Tid att skriva. Fyra författare, en fråga

Medlem eller inte. Det råder knappast några tvivel om vad de flesta författare behöver sina pengar till. Vi ställde ändå frågan till tre nyligen prisbelönta medlemmar och kontaktade även debutanten, kritikern och icke-medlemmen Fabian Kastner med anledning av nomineringen av hans bok Oneirine till Borås Tidnings debutantpris för att ta reda på vad han skulle göra för pengarna om han fick priset. Samtidigt passade vi på att fråga honom vad en författare egentligen är.

Blev du förvånad över att Oneirine nominerades?
- Både ja och nej. Nej därför att jag själv tycker att det är en bra bok. Ja därför att den är så pass udda som den är. Det jag gillar med litteratur är friheten. Att det faktiskt inte finns några som helst begränsningar för vad som är möjligt att göra. Det enda hindret är ens egna invanda föreställningar om hur en bok »ska« se ut. Problemet är att de här föreställningarna är så jäkla svåra att övervinna. Inte minst då detta att man väl åtminstone ändå ska ha »skrivit den själv«. I ärlighetens namn kommer nog till och med jag någonstans alltid att tänka på Oneirine som ett fuskverk, att den inte är en »riktig« bok, eftersom man är så van att tänka så. Detta blir väl också knäckfrågan för juryn. Oneirine bryter ju inte så mycket med romankonventioner som med själva föreställningen om vad en roman är för någonting. Att den ändå nominerats ser jag som någonting helt fantastiskt i sig. Och inte minst radikalt. Det innebär ju ett officiellt erkännande att en bok faktiskt får se ut precis hur som helst, så länge den är bra.

Boken orsakade som sagt en del rabalder i dagspressen när den publicerades för ett drygt år sedan. En kritiker gick till och med så långt som att faktiskt anklaga dig för stöld. Men vad debatten kanske främst aktualiserade var väl i själva verket något annat, något som vi inom Författarförbundet också ständigt har att ta ställning till, inte minst vid själva invalsförfarandet av nya medlemmar, nämligen frågan vad en författare egentligen är.
Vad skulle ditt svar på en sådan fråga bli?
- Rent principiellt tycker jag frågan är helt okomplicerad. Konst är det som konstvärlden uppfattar som konst. En författare är den som ger ut en bok på ett förlag. Det är inte en särskilt romantisk syn men den enda hållbara.
- Samtidigt har jag full förståelse för den som ser annorlunda på saken. Att litteratur inte kan reduceras till en institutionell definition, utan någonstans också måste handla om äkthet. Det tycker jag också. Men autencitet kan ta sig olika uttryck. Detta var en av de saker jag ville problematisera med Oneirine, som alltså består av korsklippta citat från ett tusental andra romaner. Oneirine var alls ingen ploj, ingen Camera Obscura, inget försök att »sätta dit« någon. Ett romanexperiment, visst, ett debattinlägg om litteraturens gränser och möjligheter, för all del. Men för mig var Oneirine mer än något annat ett uppriktigt försök att uttrycka mitt sätt att vara i världen, på det enda sätt som kändes, ja, äkta.
- Låt mig förklara hur jag menar. Det finns en gammal aforism, av Kar de Mumma tror jag: »Man söker en tanke och finner ett citat«. Jag gissar att den här aforismen, när den sattes på pränt, ville uttrycka en skrivande människas dilemma. I dag tror jag att den äger en helt annan allmängiltighet. Att den snarare uttrycker ett existentiellt dilemma, med tanke på hur vår mediekonsumtion ser ut i dag. Hur många filmer och teveserier ser man inte på ett år? Hur många tidningar och böcker läser man inte? Hur många klämmiga låtar hör man inte på radion? Alla tävlar de om att bäst, vackrast och kvickast uttrycka de allmänskliga erfarenheterna. Själv ser jag ett problem med det här, nämligen att mina egna försök att formulera dessa saker för mig själv all tför gärna blir till ekon av andras insikter. Jag tror inte att jag är den enda som känner så. Jag tror heller inte att jag är ensam om att, liksom bokens huvudperson, jämt och ständigt röra ihop mina minnen med saker jag sett, läst och hört. Jag tror att många gör det.
- Den här lilla aforismen är den djupast kända sanning jag vet, och har varit det så länge jag kan minnas.  Att i det läget skriva en bok om någonting helt annat, eller på något annat sätt, hade som jag ser det varit ett svek mot mig själv lika mycket som mot läsaren. Ingen vill kasta bort tid och pengar på en bok som pladdrar på om ett medan författaren har tankarna på ett annat. Därför att den boken inte skulle kännas äkta. Den skulle stinka bluff lång väg.

En återkommande kritik mot priset brukar ju annars vara att det är den förment experimentella litteraturen som premieras, nu senast var det Andrzej Tichýs formexperimentella roman Sex liter luft som fick priset. I det avseendet kan Oneirine för de stora flertalet läsare påminna mer om en »traditionell« roman. Tror du att själva det faktum att Oneirine kanske inte alltid uppfattas som det litterära experiment den ju på sätt och vis är kan påverka dina chanser att få priset?
- Jag är glad att priset premierar språklig och formell förnyelse. Bokkrämarpriser finns det tillräckligt många redan. Särskilt som det här är fråga om ett debutantpris. Om det officiella tecknet på en lyckad debut vore att göra som alla andra skulle det verkligen inte finnas mycket nytt att skriva hem om. Men jag tror inte att det ligger Oneirine i fatet att den är läsvänlig, om det är det du menar. Läsvänlig och experimentell behöver ju inte nödvändigtvis vara varandras motsater.

Vad ska du göra för pengarna om du vinner?
- Det är självskrivet. Då kommer jag att ta ledigt från brödskrivandet och sätta mig med bok nummer två, som har legat i träda ett tag. Men allra först ska jag betala av skulder, gå till tandläkaren, och bjuda några goda vänner på champagnefrukost.

Henrik C Enbohm