alternativet, säger Enander, dock utan att omedelbart avslöja på vilket sätt Författarförbundet vore det självklara valet. Men han verkar hålla med om att det ännu inte är en helt okontroversiell tanke trots att många författare idag också är verksamma som kritiker.
- Visst finns det många författare som är verksamma som kritiker. Men det går att vända på resonemanget: Det finns många kritiker som är verksamma som författare. Dagskritikens självklara förlängning är essäistiken, förtydligar han, en mer djuplodande skrivform, och många kritiker skriver böcker som inte är skönlitterära.
Enander poängterar vidare att de båda yrkespositionerna inte heller behöver innebära något organisatoriskt problem.
- Att författare skriver dagskritik är ju heller inte något nytt fenomen. Många författare gör det av ren ekonomisk nödvändighet. Men det är inget organisatoriskt problem, utan handlar om den enskilde skribentens förhållningssätt till sitt uppdrag. Integritet är en förutsättning för all kritik värd namnet, men påverkas knappast av vilken facklig tillhörighet skribenterna har.
I Norge finns sedan länge en sammanslutning för just kritiker. Skulle något motsvarande vara en tänkbar lösning för svenska kritiker?
- Vi har diskuterat det, och visst är det en tänkbar möjlighet, upplyser han. Framöver kommer vi att ta kontakt med det norska Kritikerlaget och förhoppningsvis få ta del av deras erfarenheter. Delar av den norska organisationen har funnits ända sedan 1927 (men i sin nuvarande form har den existerat sedan 1998). Behovet av att idag organisera den svenska kritikerkåren är stort. Dels som en rent facklig verksamhet, dels som ett sätt att försöka stå de förytligande tendenserna emot.

Henrik C. Enbohm

För mer information, kontakta enander@kajen.com