Månadens medlem 2008

I sektionen för fackförfattare finns det 825 medlemmar. Här framträder några av dem med en personlig text.

December:
Anne Marie Appelgren

Foto: Sue Russell

Hej Månadens medlem, vem är du?

En mångsysslare som fuskat inom många områden, bland annat journalistik i olika former, samt diverse praktiska sysslor, och som under senare år förkovrat mig i shamansk healing och hypnos, delvis för att komma förbi känslomässiga och kreativa blockeringar samt motverka den fruktade skrivkrampen. Det skrivna ordet är, tror jag, det mångsidigaste och mest förfinade redskap vi fått för att kunna fånga och vidarebefordra våra innersta tankar och processer, andra konstformer som musik, bildkonst eller teater inte att förglömma.

Jag är född i södra Finland, med tysk, dansk, schweizisk bakgrund med mera och har bott på ett trettiotal ställen men finns just nu i Nynäshamn.

Vilken typ av böcker skriver du?

Mitt skrivande har hittills i stort sett varit intimt förknippat med begäret och behovet att begripa både mig själv och andra. Har inget emot att klassificeras som sökare och försöker underminera både egna och andras förutfattade meningar och fördomar. Har skrivit en "journalistisk" bok om astrologi, alltså ingen renodlad astrologibok, samt ett par romaner, plus översättningar och artiklar.

Vad skriver du på just nu?

Tre olika projekt med sina skilda motigheter och glädjeämnen. Den skönlitterära berättelsen, som jag arbetat med längst, kretsar kring en kvinnas barndom och uppväxt i Sverige med föräldrar som bär på obearbetade trauman från en barndom som präglats av krig och död, om känslomässig isolering versus självklar gemenskap. Vägen från bitterhet till försoning, det är trots allt möjligt att bryta sig ur den förlamande triangel som formas av rollerna Offer/Förövare/Räddare och som så många av oss fångats i, både på det personliga privata planet och länder och folkslag emellan. Historien ändrar sig, skiftar form och färg, det är som en alkemisk process, påfrestande men mycket lärorik. Ska den någonsin bli helt färdig?

Det mest fackboksmässiga projektet är väl berättelsen om min mormor och hennes barndom, samt flera generationer av kvinnor, med utgångspunkt från en omfattande brevsamling och fotografier som jag ärvt. Just nu undrar jag vilken form som vore den lämpligaste, att skriva en släktroman och därmed även involvera min mor och mig själv, eller att låta historien begränsas av just dessa brev, som sträcker sig från cirka 1900 till 1950 och därmed bevara ett mera "fackmässigt" avstånd. Kanske blir det både och.

Det tredje är en berättelse på engelska - av någon anledning flyter det språket ofta lättare för mig, men det har ändå tagit lång tid, av andra skäl.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Ofta sitter jag bland brevhögarna eller mina anteckningsböcker och försöker hitta ett riktigt bra system. Jag har en tendens att jumpa isflak mellan mina olika projekt som dessutom ibland flyter ihop, och behöver förbättra både disciplin och fokusering. Det är ju tyvärr svårt att upprätthålla en stadig och obändig tro på sig själv och sina idéer utan yttre respons. Jag arbetar också som översättare från spanska och engelska och har nyligen översatt en mexikansk kokbok. Jag försöker att läsa mycket för att låta mig inspireras.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Elfriede Jelinek och Marguerite Duras för att de vågar vara i gränslandet samt belysa det som döljer sig på djupet. För att varje mening de skriver är laddad med pregnans och briljans. Doris Lessing för att hon är skarp och produktiv. Alla och envar som förmått omvandla sina känslomässiga sår till styrkekällor och dela med sig av vad de funnit.

Varför skriver du just sakprosa?

Jag hoppas få chansen att skriva mera sakprosa så småningom, men jag tror att det personliga tilltalet och språkbehandlingen är avgörande oavsett vad man skriver. Gränser mellan genrer är till för att överskridas, och detta genererar nya idéer, nya former. Litteraturen befinner sig ju lyckligtvis i ständig förvandling.

Moa Martinson menade att man kan vara ärligare i en roman än i en biografi men hon kunde nog inte föreställa sig att man skulle komma att lämna ut sina huvudpersoners verkliga namn som sker i dag. Gränserna för vad som är tillåtet att påstå om nu levande medmänniskor tycks fortsatt tänjbara, på gott och ont. Samvetsfrågan blir "är du lika ärlig och utlämnande beträffande dig själv som när du skriver om andra?" Vi vill komma nära och förstå, med empati, men ibland tenderar vi att ställa oss bredvid och peka finger. Offentligheten är förrädisk. Ordet sakprosa låter som trygg och fast mark i motsats till bekännelsernas gungfly.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

»Women who run with the wolves« av Clarissa Pinkola Estes. En psykologisk och mytologisk skatt och inspirationskälla som suddar ut gränserna mellan sakprosa och saga. Den innehåller allt som en kvinna behöver veta för att klara sig här i världen och allt en man kan önska sig veta om kvinnan!

November:
Åsa Wettre

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag har alltid sytt, vävt och och tryckt på tyg. Under 60-talet utbildade jag mig till textilkonstnär - och sedan fann jag mig skriva böcker om sådant jag tycker om och är intresserad av. Min senaste bok, skriven tillsammans med min man Håkan, museiintendent, heter »Det blå« (Heidruns förlag). Den handlar om färgen blå - som ett tillstånd och en känsla. Den behandlar det blå i konsten och vardagslivet, om japanskt blåtryck och den magiska lapis lazuli-stenen, det gudomliga blå.

Kan man verkligen skriva en hel bok om en enda färg?

Jodå, visst kan man det! Men det krävs nog en hel del galenskap och besatthet... Överhuvudtaget tillhör jag nog dem som intresserar sig passionerat för olika saker!

Många textilintresserade världen över känner dig som en auktoritet på lapptäcken. Hur kom det sig att du började ägna dig åt lappteknik?

Jo, på 70-talet blev jag intresserad av gamla svenska lapptäcken. Jag tyckte att det var så märkligt att de inte ansågs fina! När jag höll kurser i lappteknik, passade jag på att fråga människor om de hade några lapptäcken hemma. De svarade att de inte hade det, men efter ett tag kröp det ibland fram att de visst hade det. Och när jag fick täckena visade för mig var de världens vackraste! De är så solkiga, kunde folk urskuldande säga. Men det var underbara textilier - impregnerade med liv!

Jag började samla in lapptäcken och det resulterade i en utställning 1989 i Göteborg. Vid varje täcke satte jag en bild på kvinnan som hade sytt det och hennes livshistoria. Det kom oerhört många besökare och utställningen turnerar fortfarande. Senast den visades var på Tokyo International Great Quilt Festival i januari i år. Jag slutade räkna besökare när de hade passerat en halv miljon människor!

Det resulterade så småningom i din första bok, inte sant?

Just det, »Gamla svenska lapptäcken« (Tiden). Efter det sa förlaget att "Åsa, du får skriva vad du vill och vi ger ut det!" Då skrev jag »Änglaboken« (Prisma), en bok om alla sorters änglar - änglar i konsthistorien och i vår tid. Lövsågade änglar och gipsgjutna änglar, bokmärkesänglar, hemslöjdsänglar och snöänglar. Boken kom ut 1996 och följdes av en Änglautställning som har turnerat runt i Sverige och Danmark.

Boken är totalslut och varje vecka ringer och skriver folk till mig för att försöka få tag i den NU kanske, kanske den skall tryckas om av ett litet förlag och bli 10% mindre i formatet. Jag hoppas så på det. Jag vet att den skulle säljas - varför vill inte förlagen tjäna pengar? Varför ska böcker vara färskvaror? Denna bok liksom mina andra har jag försökt göra tidlösa - så varför inte trycka om när dom är så efterfrågade?

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Det finns inga vanliga arbetsdagar!!! Det kan ringa museer och fråga om de kan få någon av mina utställningar. Andra utställningar kan komma hem någon annanstans ifrån - och då är det fullt upp med det. Det står aldrig stilla!

Tyvärr är jag en sådan där person som går upp i det jag håller på med. När jag hade skrivit klart min första bok och skulle påbörja min andra, började min yngsta dotter att gråta - hon förstod att det skulle bli mycket jobb för mig och därmed lite tid för henne med mig.

Varför skriver du just sakprosa?

Jag skulle gärna kunna tänka mig skriva en roman - om den fick komma ut om tvåhundra år!

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Oh ja! Flera! Men mest av allt finlandssvenska Marianne Alopaeus »Mörkrets kärna« - det är den bästa roman jag har. Den känner jag igen bitvis igen mig i mycket starkt. Det är en gammal bok och jag har skaffat mig alla upplagor!

Oktober:
Claes Grundsten

Foto: Claes Grundsten

Hej Månadens medlem, vem är du?

Jag är friluftsmänniska sedan barnsben. Det är en av drivkrafterna för mig som författare och/eller fotograf med inriktning på natur. Ibland är jag bara det ena, ibland bara det andra, och oftast både och. Att både skriva och fotografera har sina fördelar, men är också splittrande. Kameran har jag använt sedan tidiga tonår och fotografin gör mig lycklig, men skrivandet ger en större intellektuell tillfredsställelse. Jag föddes 1949 i Stockholm och har bott i stadens närhet under hela mitt liv, trots att jag älskar svenska fjällen och har tillbringat flera år i tält i världens vildmarker. Sedan drygt 10 år bor jag på Ingarö. Två vuxna barn är utflugna. Under åren har jag producerat 24 böcker varav sju getts ut på engelska och några även på andra språk. Sedan 1993 är jag frilans - innan dess arbetade jag på Stockholms Universitets Naturgeografiska institution (på 1970-talet) och med nationalparker på naturvårdsverket (1980-talet), men jag trivdes aldrig riktigt bra i rollerna som forskare eller ämbetsman, även om jag tyckte om arbetsuppgifterna.

Vilken typ av böcker skriver du?

Naturskildringar, fotoverk, reseberättelser och guideböcker. Min första bok hette »Sveriges Nationalparker« 1983, den senaste är »Vandra Kungsleden« som kom ut våren 2008. Ett framtidsprojekt som jag bearbetar för närvarande är att skriva en personligt hållen essäbok utan bilder. Från att tidigare mest ha varit intresserad av naturen som sådan är jag numera lika intresserad av människans förhållande till naturen, inte minst ställt mot miljöproblemen. Jag ser en märklig utveckling som pågår, där å ena sidan allt fler blir miljömedvetna, samtidigt som en majoritet har allt mindre egen kontakt med orörd natur.

Vad skriver du på just nu?

Jag arbetar med ett stort praktverk om Sveriges Nationalparker som firar hundraårsjubileum nästa år. Den skall sonika ut då. Här tar bilderna mer plats än texten.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag reser mycket. En vanlig dag när jag är hemma kan se ut så här. Går upp ungefär kl 07. Joggar eller tar ett pass morgonjympa 40 min varannan dag. Duschar och avslutar med kallvatten för att vakna. Sedan intensivt datorjobb till lunch kl 12. Ut med hunden och bort till postlådorna 45 min och därefter nytt datapass och läsning. Middag och fortsatt arbete med avbrott för TV:s nyheter. Till sängs ca 22.30.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Stora natur- och reseskildrare inspirerar mig mycket, liksom skönlitterära författare som har ett starkt språk. Av namn kan jag nämna Peter Matthiessen, Barry Lopez, Paul Theroux, Edward Abbey och Bruce Chatwin som förebilder. Skönlitterärt njuter jag exempelvis av Coetzee och Proust. Erlend Loe är alltid lika rolig att läsa. Är också en stor beundrare av Tolkiens epos om ringen. En svensk naturskildrare som jag uppskattar är Fredrik Sjöberg, även om jag inte delar hans åsikter om naturvården.

Varför skriver du just sakprosa?

Framför allt för att informera om viktiga ting som jag ser det. Jag tycker också att man kan åstadkomma ett konstnärligt mervärde om man lyckas skriva en saklig text som är njutningsfull att läsa.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Den har nog blivit bättre även om rangordningen mellan fakta och fiktion fortfarande skiner igenom i många sammanhang. Fortfarande recenseras alldeles för lite av all utmärkt facklitteratur som ges ut.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

»Arktiska drömmar« av Barry Lopez är en essäsamling i högsta klass om natur och människor i arktis. »Snöleoparden« av Peter Matthiessen är en bok som jag gärna återvänder till för den gripande skildringen av Himalaya.

September:
Per J Andersson

Foto: Pernilla Wiechel

Vilken typ av böcker skriver du?

Man kan säga att jag skriver en blandning av personliga reportage, essäer och fakta. Jag utgår nästan alltid från egna upplevelser som jag därefter bygger på med läsande av allt från vetenskapliga rapporter till romaner. Min ambition är att blanda det självupplevda med det tänkta, det konkreta med det abstrakta. Som medarbetare i tidningen Vagabond har det också blivit flera guideböcker genom åren. Även där försöker jag vara personlig och blanda instrumentella tips med berättelser från resor. Mina senaste reportageböcker heter »Moderna Indien«, Alfabeta 2006 (med bilder av Mikael Lindström), och »Indien - elefanten som började dansa«, Bilda 2007 (med bilder av Håkan Elofsson).

Vad skriver du på just nu?

Jag har börjat skriva på något som jag tror ska bli en bok, om något förlag nappar på projektet. Det handlar om en god vän som för 30 år sedan flyttade från djungeln i östra Indien till granskogen i västra Sverige. Det handlar om ödet och kärleken, men också om situationen för Indiens daliter (de som förut kallades de oberörbara). Jag håller också på med en uppdatering av guideboken »Greklands öar och Aten« (Vagabond) tillsammans med två andra skribenter.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Efter att ha lämnat barn i skolan vid åttatiden går jag till min frilanslokal i Gamla stan i Stockholm, gör en kopp starkt kaffe, läser indiska tidningar och BBC på nätet, uppdaterar min blogg (per-j-andersson.blogspot.com), svarar på mejl och börjar därefter skriva på mitt aktuella projekt, vad det nu är. Jag lever inte på att skriva böcker, utan skriver nyhetsartiklar, intervjuer, reportage, kommentarer och recensioner för dels Vagabond, dels flera andra tidningar och för Sveriges Radio. Jag föreläser också en hel del och håller kurser och seminarier om Indien och resereportaget. Ofta gör jag ett uppehåll för att gå och simma eller gymma en timme eller så. Vid fyratiden bryter jag upp och går för att hämta barn på skolan. Andra arbetsdagar är jag någon helt annanstans, oftast i Indien - de arbetsdagarna består av intervjuer och promenader och skrivande på hotellrum och internetkaféer.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

När jag var yngre var jag väldigt inspirerad av så olika skribenter som Jan Guillou (hans journalistiska reportage från 70- och 80-talen), Tomas Löfström, Salman Rushdie och Lawrence Durrell för deras blandning av språkglädje och iakttagelseförmåga. På sistone har jag blivit förtjust i och inspirerad av resande författare/reportrar som William Dalrymple, Henri Michaux, Ryszard Kapuscinski, Paul Theroux och Jenny Diski. Jag kan också hämta inspiration från allt från Arundhati Roy (för hennes mustiga språk i romanen »De små tingens gud«), Anna-Karin Palm (för hennes förmåga att levandegöra existensiella frågor) till Martha Nussbaum (för hennes talang att skriva enkelt om invecklade saker).

Varför skriver du just sakprosa?

För att jag kommer från den journalistiska världen, för att det ligger mig närmast. Hela tiden flirtar jag med det litterära, känner att jag skulle vilja tippa över mer åt det hållet. Att helt släppa det journalistiska känns dock lite läskigt, även om det skulle vara kul att någon gång pröva på det.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Den har stärkts de senaste fem åren. I min genre - reportage om världen utanför Europa - känns det som om det var lågkonjunktur för reportaget i bokform efter Sven Lindqvist, Jan Myrdal med flera. Men de senaste åren har genren upplevt en pånyttfödelse med böcker av yngre författare som Peter Fröberg Idling, Magnus Linton, Pernilla Ahlsén, Jesper Huor, Nina Solomin, Ola Wong och nu senast Jennie Dielemans.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

O ja, många. Tänk att få ha skrivit »Midnattsbarnen« (Salman Rushdie). Eller varför inte »Maximum City« (Suketu Mehta) och »The City of Djinns« (William Dalrymple).

Augusti:
Marta Cullberg Weston

Foto: Lena Ericsson Freeman

Hej Månadens medlem, vem är du?

Jag är psykolog, psykoterapeut och författare. Ordningen anger litet om vilken vikt som de här aktiviteterna har fått i mitt liv. Jag började skriva böcker på allvar vid femtio, efter en skilsmässa. Jag hade flyttat till USA och höll på att skaffa mig min terapilicens, så jag var inte bunden av klienter hela dagarna. När jag väl började skriva böcker fann jag att det var klart beroendeframkallande. Det var så härligt att få fördjupa sig i ett ämne och få sätta tankarna på pränt. På den vägen är det. Det har blivit sju publicerade böcker på tio år.

Vilken typ av böcker skriver du?

Jag är upptagen av att förstå människans inre värld och hur man kan hantera psykologiska problem som sätter krokben för människor i deras liv. I mitt skrivande utforskar jag därför människans villkor och gräver där jag står i mitt liv och i min professionella verksamhet. Att skriva en bok är ett fantastiskt sätt att bearbeta en problematik. Jag får inspiration av mötet med mina klienter och de tankar och idéer som väcks i mitt terapeutiska arbete. Jag skriver om psykologi, men jag använder inte psykologiskt fikonspråk. För mig är det angeläget att det som handlar om människan ska kunna läsas av vanliga människor.

Vad skriver du på just nu?

Jag har en paus i skrivandet eftersom min bok om skam (»Från skam till självrespekt«) just har kommit ut (mars 08). Samtidigt kommer min tidigare bok om självkänsla och självbilder, »Självkänsla på djupet«, ut som ljudbok. Att få läsa in en egen bok på skiva var faktiskt jätteroligt. Dessutom kommer en av mina tidigare böcker (»En dörr till ditt inre«) nu ut i nyutgåva på Marelds förlag och det har varit en del pyssel med att få den klar. Men jag har börjat skriva ned några spännande terapiprocesser. Jag hoppas kunna väva in dem i en ny bok med arbetsnamnet »Vardagstrauman — Reparativt arbete med det inre barnet«.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Min vanliga arbetsdag består av terapitimmar från morron till kväll. Med detta intensiva arbetsschema hinner jag inte skriva, men jag samlar tankar och intryck för senare bruk. Jag skriver på sommaren, på jullov och på lediga skrivveckor. Skrivandet är för mig en lustfylld parallellsyssla till min terapeutiska verksamhet - en avkoppling och en fördjupning.

Den initiala konceptualiseringsperioden är för mig en oerhört lustfylld period där jag kommer hem med kassar från biblioteken och fördjupar mig i mitt ämne. När jag börjar skriva stänger jag in mig i en bubbla där jag inte svarar på mail eller träffar vänner utan dyker in i mitt material. Jag vaknar tidigt och efter morronkaffet är det dags för ett pass framför datorn. Framåt lunch är jag tömd på skrivarkraft. Eftermiddagen går ofta åt till att gå på bibliotek och/eller läsa litteratur som är viktig för att vidareutveckla mina tankar. Nästa morron är det dags att sätta litet av dessa tankar på pränt.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Irving Yalom är en inspirationskälla. Han är en terapeut och författare som har en förmåga att skiva om den terapeutiska processen på ett sätt så att den är läsbar och intressant för vanliga läsare utan att förenkla de komplicerade processer som det handlar om. Dessutom har han en grundläggande respekt för sina klienter och för mötets speciella betydelse.

Varför skriver du just sakprosa?

Eftersom mitt skrivande är en utväxt från mitt vardagliga arbete som psykoterapeut är det naturligt. Detta att skriva om ett ämne ger mig chansen att få syn på nya dimensioner och sätta ord på samband som jag annars aldrig skulle sätta ord på. Dessutom skulle jag inte kunna skriva romaner och är inte särskilt lockad av det heller.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige i dag?

På många sätt är det kanske enklare att få en fackbok utgiven, men det är tråkigt att man aldrig kan räkna med att böckerna recenseras i dagspressen. Recensenterna verkar leva i en snäv litterär värld.

Finns det någon bok som du gärna hade velat vara författare till?

Irving Yaloms »Why Nietzsche wept« - en underbar roman om två giganter, psykiatern och psykoterapeuten Josef Breuer och filosofen Friedrich Nietzsche i ett underfundigt existentiellt utformat möte. Det är en fiktiv historia men med en djup kunskap om bådas livsvillkor och tankevärld. En sakbok i romanformens gestalt helt enkelt.

Juli:
Nicholas Jacquemot

Foto: Anna-Lena Ahlström

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag är en glad 34-åring som är uppväxt i Skåne, med fransk pappa och svensk mamma. Flyttade till Stockholm som tjugoåring. Sedan åtta år tillbaka jobbar jag som kommunikationsrådgivare på en PR-byrå. Innan dess arbetade jag som behandlare på en anorexiklinik. Jag har även provat på jobb som hotellstädare, museiguide, publikvärd på teater och kulturskribent.

Lika brokig är min utbildningsbakgrund. Jag har en fil mag med etnologi som huvudämne, men har förutom det pluggat en massa olika saker: sexologi, marinarkeologi, etik och journalistik. Just nu pluggar jag en psykologikurs på distans. Det är väldigt intressant!

Vilken typ av böcker skriver du?

Jag har alltid varit intresserad av hur människor fungerar. Varför vi gör som vi gör, hur vi formar våra vardagsliv och hur vi skapar nära relationer. Min första bok handlade om kontaktskapande på Internet, min andra om otrohet. Efter det har jag skrivit om social kompetens i »Handbok i konsten att vara social«, och om vardagsprat och kommunikation i »Fixa snacket!«. Jag skriver även faktaböcker för barn i mellanstadieåldern. Även då om känslor och relationer, som »Kärlek - så funkar det!« och »Rädsla - så funkar det!«

Vad skriver du på just nu?

Jag håller på med min nionde bok. Den handlar om optimism, hopp och glädje. I den utgår jag från en ny forskningsgren inom psykologin som kallas för "positiv psykologi". Otroligt spännande! I sommar ska jag åka på en konferens vid Adriatiska havet där en mängd forskare inom området träffas. Där hoppas jag kunna intervjua experter och ta del av nya studieresultat. Boken kommer ut i mars 2009, så jag har en ganska tajt deadline...

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Eftersom jag arbetar nio till fem på mitt "vanliga" jobb så brukar jag skriva på kvällar, helger och på semestern. Men när jag har huvudet fullt med idéer så skriver jag faktiskt på luncherna - och när jag sitter i taxin på väg till möten. Och så skriver jag "i huvudet" när jag är ute och promenerar.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Dels tycker jag om att läsa kvinnliga romanförfattare som Birgitta Stenberg, Kerstin Thorvall och Françoise Sagan. De får mig att tänka bortom det "vanliga" och "normala" när det gäller känslor och beteenden, vilket är inspirerande. När det gäller sakprosa gillar jag att läsa Stefan Einhorn och Åsa Nilsonne, för att de skriver enkelt och engagerande.

Varför skriver du just sakprosa?

För att jag älskar det! Och för att genren erbjuder så många möjligheter. Man kan skriva dramatiskt, allvarligt, humoristiskt, fördjupa läsarens kunskaper och dessutom utmana sitt eget intellekt. Jag försöker göra allt på en gång!

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag tror att den kommer att bli starkare. Framför allt för att de böcker som skrivs idag är mer lättillgängliga. Och bättre! Länge var böcker som skrevs inom t ex psykologi och historia akademiska, svårlästa, ja faktiskt rätt tråkiga. Det var som om man skrev för en liten specialintresserad grupp. De senaste åren har det hänt mycket inom genren och det verkar som att allt fler läsare upptäcker sakprosan. Det känns kul tycker jag.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Ja, Per-Anders Fogelströms »Sommaren med Monika«. Den är fantastisk!

Juni:
Katarina Bjärvall

Foto: Roger Blombäck

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Katarina Bjärvall, frilansjournalist. Och författare - antar jag, det är något med den yrkesrollen som gör att jag tvekar att stiga in i den. Dessutom sambo, mamma till två barn och ett bonusbarn, förortsbo, brödbagare. Bland annat.

Vilken typ av böcker skriver du?

Jag har skrivit två fackböcker: »En gravad hund« (2001) som handlar om hur det fungerar att tala bruten svenska och jobba i Sverige (oftast bra) och »Vill ha mer« (2005) som handlar om varför barnfamiljer så ofta väljer en konsumtionsnivå som gör att de måste stressa sig olyckliga. Till formen har böckerna mycket gemensamt. Förutom intervjuer och min egen analys innehåller de många dokumentära kapitel där jag försöker vara med som flugan på väggen och se vad som händer under en arbetsdag, på ett barnkalas eller under en shoppingrunda. Inte bara smycka en intervju med några intryck utan verkligen låta personerna i boken vara i fred och så långt det är möjligt agera oberoende av mig. Och så har jag just skrivit klart min första roman, »Under tiden«, som kommer ut i juni. Vad handlar den om, frågar folk. Jag försöker treva mig fram mellan olika svar: Den handlar om en bilolycka. Den handlar om fem eller sex personer i Stockholm idag och om hur deras liv mer eller mindre mot deras vilja flätas samman. Den handlar om människors oförmåga, och förmåga, att relatera till varandra. Nåt sånt - jag får träna mer på beskrivningen J. Förutom de här tre böckerna har jag skrivit ett par uppdragsböcker - en underskattad genre. Den senaste är »De livsviktiga« (2007) som gavs ut av Lärarförbundet.

Vad skriver du på just nu?

Just nu skriver jag artiklar i väntan - bävan - på att »Under tiden« kommer ut. Men jag har en bokidé som jag vill börja arbeta med efter sommaren. Det är sakprosa enligt ungefär samma modell som »En gravad hund« och »Vill ha mer«. Ämnet är kontroversiellt och säger mycket om Sverige idag.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Väckt av femåringen vid sju. Morgonrådd med ungarna, iväg till dagis och sen, på vägen hem, går jag till jobbet. Tittar inte åt smulorna på frukostbordet, går rakt in i arbetsrummet och skriver. Jobbar fokuserat fram till lunchekot halv ett, då blir det smarriga rester vid radion. Jobbar ett par tre timmar till, fram till dagishämtningen. Om det är en innedag vill säga - det finns utedagar också. Intervju- och reportagedagar när jag åker iväg, med cykel eller tåg eller bil, och pratar med folk. Efter att ha jobbat så länge med romanen njuter jag den här våren ovanligt mycket av utedagarna.

Vad är utmärkande för din arbetsmetod?

Det undrar jag också! Jag har massor av kollegor som är frilansjournalister men känner nästan inte någon författare. Så vad är typiskt för mitt sätt att jobba, hur gör andra och vad gör jag som andra inte gör? Det skulle jag vilja veta. Jag har med alla mina böcker, oavsett typ, börjat med att skriva ett synopsis som sedan fungerar lite som en chef. När jag känner mig bortkommen eller trött tittar jag i synopsis och ser vad det är jag ska göra. Sedan försöker jag att skriva oavsett humör och att göra så mycket research som möjligt. Även för »Under tiden« har jag intervjuat en massa folk, både om fakta och om känslomässiga upplevelser.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Den skrivande människa som inspirerar mig mest är ingen författare utan Bruce Springsteen. Musiken förstås men också texterna, samhällsengagerade berättelser med en riktig intrig. Även om jag läser mycket sakprosa så är det skönlitterära författare som inspirerar mig mest, just nu Ian McEwan och Kerstin Ekman. Båda förenar riktiga intriger med ett laddat språk.

Varför skriver du just sakprosa?

Det har aldrig varit fråga om att jag skulle göra något annat än att skriva. Jag började ge ut min första tidning, Sollentuna Veckoblad, när jag var åtta år, tillsammans med några kompisar. När jag var tolv skrev jag min första roman, »Mord mr Momes«, som blåkopierades och såldes för att finansiera en klassresa till Tierp. Jag fick ett extrajobb på ett stort bokförlag när jag var 20 år och det var lite som en smäll i skallen. Kanske var jag för ung och känslig, men när jag såg den föraktfulla synen på spontaninkomna manus så gav jag upp tanken på att skriva böcker och började på Journalisthögskolan istället. I arbetet som journalist på en nyhetsbyrå längtade jag hela tiden efter fördjupning, förlängning och ett mer litterärt språk, men jag jobbade ändå med att skriva artiklar i tio år innan jag vågade mig på att skriva en bok. Numera känner jag att jag nog kommer att saxa mellan sakprosa och skönlitteratur eller kanske göra något helt annat. Jag vill lära mig rida men det är kanske inget jobb?

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Den verkar väl ganska god? Journalistik i bokform har i alla fall fått ett enormt uppsving de senaste åren.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

»Rosario är död« av Majgull Axelsson. Sakprosa i en skönlitterär form, det många av oss säkert strävar efter men få lyckas med.

Maj:
Osman Aytar

Foto: Murad Ciwan

Hej månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Född 1960 i Kurdistan. Kom till Sverige år 1983 som politisk flykting. Fil. dr i sociologi. Disputerade med avhandlingen »Mångfaldens organisering: Om integration, organisationer och interetniska relationer i Sverige« den 2 februari 2007 på Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet. Har undervisat i ämnena såsom samhällsvetenskaplig metod, organisation och arbetsledning; text- och diskursanalys; etnicitet, mångfald och integration; utvärderings- och utredningsmetodik på Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet, på Institutionen för samhälls- och beteendevetenskap/Akademin för hälsa, värd och välfärd vid Mälardalens högskola och på Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. Arbetat med frilansjournalistik och författarskap före studier i sociologi vid Stockholms universitet. Förutom fem böcker på svenska, kurdiska och turkiska har jag skrivit tiotal artiklar om sociala, politiska och ekonomiska frågor i tidskrifter på kurdiska och turkiska. Medlem i Sveriges Författarförbund sedan 1994 och i Sveriges Sociologförbund sedan 2000.

Vilken typ av böcker skriver du?

Jag skriver böcker och artiklar vilka kategoriseras som facklitteratur. Min forskning handlar om mångfald, integration, organisationer, etniska och interetniska relationer i månfaldens Sverige. Före forskningen vid Stockholms universitet undersökte jag om sociala, kulturella och miljömässiga konsekvenser av dammar och elkraft byggda av Turkiet i Kurdistan sedan 1970-talet, om två halvmilitära statliga organisationer i Ottomanska riket (speciellt mot armenier) respektive i dagens Turkiet (speciellt mot kurder) och om det kurdiska självstyret i Irakiska Kurdistan sedan 1992 förutom en del andra artiklar om sociala, politiska och ekonomiska frågor.

Vad skriver du på just nu?

I mån av tid utöver undervisning på Mälardalens högskola och Stockholms universitet arbetar jag nu mest med frågor som handlar om frivilligorganiseringen bland statslösa diasporagrupper i Sverige. Det som kan vara speciellt intressant med statslösa grupper är om statslösheten bäddar för statsliknande aktiviteter inom frivilligorganisationerna vid sidan om de aktiviteter som brukar kopplas till civilsamhällets sammanslutningar. Frivilligorganiseringen bland statslösa diasporagrupper är en del av transstatliga och transnationella nätverk där diasporiska tillhörigheter och kontakter utgör viktiga dimensioner under dagens globala processer.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Sedan disputationen i förra året undervisar jag mest och därför innebär en vanlig dag för mig i princip antingen direkt undervisning eller förberedelse för undervisning. Det blir ont om tid för forskning under dessa förutsättningar trots att det finns en del intressanta frågor som jag försöker arbeta med. Vi får se om det blir mer tid åt forskning i fortsättningen.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Inom vetenskapen inspirerar mest de forskare som arbetar med frågor som handlar om bejakande av mångfald under gemensamma villkor (exempelvis Seyla Benhabib, Anne Phillips och Iris Marion Young), demokratisk och fri kommunikation (exempelvis Martin Buber), samt individers handlingar i och genom organisationer (exempelvis Göran Ahrne och John Forester). När det gäller skönlitteratur kan jag nämna Paulo Coelhos Alkemisten och Susanna Tamaros Gå dit hjärtat leder dig som inspirationskällor inte enbart i min privata vardag, utan även i de forskningssammanhang där det har varit viktigt att kunna leva med motvindar och hålla visionerna vid liv.

Varför skriver du just sakprosa?

Jag har inget riktigt bra svar på varför det har blivit så att jag skriver enbart sakprosa, men det som jag kan säga är att jag gillar mycket det jag gör nu och jag skulle inte välja något annat om jag kunde välja på nytt. Jag har alltid haft stort intresse för bearbetning av empiri som är mångsidig.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Ja, det finns en del sådana böcker som jag skulle gärna vilja vara medförfattare till. Men om jag skulle välja en av dem skulle den helst vara Paulo Coelhos Alkemisten med tanke på den intressanta berättelsen om oförutsägbarheten i sökandet efter det föreställda målet och förnyelsebarheten, friskheten och optimismen i det omedelbara handlandet.

April:
Staffan Skott

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Staffan Skott, född 1943 i Ludvika, släkten bönder och fattiga lantarbetare i Dalarne. Fem barn och hittills nio barnbarn. Slavist, fler betyg än jag behöver, inklusive ett i japanska! Femton egna böcker, fyrtio översätta böcker, Sveriges mest anlitade översättare av rysk dramatik - över femtio pjäser, säkert hundra uppsättningar. Gift med Maria Nikolajeva som också är medlem i SFF, professor i allmän litteraturvetenskap och internationell auktoritet och mycket flitigare än jag.

Vilken typ av böcker skriver du?

Mest historiska ämnen, de har blivit översatta till ryska, polska, finska, estniska, norska. Men min första bok var en cykelhandbok som kom i fyra upplagor, den sista på 400 sidor.

Vad skriver du på just nu?

En utökad version av »Sovjetunionen och det nya Ryssland« med vad som hänt i Ryssland och f d Sovjet efter Jeltsins avgång nyåret 1999-2000.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Uppstigning, läsning av två morgontidningar, mata katten, göra frukost åt oss två, läsa tidningar på nätet. Ett kåseri i veckan för DN där jag är deltidsanställd på 25%, det har varit 43% (jo). Om man har en översättning på gång sitter man så länge det går vid datorn, tills kroppen protesterar.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

I sakprosan är det för många för att säga någon. Skönlitterärt dito. Jag kan inte säga att Tjechov inspirerar mig. Men han är den störste - även novellerna!

Varför skriver du just sakprosa?

Det har blivit så. Jag har skrivit böcker som jag själv vill läsa. Jag har skrivit skönlitterärt men förlagen var ännu mer kritiska än jag själv. Fast det är en av de bästa outgivna romanerna...

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Stark, många goda författare. Peter Englund trodde man var en solitär, en sådan njutning att läsa, och sedan kommer det ändå andra som Lars-Olof Larsson, vars trilogi om Kalmarunionen och därefter är rättvist hyllade. I mitt eget fält vill jag nämna två utmärkta skribenter som tyvärr inte syns utanför de fackintresserades krets. Båda förtjänar all uppmärksamhet: Gudrun Persson, som skrivit två böcker om Sovjets sammanbrott och Gulag som är briljanta både i ämnets behandling och förmågan att hålla det så kort; och så den eviga Ebba Sävborg Romare, som hos Utrikespolitiska institutet författar skrifter om f d Sovjet fyllda av väl behandlade ämnen och klokskap.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Krig och fred. Men den har jag fått översätta.

Mars:
America Vera-Zavala

Foto: Daniel Json

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter America. Jag är född i Rumänien, med en chilensk pappa och peruansk mamma. I Sverige uppvuxen både i förort, Fisksätra och på landsbygd, Fritsla. Född 76. Bor i Stockholm, och har innan dess bott i Bryssel, Paris och Toronto.

Vilken typ av böcker skriver du?

Jag har hitills i mitt liv skrivit 3 böcker som alla är politisk facklitteratur: »Global rättvisa är möjlig« (Pocky 2001, nyutgåva med extra kapitel 2003), »Deltagande demokrati« (Agora 2003), samt »Ett annat Sverige är möjligt« (Pocky 2006). Förra året debuterade jag som dramatiker med pjäsen »Concha tu madre« (Riksdrama 2007.

Vad skriver du på just nu?

Just nu håller jag på och färdigställer en monolog, skriver på en annan större pjäs som har arbetsnamnet »En hederssak«. Dessutom håller jag på med en bok om deltagande demokrati i Sverige. Jag skrev en bok som heter »Deltagande demokrati« (Agora 2003) som var mest om exempel från andra delar av världen. Nu vill jag rota mig i mitt land.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag skriver för det mesta mellan 8-13. Hemma. Eftermiddagarna ägnar jag åt politisk aktivism, mail och möten.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Naomi Klein inspirerar mig, och Eduardo Galeano, och Tariq Ali och andra författare som har gjort politisk facklitteratur till en konst. På hemmaplan Göran Greider och Åsa Linderborg såklart.

Varför skriver du just sakprosa?

Jag tycker det finns en enorm kraft i sakprosa, mycket jag inte ens utforskat om att berätta berättelser, driva frågor och samtidigt använda språket. Vi borde ha många fler genrer inom genren för sakprosa är så brett.

Vilken fråga i den litterära världen tycker du är angelägen?

Jag skulle önska att vi gjorde vackra och kreativa aktioner för våra bibliotek. Biblioteken är såna viktiga platser och hotas av både kortsiktigt vinsttänkande och snävt tänkande. Biblioteken borde istället expandera, bli större, ta mer plats och många fler människor borde gå dit och använda dem.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

»Latinamerikas öppna ådror« av Eduardo Galeano.

Februari:
Dick Harrison

Foto: Elisabeth Ohlsson Wallin

Vilken typ av böcker skriver du?

Både facklitterära och skönlitterära böcker. Min huvudproduktion utgörs av facklitteratur (historia, särskilt medeltidshistoria) med varierande genrer - läromedel, populärhistoria, rent akademisk prosa, tidskriftsartiklar, med mera. Förra året utkom dock min första roman, »Ofärd«, som nu skall få en uppföljare.

Vad skriver du på just nu?

Flera saker. Framför allt håller jag på att slutföra volym 3 i min trilogi om slaveriets världshistoria. Den handlar om slaveriet på hela jordklotet under 1800-talet och 1900-talet, med fokus på 1800-talet. Boken kommer ut i sommar. Dessutom skriver jag på volym 2 och 3 i Norstedts stora satsning Sveriges Nya Historia, ett åttabandsverk för vilket jag är huvudredaktör. Därtill kommer nästa roman, en uppföljare till »Ofärd«, och en mängd programmanus till en TV-serie om svensk historia.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag går upp vid 6-tiden på morgonen och sitter framför datorn ungefär en timme senare. Därefter arbetar jag i några timmar. Vanligtvis måste jag göra ärenden ute på stan (Lund eller Stockholm; jag reser mycket mellan orterna) mitt på förmiddagen, men på eftermiddagen återupptar jag skrivandet. Lunch är en lyx som jag ytterst sällan hinner unna mig. Framåt kvällen äter jag middag - vid mycket oregelbundna tider. Sedan brukar jag koppla av med en dvd-film, om jag inte har stämt möte med någon kompis eller arbetskamrat för gemensam middag på restaurang. På helgerna arbetar jag dock ytterst lite. Jag är särbo och reserverar helgerna åt min fästmö Katarina (gymnasielärare i Nybro, på långt avstånd från mina arbetsplatser). Då skall arbetet helst inte inkräkta på privatlivet.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Jag inspireras framför allt av litteratur som är mycket annorlunda, som tvingar mig att ställa om hjärnan och tänka i helt andra banor än de vanliga. Hit hör Bibeln, tidigmedeltida helgonbiografier, H.P. Lovecrafts noveller, expressionistisk poesi, med mera. Därmed inte sagt att jag inte läser annat också (jag slukar det mesta, när jag väl hinner), men jag blir inte särskilt inspirerad av mainstreamlitteratur.

Varför skriver du just sakprosa?

Det bisarra huvudskälet är att min svensklärare på gymnasiet bestraffade elever som skrev skönlitterära uppsatser med lägre betyg än elever som skrev facklitterära uppsatser. Jag ville helst skriva skönlitteratur men anpassade mig, och på den vägen är det. Sedan blev jag historiker - är professor i Lund sedan 2003 - och fick det facklitterära skrivandet som yrke. Ju mer jag har hållit på, desto mer har jag dock börjat tänja på genrerna. Idag är det lika mycket skön- som facklitteratur, även om sakprosan märks mest utåt.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Den är inte särskilt stark. Sverige är en sakprosa-dvärg. Flera sakprosagenrer som är väletablerade i länder som Storbritannien, USA och Frankrike är nästan osynliga i Sverige. Vår utgivning av facklitteratur följer givna mallar. Jag gör vad jag kan för att tänja på formerna, men det är svårt. Ett av problemen är att flertalet experter (akademiker) väljer att inte popularisera sig utan föredrar att skriva på akademisk krångelprosa för kollegerna i korridorerna, inte för kunskapssamhället i stort.

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Javisst, massor av böcker. Jag hade gärna skrivit Harry Potter-böckerna, inte bara för inkomsternas skull utan också för att jag verkligen tycker om dem. Jag hade gärna skrivit Charles Dickens »Lysande utsikter«, som är en av mina absoluta favoriter.

Januari:
Vanna Beckman

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

När man snart är 70 har livshändelserna hunnit bli många: ung journalist på DN och radion, ett års äventyrsresa med bil i Asien långt före hippie-eran, två år som första svenska korrespondent i Mellanöstern, för radion. Hoppade av karriären på Rapport för att göra facket till en kamporganisation och världen till en bättre värld. Efter 12 år återupptog jag journalistiken, men nu som frilans för radio, TV och press, och 13 böcker. Den första boken var »Dagbok från en kris« 1967, och nästa handlade om psykiatrins historia på Säters sjukhus, där jag just utbildat mig till mentalskötare.

Vilken typ av böcker skriver du?

Idag uppfattar jag mig huvudsakligen som en populärvetenskaplig författare, en som förmedlar vetenskapliga kunskaper på ett lättillgängligt sätt. I några fall har det handlat om kunskaper som jag har dragit ihop själv och inte bara läst mig till, som ett par böcker om alkoholfrågan i afrikanska länder. Men på senare år allt mer om psykiatri, och speciellt vad som med en dum term brukar kallas neuropsykiatri, alltså om diagnoser som ADHD, autism, Asperger och Tourettes syndrom.

När jag började skriva om dem, i början av 1990-talet, fanns det ett sug efter kunskap bland föräldrar till barn vars svårigheter lett till sådana diagnoser, liksom bland personal och andra berörda. Det var ganska nya kunskaper då som de flesta inte kände till. Så jag producerade mycket artiklar, radio, TV och videofilmer, och snart också böcker; ibland i samarbete med specialister, ibland på egen kaluv. På det här området kan jag tycka att jag kanske har gjort något nyttigt - en ambition som jag har svårt att bli kvitt. Folkbildarnit brukar det kallas, och jag tycker det hänger ihop med nyfikenhet och berättarlust.

Det är bara ett halvår sen min senaste bok kom ut - »Strider under hjärnåldern: om ADHD, biologism, sociologism« - och den innebar min största ansträngning tror jag. Den har sålt rätt bra trots att den inte alls väckte uppseende så som jag hade väntat. Den utgår från den så kallade »DAMP-debatten« som ju idag visserligen tillhör historien men som belyser många dagsaktuella frågor som inte bör sopas under mattan, bland annat just om vilka frågor som får massmedial uppmärksamhet.

Vad skriver du på just nu?

Jag skriver inte alls för ögonblicket, utan håller på med en film för lärare som Stockholms läns landsting har beställt. Den vänder sig till de många lärare som har något eller flera barn i sin klass med ADHD eller liknande funktionshinder. Egentligen handlar det mycket om gamla vanliga pedagogiska principer som kommit ur bruk efter dialogpedagogikens högdagar. Vi har varit ute och filmat vardagen hos ett antal ovanligt duktiga lärare för att sprida deras erfarenheter, och nu har jag uppåt 30 timmars film att plocka russinen ur.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Någon vanlig arbetsdag finns inte; det är ett av de goda tingen med att vara frilans och hoppa mellan olika medier. Men om jag är hemma i Kungälv och jobbar avbryts arbetsdagen alltid av en milslång cykeltur på landet och i småstaden, och så litet gymnastik på ett hemligt ställe vid älven.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Jag läser mycket skönlitteratur, och upplever det som en livsnödvändighet. Senast Stewe Claessons »Tiro«. Anglosaxiska forskare som själva skriver populärvetenskapl igt är viktiga förebilder, såna som Oliver Sachs, Richard Dawkins, Steven Pinker.

Varför skriver du just sakprosa?

Det är vad jag kan. Men vattentäta skott är meningslösa; vi behöver ständigt korsbefruktning. Det gäller också dem som skriver bruksanvisningsprosa, en alltför litet uppmärksammad genre.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

En intressant historisk bakgrund för svensk sakprosa finns i »Verklighetens texter« som gavs ut av Studentlitteratur 2001: där porträtteras Verdandisvenskan och språket i läroböcker, predikningar och politiska pamfletter. Men vem kan värdera dess ställning idag?

Ett sätt är att räkna recensioner, till exempel på dagspressens kultursidor. Där ligger förstås litteratur som använder sakprosa långt efter skönlitteraturen, trots att utgivningen är större. Men kulturredaktionerna består oftast av litteraturvetare utan kontaktnät bland lämpliga religionsvetare, schacknördar, konsthistoriker, trädgårdsarkitekter och hjärnforskare. Bra fackböcker ska helst både värderas av sakkunniga och allmänintresserade läsare - det är inte så enkelt. Därtill kommer de nya medierna, samspelet med bilden och ljudet. Spelen, videorna, bloggarna... Vilken ställning kommer boken över huvud taget att ha i framtiden?

Finns det någon bok (skriven av någon annan) som du gärna hade varit författare till?

Fredrik Sjöbergs »Flugfällan« tycks vara en favorit bland Månadens medlemmar. Också för mig. Jag tror det hänger ihop med hans förmåga att själv ta plats i sin text, utan varje storvulenhet och utan att brista i stringens när det gäller sakframställningen, i alla fall för det mesta. Han kan prata om annat utan att det stör, i stället blir det en angenäm tillsats till brygden. En sådan självklar och humoristisk självmedvetenhet skulle jag också gärna vilja kunna ådagalägga.