Experimentell workshop för svenska och indiska barn- och ungdomsboks-författare och illustratörer i Indien

"När jag kommer hem till min vardag, kommer jag att ha den här workshopen i mitt minne. Närhelst jag vill ska jag kunna mana fram känslan av våra dagar i yogashalan, mötena med er, återvända hit i mitt sinne och hämta kraft och inspiration", sa Ashok Rajagopaian sista kvällen på workshopen i Calangute i Indien.

Många instämde. Under en vecka funderade och skapade författare och illustratörer fritt. I Calangute tänkte vi mer på vad som förenar oss som skapande människor än vad som skiljer oss åt som människor från olika kulturer med olika språk. Skrivandet, pratandet, skapandet överbryggde sådant som annars är hinder i vår kommunikation. Det är något många bär med sig i minnet från denna experimentella workshop.

På bilden nedan syns initiativtagarna Helen Rundgren och Eva Swedenmark samt den indiska författarinnan Sandhya Rao.

Idén till projektet kom för två år sedan under en resa som författarförbundet ordnade där Helen Rundgren och jag deltog. Vi mötte ett sådant intresse för hur vi barnboksförfattare hade det i Sverige. Vi deltog i ett seminarium i Bangalore och när vi och Sandhya Rao, barnboksförfattare från Chennai, pratade uppstod en intensiv diskussion i rummet mellan förlagsfolk och författare från Indien som inte hade pratat med varandra förut.
"Ordna ett möte, berätta om vad ni gör i Sverige!" bad Sandhya.
Så vi tänkte och kom fram till att det vi ville göra var dela erfarenheter. När vi pratade med Sandhya de där varma kvällarna i Bangalore suddade vi ut nationsgränser och pratade skapande och skrivande. Är det inte något sådant vi ska göra? Inte komma och pracka våra erfarenheter på andra i en annan kultur, däremot kanske skapa en mötesplats för ömsesidigt utbyte?

I ljum luft långt borta är det lätt att ha planer. Steget till förverkligande tog två år. Många mail skickats mellan Sandhya i Chennai och Paro Anand i Delhi, vi hade hittat en form vi trodde på: Ett seminarium där vi inte bara förföll till suckande - det finns en del att sucka över i båda våra länder, men hur konstruktivt är det? I stället drömde vi om goda exempel när det gäller att stimulera barns läsande i våra båda länder. Vi ville berätta om svenska bibliotek , om forskning kring barns läsande, våra indiska kollegor ville berätta om hur man når barn i ett land med så många språk. Men varför bara ett seminarium, varför inte en kreativ workshop där vi arbetar i små grupper och skapar ihop över språk och nationsgränser? Idéerna flödade, mötte misstro hos några och kallades naiva av andra. Men Svenska Institutet trodde på ett djärvt experiment.

I november 2007 möttes så svenska och indiska barn- och ungdomsboksförfattare och illustratörer i Goa i en yogashala utan audiovisuel la hjälpmedel. De blåa, vita och tu rkosa gardinerna som fladdrade i vinden var de enda väggarna och ljudet från havet svallade in över oss. På långa snören hängde alla våra böcker, precis som de gör på biblioteken i Indien.
Under det två dagar långa seminariet diskuterades frågor som hur man når barn med böcker när föräldrarna inte har mat för dagen. Vi pratade bibliotek och mötte eldsjälar som ordnade bibliotek för barn - tankarna gick till hur vi en gång i Sverige fö r inte så länge sedan byggde upp egna bibliotek och startade cirklar inom folkbildningsrörelsen. Så startade barnbiblioteket Bookworm i Panjim som vi besökte. Diskussioner enligt svensk "bikupemodell" introducerades så att alla var med och surrade, allas röster skulle höras i vårt yogatält.

Det gjorde att många spänningar hade släppt när det väl var dags för workshopen. Det låg intensivt funderande bakom valet av grupper. Det skulle vara en indisk och en svensk författare samt en illustratör i varje grupp. De fem gruppernas medlemmar skulle inte komma från samma förlag eller trakt och inte känna varandra så väl. Dessutom försökte vi i valet av grupp att matcha personkemi och inriktning.
Både i den svenska och i den indiska gruppen var det många författare och illustratörer som inte tidigare träffat varandra utan kom från olika delar av Sverige och Indien. Vi introducerade tankarna kring att skriva ihop och erkände glatt att vår vision var att arbetet i workshopen skulle resultera i utgivningsbara bokidéer, men att målet också var att vi skulle dela erfarenheter av att skriva och illustrera med varandra.
En viss oro fanns i rummet, skulle prestationsångest och högt ställda förväntningar bli en hämsko? Men det fanns redan trygghet bland deltagarna och inom kort satt flitiga grupper och pratade ivrigt med varandra.
Grupperna hade strängt fått i uppgift att lördag morgon lägga fram en idé till hur de ville gå vidare.

Lördag morgon presenterade fem grupper fem konkreta förslag.
"Vi började med att bolla idéer men nästa dag pratade vi om personliga erfarenheter. Vi visade varandra vad vi gjort och läste varandras böcker. Alla tre har deltagit, alla har diskuterat varje detalj", berättade Jonathan Lindström som presenterade en idé till en bok om döden tillsammans med Sandhya Rao från Chennai och illustratören Taofik Riaz från Kolkata.
Livliga diskussioner och ivriga meningsutbyten utbröt, sedan gick alla till sina grupper igen.
Det var avslutning workshopens sista dag med positiv examenskänsla i tältet. Grupperna hade varsitt bord där de ställde ut skisser, idéer, tidsplaner. Alla gick runt från bord till bord. Ansvarig grupp läste stycken ur sin kommande bok, presenterade bilder, layoutskisser och tidsplaner. Alla grupper presenterade intressanta konkreta förslag till gemensamt skrivna och illustrerade böcker och svarade på tuffa frågor från övriga som tog på sig rollen som stränga redaktörer.

"Vi startade med diskussioner om vilka vi var, om hur man måste finna sig tillrätta, om livet, om hemligheter. Så småningom började vi prata om våra känslor inför vädret och om väderförändringar. Vi hade olika idéer och andra dagen körde vi fast. Två ville mer se hur boken skull se ut, den t redje ville skriva. Vi hade ögonblick av frustration, vi trodde att vi hade en bok men fick inte igång vårt flow. Då gjorde en i gruppen en bunt teckningar, nästan i i lska och plötsligt började inspirationen flöda", berättar Anna Bengtsson Stockholm, Helena Bergendahl Göteborg och Moushu mi Bhownik Kolkata.
När vi skildes åt hade en av grupperna redan förlagskontakt i Indien och positiva reaktioner till att barnbilderboken "Uma´s secret" skulle komma ut. De andra grupperna hade kommit långt med sina förslag. Rapporter flyter in om pågående arbete nu efter seminariet och det finns gott hopp om att de flesta av grupp erna har lyckats med idén att skriva en bok tillsammans.
"Den första dagen ägnade vi åt att prata. Vi var po sitiva till alla idéer och kom fram till att vi skulle hålla oss till ett enkelt förslag. Vi visste inte mycket om varandra, men vi pratade. Vi hade tre idéer, en av dem visade sig vara realistisk. Vi skippade snacket om Sverige-Indien i vårt förslag och valde som huvudperson ett stadsbarn helt enke l t", berättade Marie Oskarsson, Göteborg, Kenneth Andersson, Gotland och Jeeva Ragunath, Chennai.

När deltagarna gjorde en båttur längs kusten på söndagen jublade Uma Krishnaswamy och Paro när de såg delfiner i Arabiska sjön.
"Vi sa till varandra att om vi såg delfiner hoppa var det ett bra tecken!"
I den bok Uma, Paro och Örjan skriver, förekommer nämligen delfiner. Det kom mail häromdagen från Örjan, deras arbete framskrider, dessutom har de flera projekt på gång. Likadant med de andra grupperna.
"Jag antar att ni vill veta hur det går för Paro, Uma och mej med vårt projekt. Jag har nyss skickat min kladd för översättning till engelska Jag åker till Paro i Delhi och stannar där i två dygn för att synkronisera våra historier. Det kommer att bli ett rätt stort jobb, även om texten är relativt kort. Och vi får fortsätta framöver januari. Paro har dessutom bokat in oss på ett gemensamt författarbesök i en skola där vi ska träffa ett gäng skrivintresserade tonåringar."

Böckerna är ett konkret mätbart resultat av seminariet. Kontakterna mellan deltagarna lever vidare. Diskussioner förs med förlag och förhoppningsvis kommer böcker på svenska, engelska, kanske på tamil eller varför inte malayalam eller hindi? Kanske kommer flera av de indiska deltagarna till Sverige för att skriva klart sina böcker, eller för att delta i Waltic.
"Men det var inte bara workshopen utan middagssamtalen, besöken på barnbokhandlarna, båtfärden med hoppande delfiner, allt detta och insikterna från de härliga deltagarna, allt har bidragit till att utveckla min konst. Jag är säker på att när jag kommer hem igen till familj och alla rutiner så bär jag en bit av var och en med mig och ingen av er kommer nånsin att lämna", sade Ashok.
"Allting passade samman så vackert och i en sådan anda av öppenhet och vilja att dela med", menade Sandhya Rao från Chennai.

"Jag har fått stor kunskap om Indien och indisk barnlitteratur genom detta och det hade varit svårt att få på annat sätt. Jag känner mig också inspirerad rent allmänt. Det är sällan man får fundera över sitt skrivande så koncentrerat", sa Christina Wahldén från Stockholm.

De långa gardinerna fladdrar i shalan i Calangute. Vi är inte där, men säkert flyttar många, som Ashok sa, i tanken dit för att få inspiration, lust och energi.
Moushumi skrev i ett mail häromdagen; "Jag vill bara säga hur tacksam jag är för att jag fick vara med i Goa, många saker har blivit uppenbara för mig efter det, min gamla kärlek till bilderböcker har vaknat igen, jag är lycklig över att ha Anna och Helena i min grupp. Vi har ständig kontakt och arbetar på vår bok.

Eva Swedenmark



Fakta
Seminariet och workshopen "Children´s Books Together" ägde rum i Calangute Goa i november 2007. Denna experimentella workshop finansierades av Svenska institutet och genomfördes med stöd av SSF. Initiativtagare och kursledare var Helen Rundgren och Eva Swedenmark, BUS, som deltog i SFF:s författarresa till Indien 2005 och då mötte starka önskemål om kontakter och samarbete med indiska barnboksförfattare. Femton svenska och indiska barnboks-författare och illustratörer deltog och innan workshopen ägde ett seminarium rum med livliga diskussioner om bland annat barn-bokens ställning och författar- och illustratörsrollen i Sverige och Indien. Inbjudna föreläsare var Helena Öberg, FC och Waltic, Jan Hansson, Svenska Barnboksinstitutet och Rubin D´Cruz, The State Institute of Children’s Literature, Kerala och den välkända illustratören Manjula Padmanabhan, Delhi.

Svenska deltagare var Marie Oskarsson, Jonathan Lindström, Kenneth Andersson, Anna Bengtsson, Christina Wahldén, Örjan Persson och Helena Bergendahl.

Kort rapport om projektet
Children´s books together,
Sweden meets India

Man skulle kunna säga att vårt projekt nu går in i slutet av skede två.

Waltic
Steg två inleddes med att författaren Paro Anand och illustratören Uma Krishnaswamy kom till Waltic, vilket de verkligen uppskattade. Men Waltic var inte det enda syftet med resan - de åkte också till Gotland för att träffa författaren Örjan Persson och finslipa det manus de tillsammans arbetat på sedan vår workshop i Indien. I samband med det hade de också olika förlagskontakter i Sverige och även många möten med barn och ungdomsförfattare, både deltagare i vår workshop och andra. Ett riktigt kulturutbyte!

Första boken tryckt
Skede två avslutades med besök i Sverige av författarna Sandhya Rao och Jeeva Raghunath från Chennai och Moushumi Bhowmik från Kolkata.
Sandhya Rao medförde från Indien den allra första bok som tryckts inom ramen för projektet. Det är en bilderbok, skriven av Sandhya Rao och Jonathan Lindström och illustrerad av konstnären/illustratören Taofik Riaz från Kolkata. Den är nu utgiven på Kolkata förlag på engelska och hindi och kommer att översättas till flera indiska språk. Kontakter är tagna med svenska förläggare om svensk utgivning.

Fler på gång
Jeeva R ingick i Goa i en grupp tillsammans med Marie Oskarsson och illustratören Kenneth Andersson. De har nu kontrakt på den första i en serie bilderböcker de började skriva i Goa under vår workshop. Eriksson och Lindgren i Sverige och Tullika i Indien.

Moushumi arbetar tillsammans med Helena Bergendahl och Anna Bengtsson och de har löften om utgivning i Indien och olika kontakter har tagits om utgivning i Sverige.

Den grupp som inte är färdig med manus är Ashok Rajagopalan och Mehul Navodit som arbetade tillsammans med Christina Wahldén, men underlag till manus finns och de planerar att fortsätta sitt samarbete.

Indien på bokmässan
På Bok & Bibliotek i Göteborg hade vi ett seminarium ("En älg i djungeln") med Jonathan Lindström och Sandhya Rao, Marie Oskarsson och Jeeva Raghunath som leddes av Helen Rundgren och mig Eva Swedenmark.
Under mässan tog vi dessutom ett otal kontakter, hade möten med många förlag och många personer och jag kan lugnt säga att det för våra indiska deltagare var en oerhört givande upplevelse som de bär med sig.









Sandya Rao signerar på bokmässan.


Ringar på vattnet
Så vårt projekt framskrider och vi är glada över de fördjupade insikter vi alla fått om varandras kultur, sättet att arbeta med och se på barn- och ungdomsböcker i Sverige och Indien. Det är insikter som är som ringar på vattnet, de sprider sig. Projektböckerna är en del, sedan har dessutom många kontakter tagits om utgivning och översättning av andra böcker.

Nya utmaningar
Vi diskuterar nu möjliga funderingar till fortsättning, det finns många intressanta utmaningar och vi återkommer. Tills vidare kan jag dock bara som en av initiativtagarna säga att det hittills överträffat våra förväntningar.

Eva Swedenmark
BUS

Frv: Eva Swedenmark, Sandhya Rao, Jeeva Raghunath, Helen Rundgren.



Sweden: where literature is life
By Sandhya Rao

When the young man at passport control in Arlanda asks sternly for the reason for my visit to Sweden, I tell him it’s to attend the Gothenburg Bookfair. Then, I slip in, “I’ve translated Pippi into Hindi." In a flash the impassive expression breaks into a dimpling smile and he waves me through the gate. “Enjoy your stay!" he calls out.

“That," I tell Jeeva Raghunath, my fellow sojourner, who is waiting on the other side, “is the magical key, the mantra that opens doors in Sweden. Pippi!" Jeeva is impressed.

Pippi Långstrump is arguably the most famous character created by possibly the most beloved children’s writer in the world, Astrid Lindgren. It’s the fourth generation since Lindgren first started writing in the middle of the twentieth century and children are still reading her books with relish. No wonder Swedes feel cheated that she has not been honoured with the Nobel.

Jeeva and I rush to the train station to catch the Arlanda Express to Stockholm city centre. We go past several ticket-vending machines to a desk with a real person behind it. There are others waiting to be attended to: we’re not the only contraption challenged individuals, it seems. It costs a tidy sum, though, all of about 220 kronors per head, for the 20 minute ride, at the end of which are waiting for us our friends, the writers Helen Rundgren and Eva Swedenmark.

“You must be hungry," says Eva as we pile out of the taxi at Hotel Tegnerlunden, where we’re staying the first night. I don’t realize it then, but our tryst with the literary life of Sweden has already begun. The hotel is close to the August Strindberg Museum and Strindberg (1849-1912), we all know, is one of Sweden’s most famous writers. In my mind, though, he is second to Astrid and she wasn’t even eccentric.

“You know, she used to live close by," says Helen, as we walk round the corner from the hotel for a bite at, what else, an Indian restaurant called Mother India. There, for the first time, Jeeva and I taste fried naans. We later discover that Mother India is a popular name for Indian restaurants, which are actually run by Bangladeshis, which explains the sweet aftertaste that distinguishes practically every dish on the menu. Eva reminds me to take a look at the park in front of the hotel because it is the setting for one of Astrid’s most lyrical books, Mio My Son (Mio min mio).

The following morning we are up early for a scrumptious breakfast on the roof which offers a lovely view of the city. The sun is showing every sign of shining, it promises to be an ‘Indian summer’ day and, suitably fortified, we are ready to launch.

I take Jeeva to my favourite place in Stockholm: a cultural museum for children and adults on the island of Djurgården which houses many museums, including my second favourite place, the Vasa Museum. On this island are the Aquarium, the Nordic Museum, the Biology Museum, the Ernest Thiel Gallery of paintings, an open air museum called Skansen, and lots more. But on that crisp morning, we are headed for Junibacken.

Junibacken is constructed around the world of Astrid Lindgren’s books. The project was initiated by Staffan Götestam who first met her when he was trying for a role in the film version of her book, The Brothers Lionheart (Bröderna Lejonhjärta). One thing led to another and he started thinking about how to create an innovative and exciting museum with lots to see and do. Astrid approved of the idea on one condition: that the work of other children’s writers and illustrators also be prominently displayed there.

Outside is a new sculpture of Astrid, made by Hertha Hillfon, and inaugurated on November 14, 2007, on what would have been Astrid’s 100th birthday (she died on January 28, 2002). Tourist-style we pose for pictures and then, once more, Pippi works her magic at the ticket-counter because we two are let in for the price of one!

Now we are ready for our second train journey on the trip, but there’s no doubt this one’s the most amazing. I know, because I’ve been twice before. As we join the queue in Storybook Square, we meet characters from Swedish children’s literature such as Sven Nordqvist’s Pettson and Findus, and Jens Ahlbom and George Johansson’s mechanically minded Mulle Meck, and many others.

Then we pass through the gallery displaying the works of three major illustrators: Ilon Wikland, Ingrid Vang Nyman and Björn Berg, and interactively displayed panels showcasing Astrid herself. By now, we’re at the station, and it’s time to board the storytrain.
This journey of about 20 minutes is a mind-blowing experience. It takes us through meticulously re-created scenes in detailed miniature from Astrid’s books --- Madicken, The Brothers Lionheart, Ronia the Robber’s Daughter, Emil of Lönneberga and Karlsson Pyssling to name a few --- brilliantly exhibited with stage sets, lights, dialogue, effects and music. The clear and simple commentary in English touches the heart even as it informs. The Swedish is spoken by Astrid herself.

By the end of the journey, our emotions have coasted through many shades of feeling, and we are ready to catch a full-scale live action performance of scenes from Pippi, with the central character performed by Susanna Ringblom. The hall overlooking the sea is packed to capacity with many generations of ecstatic Pippi fans and she responds to each one of them with quips and wisecracks. “Semma!" says Jeeva as we pick up our jackets.

After a pick-me-up of hot chocolate at an open air café near the bridge that connects Djurgården to Östermalm, another island, we return to the hotel to take a quick look at Tegnerlunden Park and remember Mio. Then we move to our temporarily permanent address at the Swedish Writers’ Union guesthouse on Drottninggatan in Norrmalm, in the heart of the city. Going south on Drottninggatan takes you to the Riksdag, the Swedish Parliament complex, and then, over another bridge, to Gamla Stan, the old town, on another island, Stadsholmen. By now we have discovered that all the places we want to go to are mostly a walking distance away.

“Yes, yes, I know, Stockholm is a small city!" I can hear my friend, the archaeologist and writer Jonathan Lindström say in his laughing voice. It’s not, but we need some defence against someone who makes us ‘do’ his city --- often called ‘beauty on water’ --- exclusively on our own two feet! Still, it is revealing to consider cold statistics: the density of the population of Sweden is about 21 persons per sq. km. In India it is approximately 274 persons per sq. km. The population of Sweden is about nine million, the population of Mumbai is about 12 million, the population of Tamilnadu is about 66 million. Sweden is the fourth largest country in Europe, spread across 4,49,964 sq. km. India is over three million sq. km. The case rests!

Stockholm, apparently founded c. 1250 by Birger Jarl who wanted to build a fortress to protect Lake Mälaren from pirates, is built on 14 islands, all connected efficiently by bus and train and wide, clear walkways, and laid out with emerald green parks. The islands are among some 20,000 in the archipelago with the Gulf of Bothnia up north and the Baltic Sea below it. Across from Sweden’s east coast are Finland, Estonia, Latvia, Lithuania and Russia. Walking anywhere is a pleasure: here you will pass by an open-air photo exhibition, there the site of a mammoth (the early elephant) find, and elsewhere a celebrity musician, Lill Lindfors (even though I only glimpsed her back). If you are lucky, you may get to tickle the throat of a pet bearded dragon who only wishes to lie undisturbed in the mellow autumn afternoon sun.

We take a ferry ride from Djurgården, around Skeppsholmen, to Slussen in Sodermalm, which is just below Gamla Stan. Then we walk some more and take the life at Katarinahissen, one of the oldest highrises in the city and a thing to do, apparently, because about 500,000 passengers pay to use this facility in order to enjoy the view from the top! When we walk across, over busy traffic, by a bridge, to Mosebacke, and up a few more steps to the terrace, we see why. Conveniently laid out with wooden tables and benches, the wide terrace at Mosebacke offers a spectacular view of the city and gleaming dark blue waters. A bronze bust, The Young Strindberg, by Carl Eldh, looks over my shoulder and I think maybe he sat at this very bench!

This lookout is a popular venue for New Year’s Eve dos and the pub has a notice exhorting guests to please shut the windows tight (so as not to disturb the neighbours!). Of course, no holds are barred on December 31st. A former resident of this exclusive neighbourhood known for its theatrical predelictions was the Swedish businessman, Percy Barnevik, once CEO of Asea Brown Boveri in Zurich whose swashbuckling style of leadership gave the company remarkable profits. In return, when he retired, the company is believed to have presented him with a golden handshake of 148 million Swiss francs (in 1996) or thereabouts, figures that even today make many Swedes blush. Subsequently, when the company’s fortunes dipped dramatically, he is believed to have repaid something like half this amount! Whatever, he now no longer lives in Sweden -- “Too much money!" -- but runs a Tamilnadu-based NGO called Hand in Hand International that works with self-help groups, entrepreneurship and microfinance to tackle poverty.

The buildings overlooking the sea sport an architectural style typical of Stockholm. Even Sweden’s leading five-star hotel, The Grand Hotel on Blasieholmen has the same façade. One afternoon, Eva and I walk along the water on Skeppsholmen to where the Modern Museum and Architecture Museum are, only to realize it is Monday, a weekly holiday. So, instead, we sit on a bench feasting on the Stockholm skyline rising above the waters. The buildings are like the scenes we saw in Junibacken and like the pictures I remember from a book called The Vasa Saga.

Now that story is about how the royal warship Vasa, commissioned with much fanfare on 10 August 1628 on a perfectly calm day, sank within minutes of setting sail. It lay without a trace at the bottom of the sea until it was re-discovered after much persistence in 1956. It was then salvaged through a long and complex process and, in 1990, made museum-worthy. The Vasa Museum is built around the salvaged ship and is my second favourite place in Stockholm.

Actually, many other places vie for second place, but that would require a whole book to be written. So the next best thing is to think about food, and another Indian Bangladeshi restaurant, this time in Sodermalm --- Shanti. They serve the best palak paneer I have tasted anywhere, even India! It helps also that our waiter is a charming young man who spontaneously advises us what to avoid. “Too Swedish," he says discreetly, in Bangla.

Then it’s time for another train journey, this time to Gothenburg. But before I leave, a fellow guest at the guesthouse, Siv Higelin, who is down from Paris for a reunion with schoolfriends after 65 years, tells me that she has it from a descendant of Maxim Gorky, the Russian writer, that it was indeed Stalin who engineered Gorky’s death by having him and four of his servants served with poisoned chocolates. All I know is that the Sarah Bernhardt pastry goozing (sic) chocolate must be the most delicious confectionary in Sweden.
Eva, Jonathan and I meet at the ‘spitting hole’, an architectural feature that offers a view of the floor below. Basically it’s a hole in the floor secured with pretty railings. Jonathan maintains that people avoid walking beneath that open circumference for fear of being spat upon. Hence, spitting hole! “This is not India," I think somewhat disloyally but keep my counsel even as I watch out for unseemly Swedish behaviour. On the platform, it seems all of Sweden is going to Gothenburg, which it is, because, as we know by now, Swedes love their books. Eva is even in love with a  bookshelf!
Gothenburg is small, different, pretty and, yes, small. Across the sea here is Denmark, but the expanse of water is wide. From the 23rd floor of the Hotel Gothic Towers whose rooms rise above the Mässan where the bookfair is held, we get a brilliant view. This year the focus is Latvia and that delegation includes Vaira Viķe-Freiberga, the first woman president of that country. There is a special panorama of Indian writers as well, including Mahasweta Devi and Ambai. But the name that’s buzzing is that of 30-year-old Jonas Hassen Khemiri of Tunisian and Swedish parentage, who made his debut with One Eye Red (Et tögä rött) which was the best-selling paperback of any category in 2004. He is also a playwright and he, in a sense, represents the new Sweden, a pot of migrant cultures.

In Gothenburg we take a tramride and dress formal for a dinner with the mayor where there’s not much hope if you are vegetarian. Also, apart from the thrill of meeting celebrity writers like Lennart Hellsing, Ishmael Beah and Aidan Chambers, and earning a hug and a kiss from Hollywood star, Peter Stormare, at the bookfair, we are treated to an unusual sight. Early in the morning, outside the Lilla Skolan primary school, stands the headmaster, greeting every single child and parent. “He does this every morning," says our friend Marie Oskarsson, whose son Albin studies there. This is unusual, even in Sweden. As is the party after the parties at the bookfair when the entire world of writers, illustrators, literary agents, publishers, printers, everybody, walks across to The Park to talk, shock, and jostle until the morning as the bar does business unusual. Eva and I stick around for a bit and leave around midnight. Some deals and many wheels is what I think. “You could say that," says Eva.

It’s back to the station again, this time to travel back with my friend, Meta Ottosson, to her home in the village of Nättraby in Blekinge, which is next door to Karlskrona, Sweden’s principal naval base. For us, Karlskrona is Nils-land as Meta takes us through the sites of action recounted in Selma Lagerlöf’s seminal book for children, The Wonderful Adventures of Nils.

Written originally as a geography book about Sweden by this Nobel prizewinner (the first woman to get the literature prize, in 1909), the book’s central character Nils takes a journey across Sweden on the back of a migrating wild goose. “This is where Nils rested for the night," says Meta, pointing to a church tower. “But he slipped from under the goose’s feathers down the lightning conductor and the water-pipe into the square. He looks at this bronze statue," --- she points to the statue of King Charles the Eleventh --- “in front of the town hall, makes audacious comments about his long lip, and then is given hot chase ..." We are completely lost in Meta’s retelling as we follow Nils’ escape route. The city of Karlskrona recently immortalized Nils with a stunning sculpture showing the boy jumping out of the book.

A World Heritage site, Karlskrona is across the Baltic from Poland, part of another spectacular cluster of islands on this archipelago. Right beside the naval base is Blekinge Technical Institute, where we meet several Indian students, most of them from Andhra! Meta immediately decides to take them under her wing, and invites them home for Christmas. At her home that evening, we meet a friend who hails from Arbro. She tells us that her father has Alzheimer’s and the only person he remembers is Peter Stormare, who also hails from Arbro!

Proverbially, time flies and it’s time to pack up again, and carry all of our memories back on the train from Karlskrona to Kastrup, the airport at Copenhagen. Now, back home, I browse the Net and discover that Astrid has a minor planet named after her, 3204 Lindgren. More: the instruments on the Swedish micro satellite, Astrid 1, launched in 1995, are named PIPPI (prelude in planetary particle imaging), EMIL (electron measurements - in-situ and lightweight), and MIO (miniature imaging optics). Astrid, always one for the last word, is believed to have said, “Call me Asteroid Lindgren!" Or words to that effect!

Länkar till artiklar om Indiensamarbetet:

http://ltz.se/kultur/kulturnytt/1.880038