Den gränslösa berättelsen

Världen är detsamma som summan av dess berättelser. Allt vi behöver göra för att förstå den är att lyssna. För att förändra den krävs att vi bidrar med våra egna berättelser, våra egna erfarenheter. Seminarieprogrammet under WALTIC vill stärka litteraturens roll som kunskapsförmedlare och på samma gång påvisa dess självklara plats i det globala samhällsbygget. Som den första litterära kongressen i sitt slag vill WALTIC få resten av världen att inse det författare och översättare vetat sedan länge: I berättelsernas värld är allting ännu möjligt.

Det finns ingen författare som inkarnerar 1900-talet så väl som argentinaren Jorge Luis Borges. Man brukar kalla hans berättelser om labyrintiska bibliotek och allomfattande encyklopedier  för universella - idag skulle vi nästan säga tvärtom. Allt Borges skrev och drömde om var förankrat i en specifik västerländsk idé om kunskap förmedlad genom litteratur, och för Borges var litteratur självklart detsamma som tryckta böcker.
Borges dog 1986 - två år innan filosofen Gayatri Spivak publicerade sin banbrytande essä "Can the subaltern speak?" (1988) ["Kan den subalterna tala?" sv. övers. Monica Berntsson och Mikela Lundahl i Postkoloniala studier, Raster förlag 2002], och ungefär samtidigt som de första persondatorerna gjorde sitt intåg på marknaden. Två decennier senare har vår syn på litteratur kommit att förändras radikalt. Postkoloniala tänkare som Spivak har vidgat vår syn på litteraturen till att omfatta andra genrer än den tryckta boken, och på Internet har litteraturen funnit helt nya former. Vi kan inte längre tala om litteraturen enbart i form av böcker, eller betrakta författaren som någon som skriver med penna på papper.
Det är bland annat med utgångspunkt i den här vidgade och förändrade synen på litteratur som vi under det gångna året ställt samman det stora seminarieprogrammet till WALTIC. Programmet kommer att löpa parallellt från morgon till kväll i tre stora salar på Folkets Hus i Stockholm, och utmaningen har legat i att hitta frågeställningar som är angelägna för så många som möjligt oavsett nationalitet och kulturell tillhörighet. Och oavsett genre.
Som huvudtalare på kongressen har vi valt två mång-fasetterade röster från olika delar av den afrikanska kontinenten som var och en på sitt sätt förvaltar och sprider kunskap genom sitt berättande. I moçambikiske Mia Coutos böcker vävs den afrikanska muntliga berättartraditionen samman med det modernistiska västerländska berättandet, medan Nawal El Saadawis breda författarskap rymmer både fackprosa och romaner som kompromisslöst tar ställning mot kvinnoförtryck i form av bland annat könsstympning och sexuella övergrepp. I berättandets form har de båda hittat ett sätt att tänka nytt, överskrida kulturella tabun och traditioner samtidigt som de når en bred publik. De är båda bra exempel på författare som ser litteraturen som en möjlig politisk kraft, och som använder sina författarskap för att på en gång berätta en god historia och skapa varaktig förändring.

Berättandet som mångfald och frihet
Att berätta historier kräver sin särskilda begåvning. Den som hört sydafrikanska Gcina Mhlope berätta vet att den som som besitter de rätta redskapen kan trollbinda en hel publik. Tillsammans med Sonia Nimr från Västbanken och Krister Stoor från Umeå kommer den muntliga kulturen och det alternativa berättandet att diskuteras i seminariet "Verbal/Written" ("Muntligt/skriftligt"). Flera av de frågeställningar som här tas upp går som en röd tråd genom hela programmet: var går gränsen för vad man får och inte får berätta, vem är det som får berätta och för vilka, och hur hanterar man andra kulturers värderingar i sina berättelser?
Kanske kan man säga att den litteratur som de senaste decennierna växt fram på Internet inte behöver tampas med de här frågorna i lika hög grad som den muntliga och tryckta litteraturen. På nätet har det istället växt fram åtskilliga former av alternativt berättande som drastiskt har förändrat den traditionella författarrollen och de vedertagna litterära formerna. I seminariet "The Revolution Is Faceless" ("Den ansiktslösa revolutionen") ställs frågor som hur synen på litteratur förändras om författaren utgörs av ett anonymt kollektiv, och vad som händer med upphovsrätten när böcker börjar cirkulera fritt på Internet.
Men alla berättelser bärs inte av ord. Vi kommer under kongressen också att få höra Krister Stoor jojka de ordlösa samiska berättelserna, och som ytterligare ett led i seminarieserien "Alternative Storytelling" ("Alternativt berättande") möter vi den australiske författaren Shaun Tan som specialiserat sig på att i bild gestalta språköverskridande erfarenheter som inte så lätt låter sig återges i ord.
Men även de som äger ett eller flera språk kan tvingas kämpa mot osynliga barriärer. Hur skriver man om det som är tabu, eller om de erfarenheter som bara den egna kroppen bär vittnesbörd om? I seminariet "Written on the Body" ("Skrivet på kroppen") samtalar japanska Yoko Tawada med Alfian Bin Sa'at från Singapore och den marockanskfödde holländaren Abdelkader Benali om hur kulturella och lingvistiska identiteter interagerar - och krockar med varandra.

Yttrandefrihet och erfarenhetsutbyte i fokus
Ett desto mer brännande ämne är det förbjudna berättandet. Det som inte får sägas eller gestaltas för att det på olika vis hotar regimer, stater eller idéer. Censuren är en tvingande kraft som utövar sin makt i tysthet. I nära samarbete med Palmefonden anordnar vi därför ett brett upplagt seminarium för att särskilt uppmärksamma den censurerade litteraturen och de tystade författarna med titeln "A Dangerous Pursuit" ("En riskfylld strävan"). Fyra författare från olika delar av världen som tystats, mordhotats eller tvingats gå i exil möts för att under ledning av Palmefondens ordförande Pierre Schori diskutera värdet av det fria ordet. På grund av de ytterst svåra omständigheter dessa författare lever under annonserar vi däremot inte ut deras namn förrän de befinner sig på plats i Stockholm.
Flera av de författare och översättare vi bjudit in som talare till WALTIC är flerspråkiga och bär på dubbla kulturella identiteter. Vi betraktar erfarenheter av migration och flerspråkighet som en enorm resurs - en kunskapskälla som inte fått den status den borde ha. Genom migrationslitteraturen lär vi oss förstå världen idag, och genom att lyssna till de som växt upp med flera språk kan vi rusta oss för att bättre möta ett flerspråkigt och mångkulturellt samhälle utan att hindras av fördomar och rasistiska stereotyper. Ett av de bredast anlagda seminarierna under kongressen är "Migration and the Female Experience" ("Migration och den kvinnliga erfarenheten") där Jamaica Kincaid, Ludmila Ulitskaja och Calixthe Beyala diskuterar dessa erfarenheter tillsammans med Nawal El Saadawi. Ett tematiskt närbesläktat seminarium inom ämnet exil är "Inside/Outside. Cuba: Four Experiences" ("Innanför/Utanför. Kuba - fyra öden"), där fyra kubaner bosatta på olika håll i världen pratar om den kubanska litteraturen och kulturen på och utanför Kuba.

Översättaren - en nyckelperson
En av WALTICs målsättningar är att sätta fokus på översättandet. Frågor som rör översättning tas upp i praktiskt taget alla seminarier eftersom författare i stora delar av världen ofta axlar dubbla roller och även arbetar som översättare. Men ett särskilt seminarium har ändå vigts åt att enbart tränga in i översättandets problematik - eller snarare översättandets globala politik. Frågan om hur det kommer sig att den anglosaxiska litteraturen totalt dominerar världsmarknaden kommer att ställas. Mia Coutos brittiska översättare David Brookshaw samtalar här med den turkiska översättaren Saliha Paker och den spanska poeten och översättaren Clara Janés om hur översättarens status kan höjas, och vilka oskrivna regler som dikterar översättandets villkor. I ett spegelseminarium kommer samma frågor att diskuteras utifrån de litterära prisernas funktion och de ofta dolda faktorer som spelar in vid den enskilde läsarens val av litteratur. Bidrar till exempel ett stort pris som Nobelpriset till ökad förståelse över de kulturella gränserna eller bekräftar det bara ytterligare sedan länge nedärvda värderingar och tankemönster? Och handlar frågan om vem som får tala egentligen inte om mer än små språk och ekonomiskt perifera nationer - handlar det inte också om andra faktorer, som vilket kön man har? I ett rundabordssamtal som inleds med en föreläsning av Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl kommer kroatiska Dubravka Ugresic att diskutera kanonfrågan med indiska Bharati Mukherjee och seminariets särskilt tillreste samtalsledare, den amerikanska litteraturprofessorn och kanonexperten Jan Gorak.

Och med det är vi tillbaka där vi började - i frågan om vem som får berätta vad för vilka. Från ett fackförfattarperspektiv ryms i den frågan även ansvaret att förmedla ny vetenskap till allmänheten - en uppgift som vetenskapsjournalisten Dava Sobel klarat av med bravur i böcker som Longitud och Galileos dotter (sv. övers. Margareta Eklöf, 1997 resp. 2000). I en föreläsning med titeln "The A-Z of Popularizing Science" ("Konsten att skriva populärvetenskap") kommer hon att berätta om hur hon gått till väga. I ett annat seminarium berättar den holländske fackboksförfattaren Frank Westerman om hur man skriver om Västerlandets historia utifrån ett antal olika individperspektiv - även när den kan förefalla som mörkast och allramest motbjudande.
Men berättelsen kommer sällan till sin rätt om den inte får ta den tid den behöver. Därför har vi två programpunkter som går av stapeln under lite mer stillsamma former. I samtalsserien "Life Through Letters" ("Livet som skrift") får vi i intim intervjuform möta författare som har tunga erfarenheter med sig i bagaget: Herta Müller, Elena Poniatowska och Assia Djebar - och i "Literature's Societies" ("Litteraturens samhällen") får vi möta fyra yngre författare vars liv och litteratur interagerar med samhället: Tsitsi Dangarembga, Türker Armaner, Rosa Montero och Tie Ning.
Det stora seminarieprogrammet samlar ett sextiotal inbjudna författare och översättare och rymmer inalles ett fyrtiotal rundabordssamtal, föreläsningar och intervjuer som utifrån läskunnighet, yttrandefrihet och upphovsrätt fokuserar på berättelsen som kunskapskälla och politisk kraft. Enbart till den här delen av programmet har vi bjudit lika många författare och översättare från hela världen. Till de andra programmen - "Best Practice" och "Stories" (se nästa uppslag) - kommer ännu fler.
I vår strävan att demokratisera och jämställa alla litteraturer gör vi ingen skillnad på översättare och poeter, professorer och prosaister - alla deltar i samtalen på lika villkor.
Berättelserna själva känner varken nations- eller genregränser. Under WALTIC är alla berättare.

Gabriella Håkansson och Henrik C. Enbohm