Det startade med BUS

Först gick jag på julfesten, inbjuden som debutant. Kalle Güettler och Sven Wernström spelade gitarr. Vi sjöng allsånger och bytte julklappar. Jag satt och fnissade med Ulf Sindt, Liina Talvik och Thomas Halling. Fick en puss av Lennart Hellsing.

Hjärtligt mottagande
Sen blev jag äntligen medlem och knallade iväg till olika möten i Författarnas Hus.
Ordföranden i Bus, Kalle Güettler, gav mig alltid ett hjärtligt mottagande. Jag minns att jag lite blygt pratade med Annika Holm, Christina Björk, Gunilla Lundgren, Annika Thor, Monica Zak.
Sen gick det rasande snabbt.
Jag blev uppringd av Lena Kallenberg, tror jag. Kunde jag tänka mig att bli styrelseledamot? Visst.

En kupp
Första styrelsemötet kuppade de andra ledamöterna mig och Kristin Dahl, som också var ny, att överta ledningen. Hon som ordförande, jag som sekreterare. Kalle hade just hoppat av ordförandeskapet, ingen av de "gamla" hade tid eller lust.
Vi kunde sagt nej. Men Kristin sa ja, hon hade tidigare erfarenhet av ordförandeskap, jag kände tillit till henne och lockades av utmaningen.
När Bus storstilat firade 50 år hölls det många tal om barnboksförfattarnas kamp i det förgångna. Astrid Lindgren satt vid ett bord nära mig.

Oklar verksamhet
I två år samarbetade Kristin och jag. Under denna tid var sektionens verksamhet rätt oklar för oss. Tandlös, tyckte vi ofta. Vad var det vi skulle besluta över egentligen? Vilken slag styrelse var vi?
Kommunikationen med "stora styrelsen" var obefintlig. Kansliet en plats där man riskerade bassning för att man missat ett val, en rapport, ett protokoll.
Vi lade våra ambitioner på medlemsmötena och Slangbellan. Tillsammans med klubbmästaren, Inger Rydén, ordnade vi fester och träffar, många medlemmar kom.
Ett par gånger ägnade jag mig åt Barnboksdagarna i Kulturhuset tillsammans med Lillemor Torstensson på Författarcentrum Öst.
Så introducerades plötsligt en nyhet som rörde upp gamla invanda mönster.

Som att träffa kungen
Bunny Ragnerstam bjöd in sektionsordförandena till presidiemöten. Kristin och jag gick dit. Det kändes lite som att träffa kungen. Saken var den att ingen av oss, åtminstone inte jag, hade pratat med ordföranden i vårt förbund tidigare, så långt ifrån varandra befann vi oss.
Det var en bra sak Bunny gjorde, för med den ordningen etablerades en direktlinje mellan förbundsstyrelsen och sektionsstyrelserna som sedan dess utvecklats. Numera upplever jag att samtalen är öppna och givande.

Förbundsstyrelsen
Min tid i Bus styrelse var givande, men efter två år räckte det.
Samma dag som jag skulle avgå blev jag omkullpratad av Susin Lindblom. Kunde jag ställa upp som ledamot i förbundsstyrelsen? Det fattades en representant för Bus.
Utmaningar är svåra att avstå.
Nu har jag suttit i förbundsstyrelsen i sju år. Först med Boel Unnerstad som ordförande, sen med Mats Söderlund. De senaste åren som 1:a vice ordförande.
Mycket har förändrats. Kansliet är en trivsam arbetsplats. Författarnas Hus en del av min vardag. Mitt hjärta slår för sektionerna, men jag har ingen tid att gå på möten och fester.
Stämmorna är jag trogen. Sen jag blev medlem har jag varit på samtliga. Av plikt och ren nyfikenhet. Ibland blir jag galen när någon ställer sig där framme och pratar strunt. Ibland blir jag glad när någon som jag inte trodde skulle utmärka sig, säger något bra.

Fått massor tillbaka
Jag är glad att jag blev uppringd av Lena Kallenberg den där gången för nio år sen, att jag fick och tog chansen. Jag har lärt mig enormt mycket om upphovsrätt, om författarbranschen, om organisationer, om hur styrelser fungerar, vikten av kommunikation och ett tydligt ledarskap, värdet av ett varmt välkomnande. Tid och energi har jag investerat och fått massor tillbaka: goda vänner, goda samtal och inte minst en författaridentitet.

Eva Susso
5/12 2008