Yttrandefrihet - en svensk specialitet att avveckla?

2008-05-12

Den 3 maj är det den av FN proklamerade Pressfrihetens dag. Men inte ens här i Sverige kan vi fira denna dag med gott samvete, trots att våra folkvalda brukar framhålla Sverige som ett föredöme när det gäller press-, yttrande och tryckfrihet.
Verkligheten talar nämligen ett annat språk.

Om de medborgerliga fri- och rättigheterna vore aktier vars kurser steg och sjönk, då vore det idag lätt att ge en rekommendation -  sälj yttrande- och informationsfriheterna. Där sjunker värdet som en sten.

Alla ledande politiker säger sig älska dem, men bortser man från vad som sägs och ser till vad som faktiskt görs blir bilden en annan. Gång på gång framställs det som nödvändigt att avväga bort yttrande- och informationsfrihet till förmån för andra mänskliga eller samhälleliga intressen. Vanligast bland sådana intressen är svenskens behov av säkerhet.

Argumentet är lika gammalt som demokratin själv. För mer än 200 år sedan påpekade Benjamin Franklin att "Medborgare som ger upp sina rättigheter i utbyte mot säkerhet har snart varken det ena eller andra."

Från riksdag och regering haglar nu förslag, beslut och utredningar om skärpta statliga tvångsmedel, filtrering på Internet utan möjlighet till rättslig prövning av denna censur, särskilda registerlagar för statliga personregister som utgör drastiska inskränkningar i offentlighetsprincipen och till sist ett skärpt fotoförbud.  

1. Vi har fått en våg av förslag och beslut om skärpta statliga tvångsmedel som buggning, telefonavlyssning, FRA:s internet-övervakning, lagring av mobil- och datatrafik med mera. Deras effekt är given. De hämmar människors benägenhet att utnyttja sin yttrande- och informationsfrihet.

Med dessa politiska reformer tvingas medborgarna vänja sig vid att alltid ha maktens ögon i nacken. Att söka eller sprida kontroversiell information eller avvikande åsikter framstår som riskabelt. Att överhuvudtaget ha kontakt med i någon mening radikala personer likaså. Uppgifter om sådana kontakter kan fastna i maktens databaser och hur de kommer att tolkas i framtiden blir omöjligt att förutse.

Om den radikala personen grips misstänkt för något brott och hans/hennes kontaktnät kartläggs, eller om man söker något av Sveriges hundratusentals säkerhetsklassade jobb riskerar medborgarens fullt lagliga kontakter och yttranden att ligga honom/henne till last.

Förnuftiga medborgare håller i framtiden tyst med åsikter som inte ryms i mainstream-fåran och befattar sig inte med kontroversiella personer.

För bara några år sedan skulle en sådan här "katalog" av tvångsmedel skapat en upprörd debatt både på ledarplats och i riksdagen. Men ändamålen helgar medlen. Nu drunkar de fåtaliga protesterna i kampen mot terrorismen.

Vi kräver en parlamentarisk utredning som ser över den senaste tidens tvångsmedelslagstiftning och vilka konskekvenser den fått för yttrande- och tryckfriheten.

2. Att åklagaren vid en förundersökning får beordra husrannsakan på en redaktion för att gå igenom den information som finns där - i praktiken genombryta källskyddet - var visserligen ingen nyhet.

Med Trond Sefastsson-fallet demonstrerades dock att spärrar saknas helt, i vart fall vad beträffar elektroniskt lagrad information. Det finns inga tydliga regler för när sådan husrannsakan i en redaktions datorer kan tillåtas eller hur den rent praktiskt ska gå till. Varken Sefastsson eller någon annan hade rätt att kontrollera att den information i datorn som polis/åklagare granskade hade relevans för den aktuella förundersökningen. Enbart misstanken om ett brott räcker alltså för att knäcka skyddet för en journalists samtliga källor.

Folkpartiets så kallade dataintrångsaffär 2006/2007 öppnade ett annat hål i meddelarfriheten - och i rätten att anskaffa uppgifter för publicering. Expressen-journalisten Niklas Svensson dömdes för att ha tittat på innehållet i socialdemokraternas intranät SAPnet i digital form. Det definierades som "dataintrång". Hade han tittat på exakt samma texter utskrivna på papper hade han inte kunnat åtalas. Den unge folkpartist som försåg Svensson med informationen - meddelaren, med grundlagsterminologi - dömdes för detta med brottsrubriceringen "anstiftan till dataintrång".

Meddelarfrihet och anskaffarrätt är alltså inget för IT-samhället, bara för det gamla papperssamhället. Det var en nyhet.

Vi kräver en lagändring i rättegångsbalken där husrannsakan mot redaktioner endast kan göras i undantagsfall och endast efter beslut av domstol där medborgarna företräds av ett rättsligt ombud med uppgift att bevaka källskyddet. Om en dator sedan ska genomsökas bör en oberoende expert med tystnadsplikt, t ex en brottmålsadvokat, ta fram de relevanta uppgifterna - inte ett kommatecken mer - åt polisen.

3. Filtrering i Internet blir alltmer populärt, inte bara i diktaturer utan även i Sverige. Staten/lagstiftaren vägrar ta ansvar för att yttrandefrihet råder på nätet. Marknaden ska lösa problemen. Den som inte är nöjd med hur stor yttrandefrihet TeliaSonera, Telenor eller andra stora internetleverantörer erbjuder - och deras gränser är i vart fall snävare än lagbokens - ska vända sig till någon annan Internetleverantör som har generösare villkor.

Rikspolisstyrelsen utfärdar bara rekommendationer om vilken information som ska filtreras bort. Det sker ingen rättslig prövning. Den som får sin webbplats filtrerad kan inte överklaga, och övriga medborgare kan inte få kunskap om den censur som faktiskt utövas.

Europarådet har antagit en konvention om förebyggande av terrorism som innebär att medlemsländerna ska kriminalisera yttranden som är positiva till terrorism. Inom EU diskuteras nu ett direktiv med samma innebörd. Unionen driver för övrigt sedan flera år ett stort "Safer Internet"-program som bl a ska utveckla och stödja filtrering av olagligt och olämpligt internetinnehåll. Vad som är lagligt men så "olämpligt" att EU-medborgare inte ska få komma åt det förblir oklart.

Ett generellt förbud mot vissa åsikter om terrorism skulle gå långt utöver vad svensk lag förbjuder idag. I en riksdagsskrivelse (2007/08:64) utvecklade regeringen i februari sin syn på hur sådana yttranden ska bekämpas:

"Frivilliga åtgärder från operatörernas sida i samarbete med polisen är en möjlig väg, t.ex. med förebild i det arbete som skett för att stävja spridning av barnpornografi på internet. Europol har nyligen startat ett projekt för att samla erfarenheter och lösningar från olika länder i syfte att utveckla det internationella samarbetet."

Vi ser alltså hur Europas regeringar, inklusive Sveriges, med hot om lagstiftning förmår Internetföretagen att filtrera bort innehåll på internet. Och, praktiskt nog för dessa regeringar: den som får sin olämpliga information och sina olämpliga åsikter bortfiltrerade kan inte få saken rättsligt prövad.

Sådant som skadar Internet i teknisk mening, t ex virus och skräppost, måste filtreras. Vi kräver dock att annan filtrering av information endast får ske med stöd av lag och efter domstols godkännande.
 
4. Personlig integritet åberopas numera rutinmässigt för att inskränka rätten att handskas med uppgifter om andra människor.
Med det uppmärksammade Bodil Lindqvist-fallet illustrerades hur Personuppgiftslagen, PUL, skapar nya hinder för yttranden på nätet. Bodil Lindqvist dömdes i tingsrätt och hovrätt för att på en hemsida i skämtsamma men aldrig kränkande ordalag ha berättat om sina arbetskamrater.
Särskilda registerlagar för statliga personregister utgör drastiska inskränkningar i offentlighetsprincipen.
Ett skärpt fotoförbud som Integritetsskyddskommittén har föreslagit är ännu ett exempel på hur integritetsintresset anses kollidera med vårt intresse av ett öppet samhälle.

Vi värnar om den personliga integriteten. Men vi värnar också om det öppna samhället, och avvägningen mellan dessa intressen måste göras på ett mer genomtänkt sätt än idag. Inskränkningar i yttrande- och informationsfriheterna löser färre problem än lagstiftarna tycks tro - och skapar oftast nya.

Vi har listat några konkreta förslag till åtgärder. Det är viktiga krav från vår sida. Men än viktigare är den politiska viljan att försvara de grundläggande demokratiska rättigheterna.

Vi utmanar därför riksdagens samtliga ledamöter till debatt under det kommande året fram till Pressfrihetens dag år 2009 om hur vi på bästa sätt förvaltar vår demokratiska konstitution.

Agneta Lindblom Hulthén
Förbundsordförande Svenska Journalistförbundet

Åke Sandström
Förbundsordförande Svenska Fotografers Förbund

Mats Söderlund
Ordförande Sveriges Författarförbund